Provning på KGBs Whisky Club, och kanske några bidrag till kommande hösts “101 whisky du måste dricka innan du dör”. Temat på denna månads halvkontrollerade spritintag var efterlagringar, och de som fick mest hurrarop var den ovanligt bra Longrowlagringen på bourgognefat, och min egen favorit Caol Ila Distillers Edition på moscatelfat. Longrow med 11 år i bourbonfat och 3 år på rödvinsfat uppvisade en enastående fyllighet och subtil topping med rödvinsegenskaper, klart mer finstämd än några tidigare aningen urspårade Longrowtappningar. Det enda som där fanns i övrigt att önska är lite mer däng i rökigheten, men vafan.
– Vi kan inte få allt varje gång, eller?

Här är listan med omdömen:

Arran Amarone Finish 50% (dest tappn 10112, 579 kr) − amaronefat − Eldig rödvinsdoft, fylligt druvig med ett stänk av körsbär och nougat. Torr och fyllig snarare än söt. Med en tesked vatten blir den mildare, mer inbjudande och fruktig, med en ton av friska röda äpplen. Smaken först kylande men snabbt därefter pepprigt eldig med en mild fatig ton. När den aggressiva eldigheten sakta lägger sig med lite sörplande kommer en balanserad mycket fett fyllig munkänsla med sträva undertoner. Hela tiden finns underligg­ande rik vinton. Eftersmaken är direkt lättare, men drar ut i en torr, lätt bitter och lite väl tunn final. Vattnad får den lite mer fyllighet, sötma och en svag kolaton och snäpper faktiskt upp sig ett betyg. 4/5

Oban Distiller’s Edition 1996−2011, 43% (dest tappn 10156, 649 kr) − montilla fino-fat. Fyllig ljung­honungssöt doft med en mycket svag fenolton. En strimma av sälta, mandel och svagt svampig jästton avslöjar något om efterlagringen på amontilladofat. Smaken är len maltig och fylligt söt, som väntan av en Oban-whisky. Honungssötman finns där, även i smaken. Det lena övergår i en eldig ton som toppar snabbt och sedan släpper fram en fin balans mellan torra och fruktiga whiskysmaker. Elegant, gott och med en svag sälta. Eftersmaken är först torr och fylls snart ut med en krämig svagt nötig honungs­sötma. Malttoner och sötma balanserar väl med en sträv ekbeska. För den som gillar sin Oban och vill ha en diskret utsvävning är detta att varmt rekommendera. 4/5

Ben Nevis Rum Cask Finish 14 år, 58,1% (Duthies 10138, 735 kr) − romfat.
En doft av trälim, blött trä och lite Karlsons klister. Aningen unket. Med ett par droppar vatten kvarstår unkenheten, men den tungt söta fruktkaraktären av välmogen banan, lyser igenom bättre. Smaken är söt och flammar upp i eldighet för att snart bränna till på tungspetsen. En fyllig fruktig sötma finns, med en antydan till mogna bananer för att avslöja de fat som varit inblandade i slutklämmen på denna whisky. Med vatten dämpas eldigheten något och även i smaken framträder romkaraktären mer, den blir aningen kryddig med någon vaxighet, men som romlagring känns det mer som om sockerrörssötman är mer uttalad än romkaraktären. Eftersmaken ger ytterligare en skjuts i romtonen men är relativt kort. Med vatten förlängs eftersmaken något, men håller en stramare och mer ekbesk ton än som var fallet utan vatten. Eftersmaken firar inte heller den några västindiska triumfer, eftersom dragen av mörk rom tyvärr är alltför tunna. 2/5

Longrow Burgundy Wood 14 år, 56,1% (dest tappn 10135, 795 kr) − bourgognefat. Portello, alltså fruktigt söta kolabönor, men en slinga av knallpulverrök. Med vatten avslöjar sig vinlagringen något mer. Smaken är först fyllig och läskaktigt söt i stil med doften. Alkoholstyrkan tar ut sin rätt i en brännande eldighet innan det hela landar i en känsla av lätt träig aningen druvdopad karamelliserad marmelad. Sött men lyckligtvis hålls tömmarna in av en spritig och fatig stramhet. Med vatten en överväldigande fyllighet som hålls ihop av en mild ekton och lite av tanniner hemmahörande i vinfatlagringen. Eftersmaken har en kärvhet även den men, snällare och mer insmickrande med en ton av oxiderad sylt. I den långa efter­smaken finns mild malt, lite fat och en vinton som är mer dessertvinsöt än bourgognelik. I den långa eftersmaken ger sig lite av torvröken äntligen också tillkänna. En ovanligt lyckad efterlagring från Springbankdestilleriet, där en och annan efterlagring av Longrow har flippat ur mer än lovligt. Det här är lyckat, om än Longrows berömda rökighet bara flimrar förbi som en osalig ande någonstans då du svalt och sagt ”Ah! En till tack!!”. 4/5 

