Att druvkaraktären skulle vara “nedtonad” är sannolikt en grov generalisering från min sida, eller t.o.m alltså felaktigt — i den mån man nu kan prata om rätt och fel vad gäller doft– och smakintryck.
Själv tycker jag ändå, om man zoomar ut kraftigt och jämför vinstilar från världens olika hörn och utifrån plånbokens olika skrymslen, att champagne står för snillrikt balanserade drycker där angenämt lite sticker ut (utom möjligen syran som kan få ögonen att vända sig inåt och källaren att skratta högt).
Jag jämför lite lätt haltande med t ex en australien-shiraz, där druvsmaken ofta är huggen i sten och jag känner bara stekande sol och druva.
Ha det fint och ge gärna en kommentar på kommentaren! Jonas

Ego surfar lite och ser att du komenterar boken. Jag förstår dock inte riktigt stycket med att druvkaraktären skulle vara nedtonad? Exempelvis om en standard champagne innehåller 33,33% av vardera druva Chardonnay(Ch), Pinot Noir(PN) och Pinot Menuier(PM) kommer var druvsort “Peaka” i mognad vid olika tidpunkt. Generellt kan vi säga att efter 2–3 år ligger PM på topp och kommer ge ett fruktiddrivet intryck av söta röda bär som får smilbanden att le (Kan inte förklara varför jag alltid får en smilkänsla av PM drivna viner. Efter 3–5 år toppar PN i mognad och vi känner salami, kaffe, champignon. 5–7 år senare och kommer Ch att toppa i mognad och vinet fyller på de dova dofterna från PN med röda äpplen, vita blommor (Accasia), Foie Gras scones och nötter. Så i min mening är druvkaraktären otvetydligt betonad i motsatts till nedtonad. Har du dessutom möjligheten att prova ngn av Aubrys viner som är gjorda på Arbanne och Pinot Messlier så får du uppleva ett vin fyllt i doften av Bergamott och marmelad av typen “old English” — du vet lite bränd och besk! Santé! Mattias