Jag vågar mig på att sticka ut hakan och utnämna detta till en av årets allra bästa knallmörka öl. Åtminstone enligt min smak. Sigtuna höstporter är något så ovanligt som ett balanserat sött och beskt, men ändå friskt och smakrikt öl. Rikt och maltigt, men trots sin överjäst med en drinkabilitet som en östeuropeisk mörk lager.  

Doften är knäckebrödsrostad, men med en barnsligt söt mellanmörk chokladton i kulisserna. I doften finns även något svagt karamelligt bränt. Smaken har en god beska och trots att det är en porter en ganska lätt och frisk kropp, där beskan balanserar väl mot sötman och de brända tonerna. I eftersmaken kommer de brödiga brända tonerna åter. Finalen inleds beskt och bränt, men vartefter detta tonar ut ökar en god maltig ton som till slut rundar av det sista av en lång eftersmak. Alltsammans i en förening som knappast kan passa bättre till en rå, mörk novemberkväll där bara pumporna lyser och höstfukten faller över taken. 5 av 5.

God god kväll på er!

/Örjan.

Mohawk Rye Lager (5,3%)
Apelsingodisfruktig. Syrlig och söt doft. Smaken och även doften har även de humlearomer som går åt citrushållet. Eftersmaken är fyllig av torkad frukt men övergår i en maltigare rund smak med tydlig beska. Helhetsintrycket är mycket maltigt och aningen spretigt. 3/5.

Nils Oscar Jubileumsöl
Torr maltig doft med granskottsaktig humlebeska. Aningen av karamellsötma. Smaken har balans och är mildare än väntat i förhållande till doften. Sötman finns här tydligt, och humlen stramar emot utan att riskera känslan av strypkoppel, här är det snarare en promenad i parken. 15 år av ölharmoni, här med en tvist av småbryggeriets amerikanska humletoner och en angenäm maltig efterbeska, med viss torkad frukt. Grattis på er i Nyköping och lycka till nästa femton!!!

 ***

Flying Dog, Dogtoberfest märzen (5,6%)
En först frisk lätt doft med något av både karamellmaltsötma och blommig humle, som tyvärr får en backlash av något som doftar en gnutta ostkrokar (jo, jag är norrlänning så var det sagt). Om än aldrig så lite så sloknar buketten något direkt. Tack och lov tycks det vädra ut. Smaken är lätt och friskt fruktig med en slutkläm av något av mörkt bröd. Eftersmaken är brödigare och en mild beska tilltar. Och för all del, även denna öl kan nog göra ett gott jobb ihop med en bit kittost. Om inte annat för mina inledande associationer.

Gotlands Red October (6,0%)
Maltig doft med en citrusbetonad amerikansk anstrykning. En aning karamell och någon liten släng av fenoler. Smaken är lätt och med en viss karamell, friskhet och utan någon påtaglig beska. Eftersmaken är söt och något sträv. En efterbeska kommer men den är mild om än lång. Kanske en öl för höstens sista gräsklippning. 3/5.

Herslev Bryghus Oktober Bock (7,5%)
En doft av malt och torkad frukt. Torr parfymig ganska lätt doft. Smaken är fyllig, något godisbetonat fruktsöt. Eftersmaken blommar ut i fruktig, runt söta smaker som får en tilltagande beska. Inte en öl till korven och surkålen, men väl till en vältempererad kittost och lite chutney efteråt. Kanske istället för apfelstrudel? 4/5.

Hofbräu Oktoberfestbier (6,3%)
En doft av väl sammanlindad maltsötma och sädesskalig torrhet. En spannmålston som närmast liknar äkta nykokt pasta. Smaken är fyllig och aningen bitter med på gränsen till för mycket alkohol, men ändå med en fyllighet som håller upp det hela. En tydlig efterbeska som snyggt stramar upp kalaset innan det urartar åt det söta eller jolmiga hållet. Kanske årets bästa traditionella oktoberfestöl. 5/5.

Kaltenberg Oktoberfestbier (5,4%)
Mer välhumlad doft än flera av de tyska bröderna, om än skillnaden inte är stor. Fyllig smak med både beska och sötma där beskan finns markerad men hyggligt lätt i eftersmaken till en början men sedan ökar något. Av de mer traditionella oktoberfestölen är detta en favorit. Solklar 4/5.

