Bubbelskolan del 2
under Författarnas Krönikor
(Ett litet misstag gjorde att under förmiddagen så gick man miste om det fulla inlägget. Nu är problemet åtgärdat och hela texten finns nu publicerad i detta inlägg. Ber om ursäkt för strulet. God läsning!)
Skumpan fortsätter att flöda här på Grenadinebloggen, dels för att nyårsfirandet närmar sig, men givetvis även för att jag valt ut En Handbok Champagne till veckans bok.
Följande inlägg är skrivet av Jonas Sjöstrand och del 1 i hans bubbelskola finner ni här»
//Frederik
Blanc de blanc, brut, cuvée, doux, millésimé. Årgångar eller inte årgångar. Grand cru och premier cru. De franska flaskorna har de rörigaste etiketterna, men också de mest informativa. Nu på nyårsafton – dröj kvar ett ögonblick vid etiketterna. På dessa finns koder till att förstå vinerna.
Champagne är kvalité, lyx, myt. Ingen annan vinregion har ett likadant skimmer kring sig. Vi talar om ett område vars namn också beskriver drycken, så att säga en ursprungsbeteckning med samma benämning som tillverkningssättet. Varumärket Champagne har en så överlägsen topposition inom dryckesvärlden att det är lätt att glömma vad det faktiskt är; en region som börjar fem mil nordost om Paris och som därifrån sträcker sig dryga två mil norrut.
Och glömma vad det är vill vi inte. Ju mer vi vet desto större blir upplevelsen. Och desto dyrare vin desto mer förfinad och specifik produktion. Kort sagt finns all anledning att lära sig nytt eller repetera inför stundande bubbelsessioner.
Här redogörs för några av de vanligaste orden champagneetiketterna bjuder på.
Blanc de blanc
Vinet är gjort enbart på chardonnay (champagne görs på tre druvor, blandade eller ensamma; chardonnay, pinot noir och pinot meunier). En blanc de blanc visar chardonnay från sin friskaste sida, långt från kletiga ekfatssmaker, något som gör att de bland annat fungerar väl som aperitif, samt för lagring.
Blanc de noirs
Vinet är gjort på någon eller båda av de blå druvorna pinot noir och pinot meunier. Ofta fylligare champagne med en lite mognare smakpalett. Utmärkta till fågel eller tyngre förrätter, exempelvis svampsoppa.
Brut
Champagnen är torr. Högsta tillåtna restsockermäng 15 g/l. Ännu torrare champagne kan ståta med till exempel brut extrem eller ultra brut. Extra sec, sec, demi-sec och doux betyder, i stigande ordning, sötare champagne.
Cuvée
De allra flesta billigare champagne är cuvéer, vilket innebär en blandning från flera årgångar och lägen i Champagne. Målet är jämn kvalité och samma karaktär från år till år. Ett undantag är de exklusiva cuvée de prestige-vinerna som kommer från olika gårdar (från grand cru-odlare) men vanligen från samma år.
Grand cru och premier cru
De byar i Champagne som anses ha bäst förutsättningar för druvodling är klassificerade till grand cru eller premier cru. Med grand cru på etiketten är du säker på att vinet gjorts enbart på druvor från de allra bästa lägena i Champagne.
Vintage
Till skillnad mot en cuvée kommer druvorna från ett och samma år, då skörden var något utöver det vanliga. 96, 99, 02 och 04 anses vara bra årgångar i Champagne. (Även millésimé betyder årgångschampagne. Någon bildad läsare får gärna meddela skillnaden, om det nu finns någon.) Vintagechampagner har ofta en större, djupare smak och lämpar sig ypperligt för lagring.
Efter att du studerat etiketten och ska till att smaka så håll de tre huvudkomponenterna färskt i minnet. Jordmån, druvsammansättning, framställningsmetod.
Kritjorden förklarar en del av mysteriet Champagne och bidrar bland annat till den omtalade mineralstilen. Vad gäller druvkaraktären så är den egentligen nedtonad, i kulissen finns dock alltid frukt och syra från chardonnay eller viss tyngd från pinot noir. I fråga om framställningsmetoden, då vinet ligger minst 15 månader med sin jästfällning i flaskan, så anas den i det mer eller mindre stora inslaget av jäst, brödighet har blivit det vedertagna begreppet. En sådan andra jäsning på flaskan förekommer även utanför Champagne, men som i allt vin är det samspelet med övriga element som är förutsättningen för det oslagbara resultatet.
Så! Klart att dricka! Men kom ihåg, bara för att det står Champagne på etiketten är vinet inte garanterat sagolikt. Titta, dofta, smaka. Ta små klunkar. Du ska vara kritiskt inställd mot det du har i glaset ända tills det kysser dig och bevisar motsatsen.
Lycka till och gott nytt år!
Jonas Sjöstrand
december 30th, 2009 on 10:27
Nu blev jag verkligen sugen på att börja prova en massa viner igen! (Det är numera lagt på hyllan)
december 30th, 2009 on 11:02
skönt att kunna väcka dig från en sådan mardrömsvärld.
februari 17th, 2010 on 10:54
Hej Jonas,
Ego surfar lite och ser att du komenterar boken. Jag förstår dock inte riktigt stycket med att druvkaraktären skulle vara nedtonad? Exempelvis om en standard champagne innehåller 33,33% av vardera druva Chardonnay(Ch), Pinot Noir(PN) och Pinot Menuier(PM) kommer var druvsort “Peaka” i mognad vid olika tidpunkt. Generellt kan vi säga att efter 2 – 3 år ligger PM på topp och kommer ge ett fruktiddrivet intryck av söta röda bär som får smilbanden att le (Kan inte förklara varför jag alltid får en smilkänsla av PM drivna viner. Efter 3 – 5 år toppar PN i mognad och vi känner salami, kaffe, champignon. 5 – 7 år senare och kommer Ch att toppa i mognad och vinet fyller på de dova dofterna från PN med röda äpplen, vita blommor (Accasia), Foie Gras scones och nötter. Så i min mening är druvkaraktären otvetydligt betonad i motsatts till nedtonad. Har du dessutom möjligheten att prova ngn av Aubrys viner som är gjorda på Arbanne och Pinot Messlier så får du uppleva ett vin fyllt i doften av Bergamott och marmelad av typen “old English” — du vet lite bränd och besk! Santé! Mattias
februari 18th, 2010 on 10:47
Hej och tack!
Att druvkaraktären skulle vara “nedtonad” är sannolikt en grov generalisering från min sida, eller t.o.m alltså felaktigt — i den mån man nu kan prata om rätt och fel vad gäller doft– och smakintryck.
Själv tycker jag ändå, om man zoomar ut kraftigt och jämför vinstilar från världens olika hörn och utifrån plånbokens olika skrymslen, att champagne står för snillrikt balanserade drycker där angenämt lite sticker ut (utom möjligen syran som kan få ögonen att vända sig inåt och källaren att skratta högt).
Jag jämför lite lätt haltande med t ex en australien-shiraz, där druvsmaken ofta är huggen i sten och jag känner bara stekande sol och druva.
Ha det fint och ge gärna en kommentar på kommentaren! Jonas