Visst, goda vän­ner. Det är fre­dag och de allra bästa fre­da­garna här på Gre­na­di­neblog­gen är ju när för­fat­tarna till vec­kans bok tar sig tid att skriva några rader.En sådan fre­dag är det idag.

Roland Eriks­son — En Hand­bok Cog­nac, jag läm­nar helt enkelt över ordet till dig, varsågod!

(Kika för­res­ten gärna på min matblogg också…)

//Frederik

Efter det tyska anfal­let mot Polen 1939 för­kla­rade Eng­land och Frank­rike Tyskland krig. Frans­män­nen hade en av euro­pas star­kaste armeér och kände sig rätt så säkra med sin väl befästa Maginotlinje.

Nu gick det väl inte som man hade tänkt, tys­karna gick runt Magi­not­lin­jen och efter ett stort antal franska och eng­elska mot­gångar låg vägen till den franska huvud­sta­den helt öppen. Paris för­kla­ra­des som ”öppen stad” vil­ket inne­bar att den inte skulle för­sva­ras för att und­vika bli sön­der­bom­bad som Warszawa.

Den 14 juni 1940 mar­sche­rade tyska trup­per in i Paris och snart skulle även Adolf Hit­ler och hans stab spat­sera runt som turis­ter på Champs Elyse, kolla in tri­umf­bå­gen och se utsik­ten från Eifel­tor­net! Kanske man även gick till Louvren och valde ut några tav­lor som man tyckte skulle passa bra hemma i lägenhe­ten i Ber­lin? Men nu var det dags att ta vara på lan­dets alla goda dryc­ker, deli­ka­tes­ser och rika konstskatter!

Som ni vet kal­la­des Hit­ler för der füh­rer (=leda­ren), Himm­ler var reichfüh­rer och en gene­ral i SS kal­la­des grup­pen­füh­rer. Men 1940 fanns det två tyska brö­der, Gus­tav och Otto Klae­bisch, båda löjt­nan­ter i tyska armen.

Gus­tav hade varit tysk impor­tör av Mar­tell Cog­nac, och Otto av ett fler­tal Cham­pagnehus. Båda fick titeln wein­füh­rer och ansva­ret för att roffa åt sig så myc­ket Cham­page och Cog­nac som möj­ligt till hem­lan­det. Gus­tav fick befä­let över Cog­nac där käl­larna hos de stora husen fort­fa­rande innehöll stora mäng­der Cog­nac som bland annat var des­til­le­rad under Napo­le­on­ti­den och tidi­gare, så vad skulle han göra?

Dessa skat­ter var högt efter­trak­tade hos högt upp­satta nazi­le­dare. Men han valde den far­liga vägen och hjälpte sina gamla kom­pi­sar i områ­det genom att införa ett kvot­sy­stem där de största fir­morna fick leve­rera mest, och han ran­so­ne­rade leve­ran­serna till Tyskland, lät bli den gamla Cog­na­cen, och såg till att man till största del fick betalt för Cognacen.

Bro­dern Otto lydde order och tömde käl­larna på så myc­ket Cham­pagne som möj­ligt! Å andra sidan var många Cham­pagne­fir­mor smarta och begärde cement till att repa­rera sina käl­lare med. Cement var en vara som då var för­behål­let krigs­in­du­strin för bun­ker­byg­gen och lik­nande, men visst fick man cement, Cham­pagne är en vara som vi måste ha.

Man tac­kade och murade igen ytter­li­gare en käl­lar­gång fylld med flas­kor! Kol­le­gerna i Bor­deaux kom på iden att butel­jera bil­ligt vin på ori­gi­nal­flas­kor med rik­tig eti­kett från de för­nämsta Grand Cru slot­ten och leve­re­rade istäl­let för ori­gi­na­len, och som tur var, var det ingen som kla­gade! Än idag finns det stora mäng­der av 200-årig Cog­nac kvar i käl­larna vil­ket vi kan tacka Gus­tav Klae­bisch för.

Roland Eriks­son