Caol Ila Distiller’s Edition 1998−2011, ”C-si;4–471”, 43% (dest tappn 40413, 579 kr) − moscatelfat. Som att sitta och äta fruktkaka utanför en torveldad kölna. Här finns en doft av söt, torkad frukt − aprikos och russin i en maltig sötma – och så en påtaglig rökton. Och lite modellera! Smaken fantastiskt len och svagt sött fyllig. Den övergår i en alltmer bitig eldig ton med tilltagande torvrök som sedan lugnar sig något seglar vidare i balans mellan avvägd sötma och rökighet. En whisky jag inte vill svälja utan bara sörpla vidare på. Eftersmaken är först rökig med en romrussinton med lite nötighet. Rökigheten består medan de fruktiga tonerna avtar och övergår i mer av söt lakritsrot. Även i denna årgång en enastående förädling av en redan mycket bra whisky. Efter ett par minuter kommer en dunst av cigarettrök, men det är inte grannen, det är torven som snärtar till igen. 5/5.

Allt för denna lördag, på återseende!

/Örjan W.

PS. Slutligen måste jag tipsa alla er som har en böjelse för kraftig, fylligt fatig whisky stinn av torkad frukt och tung ljunghonung — spring och köp Folke Anderssons fantastiska Glen Scotia 1991 (949 kr, nr 10128) från den nu återupplivade serien “Part nan angelen”!
Releasen var 1 mars, 2006 flaskor tappade, och tiden går… DS.

…och julen varar in till Påska, eller vad sa vi? Här är de hårda men rättvisa omdömena från decemberturen på whiskyklubben på Gata Malmskillnads, från whisky och till sist de aningen passerade omdömena om glögg och snaps:

Redbreast single pot still 15 år 46% (10216, 459 kr, dest. tappn.) − En nylanserad äldre variant av denna utomordentliga irländare, som går tillbaka till det riktiga irländska ursprunget, pot still. Gjord i koppar­pannor på Midletondestilleriet på både mältat korn och jungfruligt, även det som förr. Så här smakade whiskeyn från gröna ön på den tiden ön fortfarande var engelsk. I den mån de hade karaktär eller dåligt minne nog för att låta den ligga i femton år … Karaktären? Kolatoner möter trä, dill och lite petroleum. Smaken är en dunst av päron med brända sockertoner och några yviga blommor. Efteråt klockren crème brûlee med mandelflarn och smörkola läckert underbygda av en kvarvarande bränd ton. Världsklass.

Balblair 1995, 43% (10385, 749 kr, dest. tappn.)

− Välpolerad mycket mild höglandswhisky med vällagrade fattoner och päron som kännetecken. I doften även lite skumpa (!), en smak med pepparsting och en eftersmak med fatinslag − men återigen, päron.

Benromach Special Edition, ca 10 år 43% (471, 499 kr, dest. tappn.) − Typisk Speyside men twistad med toner av bourbon tack vare att den ekologiska stämpeln krävt nytillverkade fat som bränts extra hårt på Kentuckymanér. Oljiga träigt brända toner möter klöver och lite fläder. Smaken går från tydligt bränd och kärv sötma över ett pepprigt krön mot en snabbt mildrad eftersmak där bränt trä faller bort och lämnar kvar toner av digestive och av sockerlag som nått härdsmälta.

Laphroaig 1990−2011, 20 år 55% (10326, 1095 kr, ”The Perfect Dram”) − Mild fruktig doft med lite chokladtoner. En intrikat sammansatt torvrökdoft med nyanser av allt från trälim och knallpulver till brinnande cederträ, stram rökelse och nyplockade plommon. Smaken är påtagligt pepprig, spänstig och ungdomlig men samtidigt fyllig och stram tack vare lagringen. Eftersmaken är len och svagt oljig med inslag av ekig strävhet och lakritsrot. Grumlar snyggt med lite vatten som sig bör. Äkta vara.