Löwenbräu Oktoberfestbier (6,1%)
Maltig mjölig doft med lätt fruktighet och viss mjölksyrlighet. Ändå inte fullt så fyllig som till exempel Spaten och Paulaner. Smaken aningen för kraftig i alkoholtonen om än med en stadig fyllighet dock med en aningen klen beska. Eftersmaken är bäst på denna öl, med en viss maltighet och beska. Okej om den andra ölen är slut. 3/5.

Oppigårds Oktoberfestbier (5,3%)
En läcker malt som knivskarpt balanserar på en lätt blommig och mycket frisk humle. Torrt och friskt som en klar höstdag. Smaken kommer som ett slag i magen jämfört med aromen − malt, fyllighet, sötma, beska. Och alla spelar i takt. Pukor och trumpteter. Efterbeskan är frisk och ren. Detta är årets bästa oktoberfestöl, klädsamt friskare och strax utanför ramarna. En glädjekaskad av både malt, humle och en handfull gott bryggarmod. 5/5.

Paulaner Oktoberfestbier (6,0%)
En mycket tilltalande välbalanserad maltig torr men fyllig doft möter min ölsugna näsa. Först en kort vattnig känsla som snabbt övergår till en maltig och fullfjädrad lagerölston med starkölskänsla. Medelbesk eftersmak på en öl där ölbryggaren helt klart har vinnlagt sig om att göra något lättdrucket − och lyckats väl! Svag 4/5.

Samuel Adams Octoberfest (5,5%)
En doft av Trocadero som växlar mellan syrliga äppeltoner och mer åt apelsinskalhållet. Fyllig karaktär med torkade frukttoner, aprikos och lite drag av mörkt bröd. I eftersmaken ävenså mörkt bröd och torkad frukt och något jäst och så småningom en mild ihållande beska. Godkänt, men spretigt och och obeslutsamt. 3/5.

Sigtuna Black October (5,0%)
Hårdgräddad knäckebrödkant och svarta maltaromer. Bakelit och bränt bröd. Smaken är mjuk och aningen syrlig med en svag beska. Läskande med tilltagande mjuka men brända toner. Eftersmaken är bränd och mjuk även den med en kort mjuk topp av chokladigt nötiga toner. Riktigt bra trots och tack vare de relativt lätta och läskande dragen. Borde göra sig utmärkt till halstrad tonfisk med sesamolja. 5/5.

Spaten Oktoberfestbier (5,9%)
Rejäl söt, närmast honungslik, maltdoft med lite av majsarom, trots att jag säkert svär då det rör en maltortodox härkomst från stockkonservativa Bayern. God fyllig lätt besk karaktär med synen av en stadig sejdel i smaken. Okomplicerat och rätt i oktober. Sött maltig eftersmak. En stark 3/5.

Jag fick gott råd av den brittiskt bleke bartendern att slå mig ner i lugna sidan av baren. Med en lätt syrlig och bra humlad Mr Harry från Fuller’s sjönk jag så in i betraktandet av både menyn och en vägg av glimrande bakgrundsbelysta bärnstensgula spritflaskor. Dagens spritservering, innan maten bars in, var tre sorters whisky:

Jim Beam Black, nu i ny skepnad med undertexten ”triple aged”. Måhända upphetsande för någon, mig till exempel, men efter att ha läst det finstilta på etiketten knappast mer än en gammal vanlig JB Black. Snarare mindre än en gammal vanlig. I denna tappning benämnd ”triple” eftersom den är lagrad tre gånger mer än man måste. Alltså 6 år, för vad som för JB Black innan var åtta års lagring. Men nog muttrat om det. Doften är söt och omfamnande av vaniljkola, herr Kinuski sprattlar av glädje om än sältan hos en bra kolasås saknas. Smaken är mild och av en bra, prisvärd bourbon. 43% sa killen i baren såvitt jag hörde. Någonstans kring en stark trea, kanske en fyra i betyg. Jag behöver nog en chokladtryffel för att bli välvilligare.

