Dof­tar tyd­ligt av vitt vin. En lite sprit­sig, syr­lig ton som jäm­fört med en mul­li­gare Ori­gi­nal hål­ler stra­mare doft­ka­rak­tär, trots eller kanske tack vare efter­lag­ringen på Sauternes-fat. Dof­ter som kom­mer fram är av (läs mer)

En rar whisky som för ovan­lighets skull lag­rats på röd­vins­fat. För mig ännu okänt vil­ken typ av röd­vin, om än “cla­ret” skulle indi­kera ett franskt. Spring­bank är nor­malt en whisky av myc­ket hög klass. Ofta, men långt ifrån all­tid, har denna till­ver­kare bra efter­lag­ringar. Detta är en av dem. Dof­ten är som av vanilj­rån med (läs mer)

Dof­ten är torr och lätt spri­tig. En svag frukt­ton med en ung alkohol­doft. Där finns också en vege­tal doft, som av stjälk­sel­leri! Kanske en whisky för en rik­tig Bloody Mary, med tanke på hen­nes här­komst? I bak­grun­den finns en fet sock­rig bränd aningen kryd­dig arom, påmin­nande om den köt­tiga söta ton som väl­gril­lat kött med söt glaze kan få.

Sma­ken är först vass och har en whis­ky­ty­pisk rund malt­sötma med en krä­mig grund. Efterhand fylls krä­migheten ut och balan­se­rar väl med blen­dens vassa grund­ton. (läs mer)

Denna vec­kas whisky är en gam­mal favo­rit. Det är dock på senare tid jag bör­jat falla för även yngre Spring­bank eftersom jag vid­hål­lit att detta pit­to­reska des­til­leri mitt i Camp­bel­town gör en whisky som bör­jar ta sig då den fyllt moppe eller mer. Här är omdö­met om tio­å­ringen, med både lägre och även högre styrka, så som den säljs:

En lätt bränd, kara­mell­söt och ceder­trä­lik doft av ung whisky är det som slår en. Litet nötig. Aningen vått unken, om än det är mar­gi­nellt. Trots att jag egent­li­gen tyc­ker att Spring­bank är i sitt esse som 15 år och uppåt har jag kru­pit till kor­set med denna. Det är en för­bas­kat god 10-åring vil­ket också dof­ten skvall­rar om. Den star­kare av de två 10-åringarna är givet­vis vass i dof­ten. Den har bara litet av den varma kryd­diga trä­ka­rak­tä­ren av dof­ten hos 46%-varianten, men efter en stunds vila i gla­set en rik och söt sher­ry­ton som hit­tar fram ur alkoho­len. Sma­ken är eldig och kara­mell­rund, som en kraf­tig smörkola med chi­likrydd­ning. Antingen det beror på direkt eld­ning under pan­norna eller inte så är kara­mell­söt­man, bränt soc­ker, påtag­lig och allti­ge­nom posi­tivt. Efter litet sörp­lande kom­mer en svag torv­ton som inte­gre­ras i söt­man och fyl­lighe­ten. Sma­ken på 57:an är eldigt cho­klad­lik med litet rus­sin­kant, utan vat­ten. Eftersma­ken är eldig och fast­nar på tungan som kara­mell­knäc­kigt klis­ter. Vär­men läm­nar med den äran och avtar och över­går i litet malt­söt torv. Som vän­tat hål­ler inten­si­te­ten högre nivåer än på 46:an − och kan ju por­tio­ne­ras ut som man själv vill! Eftersma­ken på den sva­gare är direkt tor­vig och slä­tas ut i en balan­se­rad söt och sam­ti­digt avvägt fatstram smak. Det som sakta tor­nar upp och reser sig ur eftersma­ken är en något litet träig bränd ton som har torvrö­ken som rygg­rad. En var­dags­whisky med klass. Åter en rik­tigt bra tioåring.

Dub­bel­full­po­äng­are: 5 respek­tive 5.

Se, vil­ken vacker buffé.

Vid detta till fälle sit­ter jag och min vän Olle och avnju­ter två av Sun­to­rys Single Malt. En Yama­zaki 12yo samt en Hakushu 18yo.

Jag har tidi­gare nämnt min kär­lek till dessa dryc­ker, men var­för inte göra det igen? 

Yama­zaki Single Malt 12 Years (nr 420)

Mal­tig och sam­ti­digt frukt­syr­lig i dof­ten, gräs, honung, citrus och fat. (läs mer)