Blossa 2011 − Arabicabönor och vin i en blandning som varm ger en lätt ton av kaffe i den första eftersmaken, och som i mitt tycke gör sig bäst varm. Mild och ospritig, kanske till nackdel för den som hoppas på en kall vit jul där glöggen gärna får ha sting. Dufvenkrooks standard har detta. Blossan är för övrigt halväcklig kall, så håll den på trettio plus!

Julsnapsen − Klassiska kryddor som fänkål och kummin uppiffade med litet parfymigt het koriander i bakgrunden och till det en frisk varm ingefära. Starkvin från Tarragona i nordöstra Spanien är också tillsatt för en sött russinaktig svag rundning och även en del av den ljust rubinröda färgen. Namnet med anledning av att Skansen fyller 120 i år.

Jag vågar mig på att sticka ut hakan och utnämna detta till en av årets allra bästa knallmörka öl. Åtminstone enligt min smak. Sigtuna höstporter är något så ovanligt som ett balanserat sött och beskt, men ändå friskt och smakrikt öl. Rikt och maltigt, men trots sin överjäst med en drinkabilitet som en östeuropeisk mörk lager.  

Doften är knäckebrödsrostad, men med en barnsligt söt mellanmörk chokladton i kulisserna. I doften finns även något svagt karamelligt bränt. Smaken har en god beska och trots att det är en porter en ganska lätt och frisk kropp, där beskan balanserar väl mot sötman och de brända tonerna. I eftersmaken kommer de brödiga brända tonerna åter. Finalen inleds beskt och bränt, men vartefter detta tonar ut ökar en god maltig ton som till slut rundar av det sista av en lång eftersmak. Alltsammans i en förening som knappast kan passa bättre till en rå, mörk novemberkväll där bara pumporna lyser och höstfukten faller över taken. 5 av 5.

God god kväll på er!

/Örjan.

Mohawk Rye Lager (5,3%)
Apelsingodisfruktig. Syrlig och söt doft. Smaken och även doften har även de humlearomer som går åt citrushållet. Eftersmaken är fyllig av torkad frukt men övergår i en maltigare rund smak med tydlig beska. Helhetsintrycket är mycket maltigt och aningen spretigt. 3/5.

Nils Oscar Jubileumsöl
Torr maltig doft med granskottsaktig humlebeska. Aningen av karamellsötma. Smaken har balans och är mildare än väntat i förhållande till doften. Sötman finns här tydligt, och humlen stramar emot utan att riskera känslan av strypkoppel, här är det snarare en promenad i parken. 15 år av ölharmoni, här med en tvist av småbryggeriets amerikanska humletoner och en angenäm maltig efterbeska, med viss torkad frukt. Grattis på er i Nyköping och lycka till nästa femton!!!

 ***

Flying Dog, Dogtoberfest märzen (5,6%)
En först frisk lätt doft med något av både karamellmaltsötma och blommig humle, som tyvärr får en backlash av något som doftar en gnutta ostkrokar (jo, jag är norrlänning så var det sagt). Om än aldrig så lite så sloknar buketten något direkt. Tack och lov tycks det vädra ut. Smaken är lätt och friskt fruktig med en slutkläm av något av mörkt bröd. Eftersmaken är brödigare och en mild beska tilltar. Och för all del, även denna öl kan nog göra ett gott jobb ihop med en bit kittost. Om inte annat för mina inledande associationer.

Gotlands Red October (6,0%)
Maltig doft med en citrusbetonad amerikansk anstrykning. En aning karamell och någon liten släng av fenoler. Smaken är lätt och med en viss karamell, friskhet och utan någon påtaglig beska. Eftersmaken är söt och något sträv. En efterbeska kommer men den är mild om än lång. Kanske en öl för höstens sista gräsklippning. 3/5.

Herslev Bryghus Oktober Bock (7,5%)
En doft av malt och torkad frukt. Torr parfymig ganska lätt doft. Smaken är fyllig, något godisbetonat fruktsöt. Eftersmaken blommar ut i fruktig, runt söta smaker som får en tilltagande beska. Inte en öl till korven och surkålen, men väl till en vältempererad kittost och lite chutney efteråt. Kanske istället för apfelstrudel? 4/5.

