Hej kära läsare,

Idag har jag den stora äran att få pub­li­cera en krö­nika från ingen annan än pris­vin­nande Kris­ter Lar­s­son som för­fat­tat vec­kans bok Lon­don — En Pub­guide. Läs hans underhål­lande rader om var­för, hur & när boken kom till nedan. Missa hel­ler inte Lyxla­gatblog­gen för allt i världen!

//Frederik

Kris­ter Lar­s­sons krönika:

Hur kan man nu få en sådan van­sin­nig idé som att skriva om pubar i Lon­don?
Ja säg det, det var inget som var planerat.

Allt bör­jade en dag i feb­ru­ari för ett tio­tal år sedan. Jag pra­tade med min res– och arbets­kam­rat sedan flera år om att man skulle varit i Lon­don en jul. Till sista sa vi uni­sont skall vi åka till Lon­don NU? Ja det gör vi. Vec­kan efter reste vi på en restresa till Lon­don, utresa på sön­dag efter­mid­dag och hem­resa sent på tors­da­gen. Detta var på den tiden då där var char­ter­re­sor hit. Resan var alltså helt opla­ne­rad och vi visste abso­lut inget om London.

Nam­net på den första puben har jag för länge sedan glömt, men jag kom­mer ihåg att den låg på väns­ter sida när man pre­cis hade kom­mit över Tower Bridge. Jag kom­mer också ihåg att den hade en stor fläk på väg­gen som måste ha kom­mit från ett ölglas som kas­tats där. Hur kan man komma ihåg något sådant?!. Nästa resa gjor­des 2 ½ månad senare och under lite mer ord­nade former.

Nu var vi varse vad pubarna hade att erbjuda, för­u­tom öl. Vår första pub var nu borta, sak­nad av ingen. Må den vila i frid, nu var här en modern kaffe bar kon­sta­te­rade vi på resa num­mer ???= min­nes­lucka. Efter resa num­mer två skrev jag en liten rese­be­rät­telse om några pubars histo­ria till våra arbets­kam­ra­ter. Där nämn­des ett 20-tal pubar och min res­kam­rats moder, som också arbe­tade på samma ställe som vi blev för­skräck, var hen­nes son en alkoho­list. Vad skulle de säga. Hon behövde inte vara oro­lig, alla tyckte den var trev­lig och underhållande.

Vi gjorde sex resor på två år, jag skrev fem berät­tel­ser och jag var såld på pubar. Gravt ska­dad av deras histo­ria och på den vägen är det. Man kanske inte skall nämna det, men under våra resor var vi inte på en enda tea­ter eller en enda fot­bolls­match, men på desto fler pubar.

Vi hit­tade bra i Lon­don och upp­förde oss tyd­li­gen som infödda Lon­don­bor. Detta fick vi bekräf­tat vid i alla fall två till­fäl­len  Givet­vis hade vi karta och kamera, men bara en liten, i fic­kan till­sam­mans med kar­tan och vi visste exakt var vi var.

Vid ett till­fälle var vi på bak­si­dan om S:t Paul när en eng­els­man öpp­nade dör­ren i en tele­fonhytt och und­rade vad gatan hette som han var på. En snabb titt i kar­tan löste detta pro­b­lem till honom. Vid ett annat till­fälle stod vi i tun­nel­ba­nan och vän­tade när en eng­els­man  kom fram och frå­gade om han var på rätt plats för att ta sig och famil­jen till Madame Tussaud. Världs­vant pekade jag på kar­tan som satt på väg­gen över t-bane syste­met och upp­lyste honom om var han var och vid vil­ken sta­tion han skulle gå av vid.

Vi åkte också rätt myc­ket taxi mel­lan pubarna och vi angav all­tid adres­sen, ald­rig pub­nam­net. När vi hop­pade ur vid 6 Buc­king­ham Palace Road sa chauf­fö­ren för­vå­nat ”Num­ber six is a pub”, ”yes that´s right” sa jag och så gick vi av.

Ingen av oss behärs­kar eng­els­kan till fullo, vil­ken svensk gör det. Detta ledde till att vi vid ett till­fälle tyckte det dröjde med de chips vi ville ha, ända tills de kom med en skål pom­mes. Men det går ju också att äta som till­tugg till öl, fak­tum är att min svenska stam­krog har det på sin mat­se­del sedan flera år under nam­net pommeskorg.

Jag fort­satte att åka till Lon­don och med tiden spreds mitt rykte som pub­kän­nare och jag var pub­guide för ett före­tag under ett vec­ko­slut. Här var inte del­ta­garna varse om att pubarna stängde 23.00. Det kom som en obehag­lig över­rask­ning för några av deltagarna.

