En Ölbok — Bitter
under Frederiks goda funderingar
En blek ale med bett — Så skriver Håkan Engström i sin finfina bok En Ölbok om den underbart goda varianten Bitter.
Vem frågar efter någon som är bitter? En hårdhjärtat dysterkvist, så arg och dum och trist? En partydödare som tar kål på andra partydödare?
Nej, han fick inte det roligaste namnet, öltypen bitter. Och det går inte att säga att det bara är ett namn — det här är vad den heter.
Bitter är vad de allra flesta engelsmän dricker på puben, såvida de inte väljer en lager. Detta är vardagsölet, och de brittiska bryggerierna gör dem i två-tre utföranden i stigande alkoholstyrka: bitter, best bitter, special bitter, kanske till och med en extra special bitter (ESB).
En vanlig bitter är bara obetydligt starkare än en svensk folköl, runt 3,6 volymprocent. Den är därför ganska tunn, men smaken är rik. Betoningen ligger på beskan . den är som sagt bitter — men denna vägs upp av en fruktighet som ofta är rätt nötaktig.
En starkare bitter är fylligare, i allmänhet fruktigare och mer komplex. Den för typen karakteristiska karamellmalten kommer tydligare fram, av den enkla anledningen att den har mer av malten än den tunnare lillebrorsan.
Precis som mild är bitter en ale; ordet ale är underförstått. Dessutom är bitter en pale ale — egentligen är bitter ale och pale ale samma sak, men det förra namnet används oftare om fatvarianten medan pale ale är vad som anges på buteljerna.
Den avgränsningen är så pass etablerad att man gärna tror att den är genomtröskad av femtiotolvhundra bryggerier, konsulter, remissinsatser och reklambyråer. Det är den inte. Den skapades på puben, i folkmun och den bygger på ett missförstånd.
Kolla in boken mina vänner, den är informativ och otroligt fin och underhållande. En given present och en given blädderbok till er själva.
//Frederik