Hofbräu Oktoberfestbier (6,3%)
En doft av väl sammanlindad maltsötma och sädesskalig torrhet. En spannmålston som närmast liknar äkta nykokt pasta. Smaken är fyllig och aningen bitter med på gränsen till för mycket alkohol, men ändå med en fyllighet som håller upp det hela. En tydlig efterbeska som snyggt stramar upp kalaset innan det urartar åt det söta eller jolmiga hållet. Kanske årets bästa traditionella oktoberfestöl. 5/5.

Kaltenberg Oktoberfestbier (5,4%)
Mer välhumlad doft än flera av de tyska bröderna, om än skillnaden inte är stor. Fyllig smak med både beska och sötma där beskan finns markerad men hyggligt lätt i eftersmaken till en början men sedan ökar något. Av de mer traditionella oktoberfestölen är detta en favorit. Solklar 4/5.

Löwenbräu Oktoberfestbier (6,1%)
Maltig mjölig doft med lätt fruktighet och viss mjölksyrlighet. Ändå inte fullt så fyllig som till exempel Spaten och Paulaner. Smaken aningen för kraftig i alkoholtonen om än med en stadig fyllighet dock med en aningen klen beska. Eftersmaken är bäst på denna öl, med en viss maltighet och beska. Okej om den andra ölen är slut. 3/5.

Oppigårds Oktoberfestbier (5,3%)
En läcker malt som knivskarpt balanserar på en lätt blommig och mycket frisk humle. Torrt och friskt som en klar höstdag. Smaken kommer som ett slag i magen jämfört med aromen − malt, fyllighet, sötma, beska. Och alla spelar i takt. Pukor och trumpteter. Efterbeskan är frisk och ren. Detta är årets bästa oktoberfestöl, klädsamt friskare och strax utanför ramarna. En glädjekaskad av både malt, humle och en handfull gott bryggarmod. 5/5.

Paulaner Oktoberfestbier (6,0%)
En mycket tilltalande välbalanserad maltig torr men fyllig doft möter min ölsugna näsa. Först en kort vattnig känsla som snabbt övergår till en maltig och fullfjädrad lagerölston med starkölskänsla. Medelbesk eftersmak på en öl där ölbryggaren helt klart har vinnlagt sig om att göra något lättdrucket − och lyckats väl! Svag 4/5.

Samuel Adams Octoberfest (5,5%)
En doft av Trocadero som växlar mellan syrliga äppeltoner och mer åt apelsinskalhållet. Fyllig karaktär med torkade frukttoner, aprikos och lite drag av mörkt bröd. I eftersmaken ävenså mörkt bröd och torkad frukt och något jäst och så småningom en mild ihållande beska. Godkänt, men spretigt och och obeslutsamt. 3/5.

Sigtuna Black October (5,0%)
Hårdgräddad knäckebrödkant och svarta maltaromer. Bakelit och bränt bröd. Smaken är mjuk och aningen syrlig med en svag beska. Läskande med tilltagande mjuka men brända toner. Eftersmaken är bränd och mjuk även den med en kort mjuk topp av chokladigt nötiga toner. Riktigt bra trots och tack vare de relativt lätta och läskande dragen. Borde göra sig utmärkt till halstrad tonfisk med sesamolja. 5/5.

Spaten Oktoberfestbier (5,9%)
Rejäl söt, närmast honungslik, maltdoft med lite av majsarom, trots att jag säkert svär då det rör en maltortodox härkomst från stockkonservativa Bayern. God fyllig lätt besk karaktär med synen av en stadig sejdel i smaken. Okomplicerat och rätt i oktober. Sött maltig eftersmak. En stark 3/5.

Jag fick gott råd av den brittiskt bleke bartendern att slå mig ner i lugna sidan av baren. Med en lätt syrlig och bra humlad Mr Harry från Fuller’s sjönk jag så in i betraktandet av både menyn och en vägg av glimrande bakgrundsbelysta bärnstensgula spritflaskor. Dagens spritservering, innan maten bars in, var tre sorters whisky:

Jim Beam Black, nu i ny skepnad med undertexten ”triple aged”. Måhända upphetsande för någon, mig till exempel, men efter att ha läst det finstilta på etiketten knappast mer än en gammal vanlig JB Black. Snarare mindre än en gammal vanlig. I denna tappning benämnd ”triple” eftersom den är lagrad tre gånger mer än man måste. Alltså 6 år, för vad som för JB Black innan var åtta års lagring. Men nog muttrat om det. Doften är söt och omfamnande av vaniljkola, herr Kinuski sprattlar av glädje om än sältan hos en bra kolasås saknas. Smaken är mild och av en bra, prisvärd bourbon. 43% sa killen i baren såvitt jag hörde. Någonstans kring en stark trea, kanske en fyra i betyg. Jag behöver nog en chokladtryffel för att bli välvilligare.