Nästa ut var Springbank Madeira Wood. 11 år och något äldre vårt eget 500-liters fat med madeiralagrad Bruichladdich. Den jag nu dricker är på 55,1%, och har legat i Campbeltown och gonat mellan juni ’97 och januari ’09. Doften är aningen kryddig, lite mer av detta efter vattning. Den har en mycket mild rökighet, tydlig Springbankkaraktär och en angenäm och likaså mild karamellton. Smaken är något salt, sträv och torr. Eftersmaken är sträv också den, och har en nötig och maltig skalig kvardröjande ton. Jag myser och ler. Vår egen madeiralagring är godare. Bättre än en Springbank. Den här får fyra av fem.

Tredje whisky är Octomore från 9 november 2004. Jag har en skvätt av en av världens mest torvrökta whiskysorter under näsan. “Nr 167, 60,5% och 167 ppm fenoler” statuerar etiketten i all enkelhet, så småplottrigt att det verkar just som om man vill ståta med det. Få mig att plirigt undra. Och det är inte heller den gamla vanliga, feta flaskan utan en normal smal och hög modell. Doften är avsevärt mycket mildare och sötare än väntat. Roligt nog får den mig att minnas den gång jag för ett par år sedan smakade Ardbeg 1965. Detta är också runt, milt, sött och fylligt rökigt. Med vatten, kanske föga smickrande, kommer en härligt lantlig doft av gödsel. Smaken är pepprig, lättare än väntat och sött intensiv. En ton av solvarm tjärpapp och dajm. Eftersmaken är torrare, men tjärig och på en och samma gång både lätt, och ändå med oljiga drag. En svag fempoängare, alla gånger.

Den goda maten då? Kollegan som skjutsade mig hit sa en del väna ord om maten. Det gör jag också. Gå till Horse & Hound i Limpan och beställ in en gödkalvfilé med sötpotatispuré! Den är rullad i rosmarin och har sällskap av några teskedar välsaltad balsamicoreduktion med toner av både örter och brynt smör. Fantastiskt!

(Notera för övrigt bilden och den kaffeservering jag fick. Det var inte utan att jag vände mig om. Jag tyckte plötsligt att jag såg en kanin i kläder skymta förbi, lätt flämtande och med ett stort guldur i handen…)

God kväll på er! /Örjan

 suttit på Glenfiddich Warehouse (krögaren Chabbe här bredvid med Lilly och mig) en torsdag förmiddag och kolkat whisky. Tufft jobb, men någon måste som bekant göra det. Krutgumman Lilly, som redan tidigare erkänt att en stänkare inte är att förakta, blev av detta skäl inkörd till Gamla Stans mitt. Med rullator in genom baren, uppsvidad tillfället till ära och sedan omsorgsfullt bänkad mellan F&F, med undertecknad på flanken och tre glas whisky framför.

På vanligt manér, med en lätt tonårsprovokativ anstrykning, fick vi veta att Lilly varit onykter en gång, dock ej kräkts. Det var i Sundsvall på trettiotalet, trappan på Hotell Knaust nämndes, och det var dans borti byn på lördagsnatten. Sedan kördes hon och maken hem i taxi till Härnösand. Därefter inga slika förnedrande turer försäkrade Lilly. “Allri mer åt Sunnsvall!” som lokale poeten Birger Norman kunde ha uttryckt det.

Som sagt, sådär 90 seconds of fame, Kanal 5 ca 22.30. Och det väsentliga - vad drack vi?! Mackmyra Brukswhisky som Lilly gav en 3:a av 5 möjliga, Glenmorangie Finealta som hon kvittrade över och gav en stark 5:a och som dessert en Blanton’s på 51,5% som med vatten fick en stark 4. Där konstaterade vi också gemensamt att Blanton’s minsann skulle gå sig mycket väl på Lillys bjudningar med en ask Noblesse till. Så gick det till.

