Ek och Karl­sons klis­ter. Där­un­der finns i dof­ten en läc­ker och ele­gant bour­bon­lik ton − trots att detta är en lönn­trä­fil­tre­rad Ten­nes­see whis­key.  Fat­lag­ringen läm­nar efter sig både lätt ros­tade ekto­ner och även en dil­la­rom lik­som en mjölk­ak­tig syr­lighet som till­sam­mans ger asso­ci­a­tio­ner till väl­la­gat dill­kött med tillhö­rande sås. Sma­ken är len, sam­man­hål­len och ung. Efter ett par sekun­der kom­mer en myc­ket sträv men sam­mets­len garvsyra fram. Den balan­se­rar mel­lan en eldig sprit­ton och en fyl­lig sädig och fruk­tig gelé­go­dis­smak, om än torrhe­ten har över­han­den mot söt­man. Med litet sörp­lande blir detta upp­vägt av en svag vaniljko­la­ton. Eftersma­ken är först lönn­trä­söt och len, vän­tat nog inte alls olik en äldre Jack Daniel’s från grann­de­s­til­le­riet en halv­tim­mes bil­färd bort. En svag besk ekton drö­jer kvar i mun­nen och med den också en lätt rostad och söt ton av majs och sädesskal.

(Detta är det ena av två des­til­le­rier i Ten­nes­see som till­ver­kar enligt den så kal­lade Lin­coln county pro­cess. Det inne­bär att man med ett recept snar­likt en bour­bon till­ver­kar sprit. Det avvi­ker dock genom att råspri­ten då den är klar fil­tre­ras genom tio fot lönnträkol innan den läggs på lag­rings­fat. I Dic­kels fall kyler man dess­utom, på eget ini­ti­a­tiv, kol­fil­ter­bäd­den då det anses göra spri­ten ännu lenare. Intres­sant för George Dic­kel är också att han som tyskät­tad grun­dare ville göra en whisky som den skotska han så väl tyckte om. Där­för sta­var man just whisky på oame­ri­kanskt vis i Tul­lahoma där Dic­kel pro­du­ce­ras. Ori­gi­nal­bygg­na­den var en gång även post­kon­tor. Besök gärna des­til­le­riet i pit­to­reska Cascade Hol­low. Detta trots att vår guide på när­lig­gande Jack Daniel’s fnös ”well that was a waste of time, wasn’t it?” då vi nämnde att vi dagen innan besökt granndestilleriet…)

Pro­vad 31 mars 2010.

5 lönn­sock­riga poäng av 5 möjliga.