Nästa ut var Springbank Madeira Wood. 11 år och något äldre vårt eget 500-liters fat med madeiralagrad Bruichladdich. Den jag nu dricker är på 55,1%, och har legat i Campbeltown och gonat mellan juni ’97 och januari ’09. Doften är aningen kryddig, lite mer av detta efter vattning. Den har en mycket mild rökighet, tydlig Springbankkaraktär och en angenäm och likaså mild karamellton. Smaken är något salt, sträv och torr. Eftersmaken är sträv också den, och har en nötig och maltig skalig kvardröjande ton. Jag myser och ler. Vår egen madeiralagring är godare. Bättre än en Springbank. Den här får fyra av fem.

Tredje whisky är Octomore från 9 november 2004. Jag har en skvätt av en av världens mest torvrökta whiskysorter under näsan. “Nr 167, 60,5% och 167 ppm fenoler” statuerar etiketten i all enkelhet, så småplottrigt att det verkar just som om man vill ståta med det. Få mig att plirigt undra. Och det är inte heller den gamla vanliga, feta flaskan utan en normal smal och hög modell. Doften är avsevärt mycket mildare och sötare än väntat. Roligt nog får den mig att minnas den gång jag för ett par år sedan smakade Ardbeg 1965. Detta är också runt, milt, sött och fylligt rökigt. Med vatten, kanske föga smickrande, kommer en härligt lantlig doft av gödsel. Smaken är pepprig, lättare än väntat och sött intensiv. En ton av solvarm tjärpapp och dajm. Eftersmaken är torrare, men tjärig och på en och samma gång både lätt, och ändå med oljiga drag. En svag fempoängare, alla gånger.

Den goda maten då? Kollegan som skjutsade mig hit sa en del väna ord om maten. Det gör jag också. Gå till Horse & Hound i Limpan och beställ in en gödkalvfilé med sötpotatispuré! Den är rullad i rosmarin och har sällskap av några teskedar välsaltad balsamicoreduktion med toner av både örter och brynt smör. Fantastiskt!

(Notera för övrigt bilden och den kaffeservering jag fick. Det var inte utan att jag vände mig om. Jag tyckte plötsligt att jag såg en kanin i kläder skymta förbi, lätt flämtande och med ett stort guldur i handen…)

God kväll på er! /Örjan

 suttit på Glenfiddich Warehouse (krögaren Chabbe här bredvid med Lilly och mig) en torsdag förmiddag och kolkat whisky. Tufft jobb, men någon måste som bekant göra det. Krutgumman Lilly, som redan tidigare erkänt att en stänkare inte är att förakta, blev av detta skäl inkörd till Gamla Stans mitt. Med rullator in genom baren, uppsvidad tillfället till ära och sedan omsorgsfullt bänkad mellan F&F, med undertecknad på flanken och tre glas whisky framför.

På vanligt manér, med en lätt tonårsprovokativ anstrykning, fick vi veta att Lilly varit onykter en gång, dock ej kräkts. Det var i Sundsvall på trettiotalet, trappan på Hotell Knaust nämndes, och det var dans borti byn på lördagsnatten. Sedan kördes hon och maken hem i taxi till Härnösand. Därefter inga slika förnedrande turer försäkrade Lilly. “Allri mer åt Sunnsvall!” som lokale poeten Birger Norman kunde ha uttryckt det.

Som sagt, sådär 90 seconds of fame, Kanal 5 ca 22.30. Och det väsentliga - vad drack vi?! Mackmyra Brukswhisky som Lilly gav en 3:a av 5 möjliga, Glenmorangie Finealta som hon kvittrade över och gav en stark 5:a och som dessert en Blanton’s på 51,5% som med vatten fick en stark 4. Där konstaterade vi också gemensamt att Blanton’s minsann skulle gå sig mycket väl på Lillys bjudningar med en ask Noblesse till. Så gick det till.