På återhörande, och skål go’ vänner!
/Örjan

Storyn för våra tusentals liter är att undertecknad och sextiotre glada kumpaner har köpt whisky tillsammans. Alltså inte shanghajat från ett lastfartyg. Och jag kan lova att även våra kommoder kommer att klucka. Det tack vare sju fat med mellan två hundra och fem hundra liter. Nu, vid närmare tio års ålder, börjar det närma sig buteljeringens glada tid.  Därför har vi återigen samlats för provsmakning. Detta för att komma överens om när det är dags att dra ur korken. Det roliga med detta långtidsprojekt är att vi åter får träffa folk som vi hade kontakt med för tio år sedan. Många tycks spridda för vinden. Det är också det som är det svåra. Folk byter som bekant jobb, namn och adresser. Men utsikten om ett par lådor whisky i garderoben manar till nåbarhet och kontaktvilja. Ett par hör av sig då och då för att nyfiket undra hur det går med whiskyn. - Bra, kan jag säga.

Här kommer några smakomdömen. Om du undrar hur vi gjort så skicka en kommentar, eller sök lite på nätet. Jag har ett tiotal fat bakom mig som delägare,  och samtliga har varit riktigt bra. Det svåra är att vänta. Nästan som reklamen för Norwegian. Fast här blir det mer Glaswegian, eftersom faten ligger på Islay. Lyllos dom.

Fatprovstest, 29 augusti 2011:

Fat 959 (14 dec 2001) Port Charlotte Madeira butt, förstagångsfat ca 500 liter
Ljust mahognylik färg och en angenäm kryddig doft med lätta inslag av lätt knäck. Smaken fyllig och stram och med vatten tilltar rökigheten till en tydligare nivå, liksom även en svag dunst av trälim. Bra mognad, men kanske något i underkant. Föreslås att en provflaska tas kring 10-årsdagen för beslut då om tappning.

Fat 491/491 (15 juli 2002) Bruichladdich bourbonfat, andragångsfat, ca 200 liter x 2 fat.
Mörkt halmgul färg med en mycket mild och balanserad doft av ek och söt vanilj åt vaniljsåshållet. 491 mildare i både doft och smak än 492 som har en kärvare träig ton. Smaken är dock i båda fallen balanserad om än mer ungt spritig för 492. Behöver 3–5 år ytterligare på fat.

Fat 302 (30 maj 2003) Bruichladdich, andragångs sherryfat, 250 liter.
Mycket mild doft med aningen russin, kola och sötlakrits. Extremt mild smak med en något torr ekig och svagt sherrybetonad karaktär. Behöver ytterligare 3–5 år.

Fat 803 (29 november 2001) Bruichladdich, förstagångs romfat, 200 liter.
En flortunn aning till doft av mogen frukt från romfaten, svagt av mandelmassa och sötma, dock balanserat och i smaken en torr spritig ton med nötiga antydningar. Behöver 3–5 år till, men bevakas extra för att rommen inte ska slå över.

Skål go’ vänner!

/Örjan

Malt, metall och en varm mild kryddighet som har en ultralätt, märklig, men inte oäven ton av halvtorkade vinteräpplen. En doft längre ner i glaset ger även en mycket lätt nyans av dumlekola och en värmande näskänsla.
Smaken är balanserad, kraftigt söt och fruktig och munkänslan aningen värmande. Som av romrussin, men underligt nog utan just aromen av rom och druvor − god fruktig sötma. Efterhand tilltar en karamellaktig bränd sockerton, dock med mild beska.
Eftersmaken är imponerande spänstig. Inget spår av tunga sötdrypande brödbitar, utan en pigg bränd sötma, som av karamelliserad sockervadd. Efter en kort stund kommer även en något bränd ton med lite av fruktig sötma som möter upp och blir det bestående i eftersmaken. Gott nu, säkerligen gott till en kittost med fikonmarmelad, och säkerligen ännu godare på så vis om den får ligga ett år eller två!

