Kolla, den klas­siska plåt­bur­ken till O’boy och den magiska tre­kan­ten Sun­kist. Visst väc­ker det goda minnen?

I Nostal­gi­bo­ken Glass & Godis har Annica Tri­berg och Eva Kallhed sam­lat in folks min­nen och satt dem på pränt.

Jag drar mig till min­nes mat­säc­ken som skulle avnju­tas någon­stans ute i Åkers­ber­gas skogs­om­rå­den då kom­pi­sarna ploc­kade upp deras Sun­kist och jag själv fick dricka hem­ma­gjord saft upphälld i en gam­mal siraps­flaska. När jag blädd­rar ige­nom boken fann jag att en viss Alexan­der tyd­li­gen har exakt samma min­nen som jag.

“När det var utflykt skic­kade mamma ibland med mig Sun­kist som mat­säcks­dryck. Det var dock inte varje gång jag hade tur att hitta en sådan, eller det full­goda alter­na­ti­vet Fes­tis, i matsäcken.

Desto oftare ratade min mamma Sun­kist till för­mån för hem­ma­gjord saft. För ett barn var hem­ma­gjord saft inte lika god som sun­kist. Dess­utom hade Sun­kist en annan väsent­lig för­del fram­för den hem­ma­gjorda saf­ten — Förpackningen.

Sun­kist leve­re­ra­des i en papp­för­pack­ning med tillhö­rande plastin­pac­kat sug­rör, vil­ket var fest­ligt i sig. En bonus var att när dryc­ken var slut kunde papp­för­pack­ningen med hjälp av sug­rö­ret fyl­las med luft för att sedan stam­pas sön­der med en smäll. Den hem­ma­gjorda saf­ten fick jag all­tid i en gam­mal sirapsflaska.

Den enda extra­funk­tio­nen siraps­flas­kan hade var den genom­skin­liga lin­jen längs flas­kans sida som gjorde att man kunde se hur myc­ket saft som var kvar.”

Alexan­der, född 1976