På återhörande, och skål go’ vänner!
/Örjan

Storyn för våra tusentals liter är att undertecknad och sextiotre glada kumpaner har köpt whisky tillsammans. Alltså inte shanghajat från ett lastfartyg. Och jag kan lova att även våra kommoder kommer att klucka. Det tack vare sju fat med mellan två hundra och fem hundra liter. Nu, vid närmare tio års ålder, börjar det närma sig buteljeringens glada tid.  Därför har vi återigen samlats för provsmakning. Detta för att komma överens om när det är dags att dra ur korken. Det roliga med detta långtidsprojekt är att vi åter får träffa folk som vi hade kontakt med för tio år sedan. Många tycks spridda för vinden. Det är också det som är det svåra. Folk byter som bekant jobb, namn och adresser. Men utsikten om ett par lådor whisky i garderoben manar till nåbarhet och kontaktvilja. Ett par hör av sig då och då för att nyfiket undra hur det går med whiskyn. - Bra, kan jag säga.

Här kommer några smakomdömen. Om du undrar hur vi gjort så skicka en kommentar, eller sök lite på nätet. Jag har ett tiotal fat bakom mig som delägare,  och samtliga har varit riktigt bra. Det svåra är att vänta. Nästan som reklamen för Norwegian. Fast här blir det mer Glaswegian, eftersom faten ligger på Islay. Lyllos dom.

Fatprovstest, 29 augusti 2011:

Fat 959 (14 dec 2001) Port Charlotte Madeira butt, förstagångsfat ca 500 liter
Ljust mahognylik färg och en angenäm kryddig doft med lätta inslag av lätt knäck. Smaken fyllig och stram och med vatten tilltar rökigheten till en tydligare nivå, liksom även en svag dunst av trälim. Bra mognad, men kanske något i underkant. Föreslås att en provflaska tas kring 10-årsdagen för beslut då om tappning.

Fat 491/491 (15 juli 2002) Bruichladdich bourbonfat, andragångsfat, ca 200 liter x 2 fat.
Mörkt halmgul färg med en mycket mild och balanserad doft av ek och söt vanilj åt vaniljsåshållet. 491 mildare i både doft och smak än 492 som har en kärvare träig ton. Smaken är dock i båda fallen balanserad om än mer ungt spritig för 492. Behöver 3–5 år ytterligare på fat.

Fat 302 (30 maj 2003) Bruichladdich, andragångs sherryfat, 250 liter.
Mycket mild doft med aningen russin, kola och sötlakrits. Extremt mild smak med en något torr ekig och svagt sherrybetonad karaktär. Behöver ytterligare 3–5 år.

Fat 803 (29 november 2001) Bruichladdich, förstagångs romfat, 200 liter.
En flortunn aning till doft av mogen frukt från romfaten, svagt av mandelmassa och sötma, dock balanserat och i smaken en torr spritig ton med nötiga antydningar. Behöver 3–5 år till, men bevakas extra för att rommen inte ska slå över.

Skål go’ vänner!

/Örjan

Malt, metall och en varm mild kryddighet som har en ultralätt, märklig, men inte oäven ton av halvtorkade vinteräpplen. En doft längre ner i glaset ger även en mycket lätt nyans av dumlekola och en värmande näskänsla.
Smaken är balanserad, kraftigt söt och fruktig och munkänslan aningen värmande. Som av romrussin, men underligt nog utan just aromen av rom och druvor − god fruktig sötma. Efterhand tilltar en karamellaktig bränd sockerton, dock med mild beska.
Eftersmaken är imponerande spänstig. Inget spår av tunga sötdrypande brödbitar, utan en pigg bränd sötma, som av karamelliserad sockervadd. Efter en kort stund kommer även en något bränd ton med lite av fruktig sötma som möter upp och blir det bestående i eftersmaken. Gott nu, säkerligen gott till en kittost med fikonmarmelad, och säkerligen ännu godare på så vis om den får ligga ett år eller två!

