Kära läsare! Blogg­kol­le­gan Zäll med­de­lar att läsare sak­nat mina inlägg. Där­för är det med en tår i ögat och med ett fast grepp i min egen krage jag åter gör ett inlägg. Heder åt er och en sni­gel, eller en lat­mask, i ögat på mig. Famil­jen har nu kryat på sig och vi firar en månad utan feber!  Jag har såklart hål­lit mig kurant eftersom jag, tycks det, har dose­rat whiskyn helt rätt. När det gäl­ler eska­pa­derna i baren har jag för­sökt komma ikapp er läsare trots att jag inte gjort ett inlägg på ett par måna­der. Två omdö­men nu och två inom kort. Jojo. Fli­ten vid det här tan­gent­bor­det är inte vad den borde vara, men här kom­mer några tips,  vis­ser­li­gen inte helt lätt­fång­ade fåglar: 

Glen­fid­dich Snow Pho­e­nix, 47,6%, 110207

Denna fan­tas­tiska paren­tes inom whis­kyut­giv­ningen är ett resul­tat av en ovan­ligt vit jul. Tagna på sängen fick man på Glen­fid­dich bit­tert kon­sta­tera att ruti­nerna för snö­skott­ning inte hål­lits goda nog. Taken rasade in på ett par lagerhus. Men miss­trösta inte, mark­nads­med­vetna whis­ky­till­ver­kare löste det hela genom att blanda väl­valda snötäckta fat till denna fan­tas­tiska och tyvärr till­fäl­liga ofil­tre­rade utgåva. Dof­ten är fruk­tig och myc­ket djup med någon liten ton av Karl­sons Klis­ter. Sma­ken är oerhört fyl­lig och ger ifrån sig både frukt­ka­ra­mell och aningen ek och går från rund och söt till ange­nämt torr. Bäst av allt är eftersma­ken; den hål­ler en pul­se­rande mix av frukt, fat och mild torrhet top­pad med lite av sädes­skal. Och den är lång. Klock­ren fem­po­äng­are!! Sa jag att den var ofil­tre­rad. Jo. Mer av det om jag får be. Snälla famil­jen Grant & Sons. Fega inte med mitt­på­vä­gen­pro­duk­tio­ner. Ni har myc­ket mer att ge.

Glen­mo­ran­gie Fine­alta, 46%, 110207
Denna någorlunda färska lan­se­ring från efter­lag­ring­ar­nas pion­jä­rer i Tain är ännu ett exem­pel på en glad nyhet. Dock tror jag tack och lov att denna är mer lång­li­vad än takraswhiskyn från Glen­fid­dich. Jag ger även denna whisky full pott genom en ovan­ligt givande kom­bi­na­tion av doft, smak och efter­smak. Inled­ningen är aro­mer av varmt trä och kryd­dor, rökelse och ceder­fanér. Sma­ken är av gelé­go­dis­fruk­tiga toner och med aningar av bly­erts och en snabbt till­ta­gande torr karak­tär. Eftersma­ken är först kort söt och sedan torr, sädesska­lig sak­nar helt den fyl­ligt feta ton som doft och smak har. Här finns också en fin vege­tal beska som den lätt pepp­riga bes­kan hos en färsk­pres­sad olivolja.

Så, nu run­dar jag av för ikväll med denna rap­port från baren på Glen­fid­dich Warehouse i Gamla Stan. Jag säger nu far­väl till ett glatt gäng som med den äran utstått en, får jag säga, rik­tigt trev­lig whis­ky­prov­ning. Nu åter ut i snöy­ran mot Söder. I mitt Carl-Janskt dar­rande gom­se­gel drö­jer sig en arom av mal­tig beska kvar. Fine­alta — helt klart en whisky att skriva hem om. Nr 10654 (till­fäl­lig, från 110201). God natt vän­ner, mer whisky kom­mer i helgen!

/Örjan