Serveras sval, betyg 5/5

Bagge Bocköl (6,0%)
Doften är tungt söt och av välmogen frukt med inslag av malt och svaga söta citrustoner. Aningen av smörighet finns också.
Smaken är neutralt ölig med medelhög till hög fyllighet. En ljust rostad brödig maltsmak kommer också rätt snabbt. Efter ett kort tag tycker jag mig känna en aning av päron.
Eftersmaken är kort eldig och även ett svep av färskt ljust bröd. En mild neutral beska ramar in den ganska profillösa maltton som dröjer sig kvar. Inget dåligt öl, men i mitt tycke långt ifrån de hyllningar och hurrarop som här och där har synts över detta öl, där det har hetat att det slår både tyskar och tjecker på fingrarna. Nåja. Sitt i båten.
Serveras kall. 3/5

Sigtuna Summer IPA (7,0%)
Än en gång heder åt Sigtuna för förnyelserna av etiketterna. Numera är det tilltalande enkelt, tydligt, snyggt och med egen profil. Inget kladd.
Doften av denna starköl fruktig och med en del mörka maltdrag som av både maltsirap och lite mörkt saftigt bröd. Den amerikanska och nya zeeländska humlen balanserar upp dessa tunga aromer snyggt och tillför en pigg arom som mellan fläder, kattpink och grape.
Smaken är fyllig och söt för att övergå i mer av beska toner i ökande mängd. Inga som helst tecken på styrkan tack vare en generös mängd av både malt och humle i smaken.
Eftersmaken är av söt malt men domineras av en citrusskalaktig beska som hugger till i överkant enligt min mening. Mer än godkänd, men smaken saknar det spann av nyanser som doften uppvisar, och även eftersmaken är grovhuggen jämfört med doften.
Serveras kyld. 4/5

S:t Eriks Skördeöl (5,3%)
Här doftar det hembryggt. På alla sätt positivt vill jag tillägga. Trots en rostad karaktär och med utseende som av mer vintriga brygder, så håller doften en frisk lätthet och har en fin balans av mild humle, mer åt det brittiska hållet, i symbios med en mycket lätt knäckebrödsbränd ton och en del knäckig sötma.
Smaken är först frisk och söt som det anstår en mörkare lager. De brända tonerna tilltar. Så även beskan snart därefter. Det hela knyts ihop då fyllighet och sötma rundar av en munfull av detta sensommaröl.
Eftersmaken är först karamellsöt, lite rostat brödig och besk. Beskan toppar inledningsvis, går sedan ner något direkt och ligger därefter och planar ut jämte söta rostade brödtoner. Till en kantarelltoast på mörkt saftigt bröd och med en bit bräckt torkad skinka borde detta sitta som en Spapshjälm! Serveras kyld. 5/5

Så — lycka till nu i jakten bland hyllorna hos saftören!

/Örjan

fem stjärnor. Till detta fick vi blandade svensk-spanska tapas, dock mer av det senare. Fritata med oliver, tomater, purjo, fetaost och till det både gravad och rökt lax, potatissallad upphottad med gurkbitar och äpple, torkad skinka, korvar på ett par vis och så saltgurka, gräddfil och honung. Med kallt brännvin. Kräftorna med västerbottenost och grekiskt lantbröd blev så att säga förrätt på denna matorgie, mitt i sensommarvärme och gassande sol. Med all säkerhet en bra bit över gränsen för frosseri, men det är lätt hänt då det är knytkalas och dryga tio personer ska samla sig för mat.  

Så, igår ett eftermiddagsskift av ätande, och idag ännu en god middag, dock i mer sansad omfattning. Dagens övning blev en god bit kött från förträffliga Gröna Gårdar där vi sedan ett halvår köpt ekologiskt kött, mörat och med kvalitet som kan få vilken ICA-handlare som helst att skamset släcka ljuset i köttdisken. Som kanske framgår av bilden blev det rostbiff på mer engelskt vis — med currymajonnäs, rostad lök, pickles och resterna av nämnda potatissallad. Rostbiffen blev rosa till fulländning, värmd i 150 grader sådär trekvart upp till 53 grader, varefter den fick vila sig till några grader över det. Till biffen dracks det rödvin för den som ville, men jag kan intyga att Brooklyn Lagers lätta karamellton och friska amerikanska humlebeska överglänste rödtjutet med ett par hästlängder, vare sig hästen var nysprungen eller ej.

För att knyta ihop det hela kan såklart nämnas att vi började vi middagen med en kräftsoppa gjord på förra årets kräftfond, utomordentligt god med ett par deciliter nyvispad grädde, lite mer dill och en nypa salt. Och som tur är har jag skal kvar från igår. När det gäller dessa fonder har jag bara gott att säga. Andra fonder kan vara en j-a soppa.

