Vec­kans Whisky leve­re­ras så klart av Örjan Wes­terlund som är för­fat­tare till bland annat vec­kans utvalda — En Bok Whisky. Njut­ning!

//Frederik

Dof­ten är torr och lätt spri­tig. En svag frukt­ton med en ung alkohol­doft. Där finns också en vege­tal doft, som av stjälk­sel­leri! Kanske en whisky för en rik­tig Bloody Mary, med tanke på hen­nes här­komst? I bak­grun­den finns en fet sock­rig bränd aningen kryd­dig arom, påmin­nande om den köt­tiga söta ton som väl­gril­lat kött med söt glaze kan få. (läs mer)

I rele­a­sen nu i kommmande vecka, och med efter­släpp i maj, lan­se­rar System­bo­la­get Highland Park Earl Mag­nus 15 år (52,6%). Redan då flas­kan öppnas kom­mer en god whis­kydoft upp, fylld av frukt och med en torr ljung­ton. Utan vat­ten tar alkoho­len överhand trots åldern. Efter någon minut kan dock en stram bärighet kän­nas, kom­bi­ne­rad med en lika stram ton av arrak. Det dof­tar whis­ky­d­ränkt ekträ. Det dof­tar som om jag stod med näsan i fatet.
Sma­ken är (läs mer)

”Kil­beg­gan finest Irish whis­key aged 15 years” står det på denna för­pack­ning som ger ordet brac­kig en god illust­ra­tion. Stor, platt fyr­kan­tig och desig­nad som en rakvat­tens­flaska som inte skulle skäm­mas för sig om den skym­tade förbi i JRs hand i en bad­rums­scen i Dal­las. Dof­ten är väl­lag­rat ekig, på grän­sen till för bränd, och inte alls olik dof­ten av en bättre bour­bon. Myc­ket svagt under detta finns en liten touch av irländsk whis­key­ka­rak­tär och även en ton av syl­tiga röda bär − jord­gubb­s­mar­me­lad, hal­lon­sylt − men bara svagt.
Sma­ken är fruk­ti­gare än, (läs mer)

Top­pa­ro­men är en aning jäst som sedan tas över av en fan­tas­tiskt apti­tre­tande rik doft av frukt och kryd­dor. En val­nöts­lik torr arom finns här. Sher­ry­to­nerna ger en däm­pad rus­sin­lik fruk­tighet som med en tyd­lig, men lika­le­des däm­pad, vanilj känns myc­ket balan­se­rad och även inspi­re­rar till fler och fler snif­f­ningar. Söta väl­mogna röda äpplen, några svarta vin­bär och en tugga päron. Trots sin rela­tivt höga ålder och den rika aro­men känns dof­ten ald­rig tung utan bju­der bara in till nya sean­ser med din näsa.
Sma­ken är stram och (läs mer)

Dof­ten är myc­ket kom­pakt och sam­man­satt. Kola­to­ner, kara­mel­li­se­rade mand­lar, smö­riga bond­ka­kor och vanilj. Mor­fars gamla vinds­loft en solvarm dag då trät tor­kar, dof­tar och dam­mar. En lätt ton av gräs. Sma­ken är först söt och vaniljkexig. Snart till­tar både eldighet, torrhet och en färsk trä­ton. Med litet sörp­lande kom­mer en ton av ozon, och så en näs­tan rönn­bärs­lik sträv färsk och vege­tal ton som läc­kert stud­sar inom en ram av fyl­lig rund malt­si­rapsötma. Eftersma­ken är först fett nou­gatsvul­lig och sedan snabbt som en lätt sny­ting av sprit, en rapp hand­flata av eta­nol på smaklö­karna. Sedan torrt och vege­talt igen. Myc­ket tan­nin­rik och stram, i bak­grun­den med en het krä­mighet som av smäl­tande vanilj­glass med smak av het chilichoklad.

En ena­stå­ende doft– och smak­rik whisky som också är ovan­ligt stram.  5 nya friska fläk­tar av fem möjliga.

(Från Knock­dhu Distil­lery, eller Svarta höj­dens brän­neri, som vi säger över här. En pris­be­lönt whisky dess­utom, bl a med guld i sin klass ”Bästa mal­twhisky 9 – 12 år” vid Öl– och whis­ky­mäs­san i Nacka 2009.)