Efter många års påstöt­ningar från arbets­kam­ra­ter, vän­ner, barn och bekanta gav jag efter och bör­jade skriva på min bok. Arbe­tet påbör­ja­des i decem­ber 2005 och som­ma­ren 2006 sände jag manu­set till några för­lag. Jag nämnde vid över­sän­dan­det att där också skulle in foto som jag hade. Vid en när­mare titt på dem var kva­li­tén inte av den sort som behöv­des för tryck­ning. Has­tigt och lus­tigt blev jag nu tvungen att åka till Lon­don för denna sak med min nyin­köpta kamera som köp­tes enbart för detta i sam­råd med fotohandlaren.

När jag kom hem upp­täckte jag att kame­ran inte hade kla­rat av det som jag ville att den skulle göra. Många bil­derna var där ”brus” i som det heter i den digi­tala foto­värl­den. Denna kamera sål­des ome­del­bart när jag kom hem med en för­lust på 3 000:-.

Jag fort­satte att skriva och som­ma­ren 2007 åkte jag till Lon­don igen med min efter eget huvud nyin­köpta stora ännu dyrare kamera. Med på resan var nu också datorn, inte en miss till. Nu skulle jag titta på fotona i större skala. Det hade inte behövts. Denna kamera kla­rade av att ta foto under de mest besvär­liga förhål­lan­den utan blixt. Jag kas­tade också blyghe­ten åt sidan. Jag veck­lade ohäm­mat upp sta­ti­vet på pubarna NU skulle det bli bra foto.

Jag var  inchec­kad på hotel­let 14.00 på lör­da­gen och 14.05 var jag på språng ut i pub­värl­den. Jag chec­kade ut 03.00 på fre­dag mor­gon för hinna med pla­net. Jag besökte vid denna resa alla pubarna som är i denna bok, 127 styc­ken. Till det kom­mer monu­ment, kyr­ko­går­dar, ban­ker m.m. Nu kom kän­ne­do­men om Lon­don väll till pass, för utan den hade det inte gått.

Jag hade pla­ne­rat rut­terna nog­grant, som en snits­lad bana, inpric­kad på upp­för­sto­rade delar av kar­tan. Det sista fotot togs 16.30 på tors­da­gen. Det var ingen semes­ter och jag gör inte en sådan resa till. Jag gick så myc­ket att jag fick sådan trä­nings­verk, att efter att ha sut­tit på en buss i 30 minu­ter kom jag knappt av den. När jag kom hem tyckte mina barn att jag hade magrat.

Alla upp­skat­tade inte att bli foto­gra­fe­rade. Bar­f­lic­kan på The Seven Star sa ”detta är inget museum”. Äga­ren av Spa­ni­ards Inn und­rade vad jag skulle med fotona till. Men där var vän­liga också. Bar­f­lic­kan på The Bell flyt­tade på sig trots att jag sa att det inte behöv­des, en herre på Ye Olde Cheshire Chees ville också flytta på sig. På The Aud­ley und­rade de om jag var foto­graf, ”Yes” sa jag för just då var jag ju det.

Det fun­ge­rar så på pubarna i Lon­don tyc­ker jag mig ha kom­mit fram till. Att är där bara ett par styc­ken besö­kare så frå­gar man om det är OK att ta foto. På Ye Olde Mitre Tavern fick jag ett OK till­baka med ett ”thank you for asking”. Är där myc­ket folk är det bara att köra på.

Våren 2008 var jag fär­dig med skri­van­det och alla för­lag utom ett hade sva­rat nej tack till pub­li­ce­ring. Tyvärr tog kor­rek­tur­läs­ningen av mina arbets­kam­ra­ter sju måna­der och boken låg för fä fot. På hös­ten bestämde jag att ge ut boken själv. Den 5 decem­ber hade jag den i min hand och jag sålde snabbt 70 ex.

Omkring den 15 janu­ari blev jag kon­tak­tad av Lokal­tid­ningen som gjorde ett repor­tage om mig och boken. Cirka en vecka senare, på en tors­dag fick jag besked om att repor­ta­get nu låg på nätet och att en tryckt ver­sion skulle komma näst­kom­mande torsdag.

På fre­dag för­mid­dag ringde det sist för­la­get, Gre­na­dine, och bekla­gade att de inte hade hört av sig tidi­gare och und­rade om jag hade fått boken för­lagd. Jag und­rade om de hade någon kon­takt med Lokal­tid­ningen, vil­ket de inte hade. Tala om sam­man­träf­fande. Jag sände dem ett exem­plar av min tryckta bok. Jag måste erkänna att när jag själv såg den var det en halt annan känsla än att bara se textmassan.

Det­samma måste gälla för för­la­get, det måste vara mer säl­jande. Vid den första kon­tak­ten var de tvek­samma till att ge ut den i sin helhet. Men efter att ha sett den i tyckt ver­sion ville de ge ut den i sin helhet och den är nu tryckt.

Ja detta var histo­rien om min bok. Just nu hål­ler jag på med en upp­föl­jare, men säg inget till för­la­get om detta, de är ove­tande om det.

Kris­ter Lar­s­son
För­fat­tare till Lon­don — En Pubguide