Idag har vi äran att få läsa oss ige­nom några rader från en av för­fat­tarna till Nostal­gi­bo­ken om Glass & Godis som är vec­kans bok här på blog­gen. Annica Tri­berg har skri­vit en hel drös med böc­ker om både nostalgi och annat. Läs mer om hen­nes verk här.

//Frederik

“Hej!
Vissa böc­ker är extremt roliga att skriva och ger helt nya bekant­ska­per på köpet.

Innan Nostal­gi­bo­ken och godis & glass kom till satt med­för­fat­ta­ren Eva Kallhed, foto­gra­fen Albert Håkans­son och jag och klu­rade på hur vi skulle hitta så många roliga och söta min­nen vi bara kunde.

Föl­jande vecka fick jag sva­ret av en slump. Jag var inbju­den som före­lä­sare för ett före­tag som ville ha ”något lätt­samt, du väl­jer själv vad du vill berätta om” som avbrott. Efter en del velande valde jag att berätta anek­do­ter kring några böc­ker, men ärligt talat, finns det något värre än att få helt fria hän­der? Nåväl, åhö­rarna ver­kade nöjda, i alla fall de flesta. Men längst fram satt en bis­ter herre med armarna i kors över brös­tet hela tiden. Han såg helt enkelt död­ligt uttrå­kad ut.

Senare på kväl­len var det tju­sig mid­dag och gissa vem jag fick till bor­det. Jodå, den sam­man­bitne her­ren. Vad göra? Tja, som gam­mal jour­na­list kan man ju all­tid inter­vjua per­so­nen man har intill sig. Det vill säga, jag frå­gade och frå­gade och han sva­rade kort­fat­tat, helst bara med ett ”ja” eller ”nej”. Till slut gav jag upp och gjorde något jag ald­rig bru­kar göra: jag bör­jade berätta om nästa bok­pro­jekt, Nostal­gi­bo­ken om godis & glass. Lite skrock­full är jag nog i det fal­let; det ännu inte skrivna är ingen seger man kan ta ut i förskott.

När jag hade beskri­vit tan­karna kring boken så målande jag bara kunde såg jag hur muren kring min bords­granne rasade bit för bit och efter en stund rent av log han. Så lutade han sig fram mot mig och näs­tan vis­kade i mitt öra: ”Jag har mina Alfa­bil­der i en Pall Mall-kartong på vin­den. Tab­lettas­karna också. Om du vill får du gärna låna dem.”

Res­ten av kväl­len stap­lade han min­nen kring barn­do­mens godis och glass på hög omkring mig. Första vanilj­glas­sen, godispå­sarna hos tan­ten i kios­ken (”har du tänkt på hur för­fär­ligt stora påsarna är nu, förr kände man sig så lyxig med bara några bitar i den platta påsen”), hur han och ett dus­sin andra grab­bar hade slan­tat ihop till en Loranga – att dela på. Och så vidare. Vi blev sista paret kvar vid bor­det och man­nens arbets­kam­ra­ter stir­rade häpet på kol­le­gan, så här bru­kade han tyd­li­gen inte bete sig. Innan vi skil­des tog han i hand och sa: ”Och så måste jag tacka dig för ett här­ligt litet före­drag, det var länge sedan jag hade så roligt”.

En del av min­nena från denne Mr Poker­face finns nu med i boken, till­sam­mans med mas­sor av andra citat där det är lätt att le igen­kän­nande åt hur man som barn upp­fat­tade värl­den. För hur vik­tigt vad det egent­li­gen att någon hade knal­lat runt på månen när den nya glas­sen från GB just hade kommit?

Så, nästa gång du har trå­kigt säll­skap i din närhet, börja prata barn­domsmin­nen. Fråga vil­ket favo­rit­go­dis per­so­nen gil­lade som barn och jag törs garan­tera att stäm­ningen lättar.

Annica Tri­berg