God kväll, och tänk på att rädda skalen när ni tagit av er de löjliga hattarna!

Må så gott, Örjan W

Pistonhead Summer lager
Denna öl är har en glädjande fruktig humlearom med lite av maltig svagt rostad brödton och viss smörkola. En mycket försiktig amerikansk touch således. Smaken är milt maltig och frukten finns där. Beskan är mycket mild trots att doften antyder att bryggaren kastat i någon näve mer citrusbetonad humle. Eftersmaken är balanserat besk, mer av tyska drag än amerikanska. Den har också en hyfsad längd.
Sammantaget är denna öl, vid 6–8 grader, ett gott alternativ till alla medelvägens profillösa lageröl. Det är inte så häftigt och hippt i smak som kanske hotrodlooken gör sken av, men dock en väg in i amerikanska aromer. Gott och väl en gångbar öl för hammocken, eller nu i augusti till både kräftor och i väntan på att grillen tar sig. En svag 4 av 5 poäng.

Cheap thrills
Daggfrisk doft av något åt söt vattenmelon. Malt och en svag dunst av humle. Smaken är söt och tilltagande maltig med låg beska och medelhög fyllighet. Aningen av godistoner i sötman. Eftersmaken har en kort besk topp inledningsvis men svag och vattning kvarvarande eftersmak. Försvinnande kort.
Sammanfattningsvis knappt godkänt betyg 3/5. Ölens namn är knappast rättvisande mer än till hälften. “Cheap thrills”? Nåja, denna öl hetsar knappast upp någon, men den är för all del billig, 7:90 kr per burk. Slutligen har jag så en undran om det finns kundundersökningar eller liknande som kan ge mig begripliga argument till burkdesignen? Är klottrare en stor målgrupp för denna öl? Det här ger ett intryck av läsk, det andas mer ”cheap” än själva prislappen. Visserligen kan just prislappen leda till volymförsäljning, men en snobbig stofil som jag ryggar för en burk med klottertag-design om än innehållet är okej.

Så — med det tack för idag. Imorgon ska det ätas kräftor från Vadstena, och senare kanske en rad om det. Ni vet förresten vad ornitologen från göteborg sa då han skrämt bort fåglarna?
– Dom e ju ej där. 

Cheap. Jag vet. Men ändå.

/Örjan

marinan och med slottet i bakgrunden. Det är dock inte nästgårds, och visst slår vardagsnöjena högre om de är bra, eftersom de ligger närmre till hands att kunna avnjutas oftare. Ett vardagsnöje där vi nu firar semester är Höga Kusten-hotellet vid Högakustenbrons norra landfäste. Förutom vuxennöjen som bar, restaurang, bubbelpool och bastu finns, vågar jag påstå, en av Sveriges vackraste lekplatser. Rolig även för vuxna vill jag framhålla. Bara skaffningen är den rätta och kylväskan är kall.

Geografiskt, för den oinvigde, befinner vi oss här rätt precis mitt emellan Sundsvall och Örnsköldsvik i södra änden av den oöverträffad natursköna Höga Kusten.

Så, medan barnen nu fyller skorna med sand, fickorna med sten, blir yra, ystra och fnittriga så passar jag på att skriva en rad. Som du ser har jag även god möjlighet att utnyttja den komfort som finns. Någon klok lekplatsdesigner har tänkt till, och på samma geniala vis som på en finlandsfärja där baren är granne med bollhavet, så finns här picknickbord granne med gungorna. En elegant lösning, skulle min gamle mattelärare Gunnarsson ha sagt på sin stillsamma, men pregnanta skånska. Skål, med en lätt anstrykning av sandigt mineraliga toner. “5 solar!”

Och eftersom kreativiteten är bra i hängmattan — ännu ett par göteborgsvitsar. Jag kunde inte hålla mig eftersom vi var på ett synnerligen trevligt bröllop i helgen som gick. Och inför detta krävdes ju ett par bidrag. Änna. 

* Vad kallar du en person som med ett plågat leende genomlider melodifestivalen?
– Saade-masochist …

* Och vilket djur är mest ovilligt mot avancerad flygning?
– Antiloopen. Så. Nog nu.

Bästa sommarhälsningar, Örjan Westerlund