Bästa läsare! Gil­lar du whisky och är begi­ven på det röki­gare så är det san­no­likt så att du har en favo­rit i Ard­beg. Så även för mig. Senast bekräf­tat på en prov­ning hål­len av impor­tö­ren LVMHs nye brand ambas­sa­dor Anders Calis­sen­dorff, och det på tidi­gare omskrivna restau­rang KGB i Stockholm. Jag befann mig gläd­jande nog i pas­sa­ge­rar­sä­tet och de sor­ter som avnjöts var följande:

Ard­beg  Blasda - Dof­ten är par­fy­mig med en myc­ket mild fenol­ton. Asso­ci­a­tio­ner som ungs­ba­kad maräng och kanel­doft kom­mer till min­nes. Fruk­tig gas­binda i en elekt­risk och feno­lan­stru­ken ele­gans. Svaga toner av apel­sin­skal och mus­katvin. Sma­ken är sädig, pepp­rig och salt. Lik­som dof­ten Åter­i­gen oerhört ele­gant och ozon­likt luf­tig. Kylande och fyl­ligt mal­tig, ung och torr. En väl­f­ra­se­rad gent­le­man i whis­ky­ko­stym. Eftersma­ken är ele­gant, söt och mal­tig med till­ta­gande sälta. Efter hand kom­mer en milt torr och fräsch för­nim­melse av torvrök, märk­ligt men fort­fa­rande ele­gant kom­bi­ne­rad med citrus, nu i skep­nad av sma­ken av citron­mousse. Denna cirka åtta­å­riga mildrökta Ard­beg sägs hålla cirka 25 ppm feno­ler i mal­ten och följakt­li­gen cirka 8 ppm i whiskyn. Trots, eller kanske tack vare, detta är Blasda i mitt tycke något av det mest ele­ganta på whis­kysce­nen just nu. En egen och myc­ket väl­mejls­lad pro­fil. 5/5.

Ard­beg Ten - Top­pa­rom av en aning unken torvrö­kig alkohol, kom­bi­ne­rad med en doft av asi­a­tisk krydd­bu­tik, tjä­rade hamprep och en liten aning peppar­mint. Till det en söt, fyl­lig och sam­ti­digt torvrö­kig doft med inslag av salt­lakrits som om du nyss öpp­nat en solvarm påse lak­ritspi­as­ter. Sma­ken är fyl­lig och söt­ak­tigt sädig. Först ung och pepp­rig och senare allt röki­gare och med en kärv lak­rits­salt mal­tighet. Den går mot sötare karak­tär om du drop­par i vat­ten. Eftersma­ken är salt och kryd­dig. Här finns toner av svag sal­miak, lite sädes­skal och i den långa avslut­ningen kom­mer även en aning av cigar­rök och bränt trä. Bour­bon­fat­lag­rad, betyg 5/5.

Ard­beg Cor­ryvrec­kan — En fyl­lig och rik doft som har myc­ket mer än bara rök. Här kan den näsa som snif­far hitta dof­ter av både well­papp, tosca­ka­kor, kål­dol­mar och äpple, men även söt­ak­tiga godis­to­ner som lak­rit­skola, jord­gubbsknäck och en varm tung doft av pip­to­bak. Sma­ken är balan­se­rad, fyl­lig och blir med lite vat­ten aningen pepp­rig. Eftersma­ken fort­sät­ter i en pepp­rig inled­ning med många nyan­ser som mild kola och kaka­o­stark cho­klad. Den avslu­tas i en kaka­o­bit­ter ton balan­se­rad av en söt rökighet. (Från bör­jan dis­tri­bu­e­rad i en mindre serie år 2008, genom des­til­le­ri­ets fan club, the Ard­beg Com­mit­tee, och sedan butel­je­rad för mer pub­lik för­sälj­ning hös­ten 2009.) Betyg 5/5.

Ard­beg Uigea­dail - En avec­lik doft slår en först. Rökighe­ten är sva­gare än hos sys­ko­nen, sna­rast som en cog­nac med torvrö­kiga inslag. Här finns dof­ten av varm maso­nit, kanske aningen myc­ket trä­fat, dam­mig knäck från förra julen men ändå en söt och fruk­tig doft som drar iväg åt mörk cho­klad. Sma­ken fort­sät­ter i mer mörk cho­klad, mer rök och även i en känsla av salta nöt­ter. Eftersma­ken är inten­siv, halv­söt över­gå­ende mot tor­rare. Än mer sälta kom­mer, torr brö­dig och påmin­nande om salta pin­nar. Snudd på en full­po­äng­are, men denna tapp­ning lider något av den allt­för över­styrda fatighe­ten i inle­dande doft. Väl värd en lång kon­temp­la­tiv stund, men det kanske blir en ny sort vid påfyll­ningen? Unga och gamla sher­ry­fat, betyg 4/5.

Ard­beg 12 år, Chi­ef­tains (43%) - Visst är jag svag för en snygg för­pack­ning. Denna stil­fullt bro­de­rade flaskhals och medi­cin­likt väl­spe­ci­fi­ce­rade eti­kett till­ta­lar mig. Likaså är det en lyxig känsla att vräka upp den svarta man­ches­ter­tygs­lika och pris­ma­tiskt fasade papplå­dan med mag­net­lås. Påkostat. Fåfängt. Snyggt. Märk­ligt nog kom­mer denna snaj­diga för­pack­ning inte från mode­f­ran­so­serna i bran­schen utan från den mer rustike Ian Mac­leod. Dof­ten på denna tolvå­rig Ard­beg är ovän­tat ren och frisk, lite lak­rits­rot, svagt tor­vig och med något av eka­rom. Inget unket över huvud­ta­get, där­e­mot en friskt havs­dof­tande ton av tång. Sma­ken är först medel­fyl­ligt malt­söt och eldighe­ten till­tar medan också en pepp­rig och ändå fyl­ligt bour­bon­be­to­nad sötma dall­rar i den rökiga omgiv­ningen. Den känns på en och samma gång ung och gam­mal. Först en sny­ting och sedan en till­ba­ka­lu­tad känsla av bele­vad erfa­renhet. Eftersma­ken är först en piru­ett av torr, fat­besk rök med något lite sötma. Piru­et­ten virv­lar så iväg och kvar i gom­men finns en ovan­ligt fin kom­bi­na­tion av näs­tan mat­ak­tig sälta med en kryd­dig rike­dom och med en ren len torvrök­ston. 5/5.

Lev väl, gärna rökigt! /Örjan