Serveras sval, betyg 5/5

Bagge Bocköl (6,0%)
Doften är tungt söt och av välmogen frukt med inslag av malt och svaga söta citrustoner. Aningen av smörighet finns också.
Smaken är neutralt ölig med medelhög till hög fyllighet. En ljust rostad brödig maltsmak kommer också rätt snabbt. Efter ett kort tag tycker jag mig känna en aning av päron.
Eftersmaken är kort eldig och även ett svep av färskt ljust bröd. En mild neutral beska ramar in den ganska profillösa maltton som dröjer sig kvar. Inget dåligt öl, men i mitt tycke långt ifrån de hyllningar och hurrarop som här och där har synts över detta öl, där det har hetat att det slår både tyskar och tjecker på fingrarna. Nåja. Sitt i båten.
Serveras kall. 3/5

Sigtuna Summer IPA (7,0%)
Än en gång heder åt Sigtuna för förnyelserna av etiketterna. Numera är det tilltalande enkelt, tydligt, snyggt och med egen profil. Inget kladd.
Doften av denna starköl fruktig och med en del mörka maltdrag som av både maltsirap och lite mörkt saftigt bröd. Den amerikanska och nya zeeländska humlen balanserar upp dessa tunga aromer snyggt och tillför en pigg arom som mellan fläder, kattpink och grape.
Smaken är fyllig och söt för att övergå i mer av beska toner i ökande mängd. Inga som helst tecken på styrkan tack vare en generös mängd av både malt och humle i smaken.
Eftersmaken är av söt malt men domineras av en citrusskalaktig beska som hugger till i överkant enligt min mening. Mer än godkänd, men smaken saknar det spann av nyanser som doften uppvisar, och även eftersmaken är grovhuggen jämfört med doften.
Serveras kyld. 4/5

S:t Eriks Skördeöl (5,3%)
Här doftar det hembryggt. På alla sätt positivt vill jag tillägga. Trots en rostad karaktär och med utseende som av mer vintriga brygder, så håller doften en frisk lätthet och har en fin balans av mild humle, mer åt det brittiska hållet, i symbios med en mycket lätt knäckebrödsbränd ton och en del knäckig sötma.
Smaken är först frisk och söt som det anstår en mörkare lager. De brända tonerna tilltar. Så även beskan snart därefter. Det hela knyts ihop då fyllighet och sötma rundar av en munfull av detta sensommaröl.
Eftersmaken är först karamellsöt, lite rostat brödig och besk. Beskan toppar inledningsvis, går sedan ner något direkt och ligger därefter och planar ut jämte söta rostade brödtoner. Till en kantarelltoast på mörkt saftigt bröd och med en bit bräckt torkad skinka borde detta sitta som en Spapshjälm! Serveras kyld. 5/5

Så — lycka till nu i jakten bland hyllorna hos saftören!

/Örjan

fem stjärnor. Till detta fick vi blandade svensk-spanska tapas, dock mer av det senare. Fritata med oliver, tomater, purjo, fetaost och till det både gravad och rökt lax, potatissallad upphottad med gurkbitar och äpple, torkad skinka, korvar på ett par vis och så saltgurka, gräddfil och honung. Med kallt brännvin. Kräftorna med västerbottenost och grekiskt lantbröd blev så att säga förrätt på denna matorgie, mitt i sensommarvärme och gassande sol. Med all säkerhet en bra bit över gränsen för frosseri, men det är lätt hänt då det är knytkalas och dryga tio personer ska samla sig för mat.  

Så, igår ett eftermiddagsskift av ätande, och idag ännu en god middag, dock i mer sansad omfattning. Dagens övning blev en god bit kött från förträffliga Gröna Gårdar där vi sedan ett halvår köpt ekologiskt kött, mörat och med kvalitet som kan få vilken ICA-handlare som helst att skamset släcka ljuset i köttdisken. Som kanske framgår av bilden blev det rostbiff på mer engelskt vis — med currymajonnäs, rostad lök, pickles och resterna av nämnda potatissallad. Rostbiffen blev rosa till fulländning, värmd i 150 grader sådär trekvart upp till 53 grader, varefter den fick vila sig till några grader över det. Till biffen dracks det rödvin för den som ville, men jag kan intyga att Brooklyn Lagers lätta karamellton och friska amerikanska humlebeska överglänste rödtjutet med ett par hästlängder, vare sig hästen var nysprungen eller ej.

För att knyta ihop det hela kan såklart nämnas att vi började vi middagen med en kräftsoppa gjord på förra årets kräftfond, utomordentligt god med ett par deciliter nyvispad grädde, lite mer dill och en nypa salt. Och som tur är har jag skal kvar från igår. När det gäller dessa fonder har jag bara gott att säga. Andra fonder kan vara en j-a soppa.

God kväll, och tänk på att rädda skalen när ni tagit av er de löjliga hattarna!

Må så gott, Örjan W