Apropå på mil­stolpe i förra kom­men­ta­ren om “En bok whisky” låg jag och klu­rade innan jag som­nade i går kväll. Vilka mil­stol­par har vi pas­se­rat i våra svenska whis­ky­med­ve­tan­den senaste åren? Embryot till en bok whisky kom för mer än tio år sedan. Jag bör­jade notera de ofta dis­pa­rata anled­ning­arna till att olika des­til­le­ri­re­pre­sen­tan­ter alla gjorde värl­dens bästa whisky.

Redan kring 1995 då var intres­set för whisky stort om än det kanske var mer nyhe­tens behag än något eta­b­le­rat i folk­dju­pet. Sedan dess har jag skri­vit vidare, del­ta­git i prov­ningar och själv mäs­sat whisky vid ota­liga till­fäl­len. Litet i back­spe­geln sedan slu­tet av 1990-talet kan jag tycka att whis­ky­in­tres­set har skif­tat i karak­tär. Det som kanske kunde tyc­kas vara en fluga, så som Ines Uus­man upp­levde inter­net, har för­änd­rats till att bli folk­ligt eta­b­le­rat. Whisky finns med allt som oftast: Litet koket­te­rande i seri­estrip­par med Berglin (som jag miss­tän­ker är en inbi­ten fan av just mal­twhisky med tanke på när­va­ron då och då i strip­parna), eller i tid­nings­ar­tik­lar där allehanda scen– och musik­kän­di­sar berät­tar om sina whis­kyupp­le­vel­ser och pre­fe­ren­ser till recept och mat­lag­ning där exem­pel­vis Sten Bro­mans kött­bul­lar får sig en väl­pla­ce­rad skvätt whisky.

Allt detta ser jag som indi­cier på att whiskyn tagit ste­get som vin tog för tju­go­ta­let år sedan, dvs att gå från något för­behål­let exper­ter och nör­dar med Sven-Bertil scar­ves till att bli var mans och kvin­nas egen­dom. Ste­get till att bli något man oan­strängt småpra­tar om på tåget med okän­di­sar, något man bestäl­ler in efter mid­da­gen utan att ögon­bryn höjs och något som det inte är upp­se­en­de­väc­kande att känna så myc­ket att det är en bag­gis att välja en Glengoyne 21 år efter maten istäl­let för en ospe­ci­fi­ce­rad cog­nac. Att vi kom­mit så långt skulle jag kalla en milstolpe.