Bästa läsare! På väg mot en prov­ning, sen efter­mid­dag. I ”Lim­pan” som min gode vän här­i­från sta­den Lin­kö­ping bru­kar kalla sin hem­ort. Gärna med en släng av öst­götsk dia­lekt. Roxen runt och sånt. Nåväl, med tips från en kol­lega om sta­den nya gastro­pub, Horse & Hound, ste­gade jag in genom sväng­dör­ren likt en ang­lo­fi­ler­nas svultne Lucky Luke,  i rutig ylle­väst och ita­li­enska sportskor. Jag såg mig omkring, kon­sta­te­rade att det var väl­fyllt. Ingen risk för dålig omsätt­ning på maten. Efter en snabb titt bland bor­den kunde jag där­e­mot kon­sta­tera att det var näs­tan fullt. På en tors­dag vid fem!

Jag fick gott råd av den brit­tiskt bleke bar­ten­dern att slå mig ner i lugna sidan av baren. Med en lätt syr­lig och bra hum­lad Mr Harry från Fuller’s sjönk jag så in i betrak­tan­det av både menyn och en vägg av glim­rande bak­grunds­be­lysta bärn­stens­gula sprit­flas­kor. Dagens sprit­ser­ve­ring, innan maten bars in, var tre sor­ters whisky:

Jim Beam Black, nu i ny skep­nad med under­tex­ten ”tri­ple aged”. Måhända upphet­sande för någon, mig till exem­pel, men efter att ha läst det finstilta på eti­ket­ten knap­past mer än en gam­mal van­lig JB Black. Sna­rare mindre än en gam­mal van­lig. I denna tapp­ning benämnd ”tri­ple” eftersom den är lag­rad tre gånger mer än man måste. Alltså 6 år, för vad som för JB Black innan var åtta års lag­ring. Men nog mutt­rat om det. Dof­ten är söt och omfam­nande av vaniljkola, herr Kinuski spratt­lar av glädje om än säl­tan hos en bra kolasås sak­nas. Sma­ken är mild och av en bra, pris­värd bour­bon. 43% sa kil­len i baren såvitt jag hörde. Någon­stans kring en stark trea, kanske en fyra i betyg. Jag behö­ver nog en cho­klad­tryf­fel för att bli välvilligare.

Nästa ut var Spring­bank Madeira Wood. 11 år och något äldre vårt eget 500-liters fat med madei­ra­lag­rad Bruichlad­dich. Den jag nu dric­ker är på 55,1%, och har legat i Camp­bel­town och gonat mel­lan juni ’97 och janu­ari ’09. Dof­ten är aningen kryd­dig, lite mer av detta efter vatt­ning. Den har en myc­ket mild rökighet, tyd­lig Spring­bank­ka­rak­tär och en ange­näm och likaså mild kara­mell­ton. Sma­ken är något salt, sträv och torr. Eftersma­ken är sträv också den, och har en nötig och mal­tig ska­lig kvar­drö­jande ton. Jag myser och ler. Vår egen madei­ra­lag­ring är godare. Bättre än en Spring­bank. Den här får fyra av fem.

Tredje whisky är Octo­more från 9 novem­ber 2004. Jag har en skvätt av en av värl­dens mest torvrökta whis­ky­sor­ter under näsan. “Nr 167, 60,5% och 167 ppm feno­ler” sta­tu­e­rar eti­ket­ten i all enkelhet, så småplott­rigt att det ver­kar just som om man vill ståta med det. Få mig att pli­rigt undra. Och det är inte hel­ler den gamla van­liga, feta flas­kan utan en nor­mal smal och hög modell. Dof­ten är avse­värt myc­ket mil­dare och sötare än vän­tat. Roligt nog får den mig att min­nas den gång jag för ett par år sedan sma­kade Ard­beg 1965. Detta är också runt, milt, sött och fyl­ligt rökigt. Med vat­ten, kanske föga smick­rande, kom­mer en här­ligt lant­lig doft av göd­sel. Sma­ken är pepp­rig, lät­tare än vän­tat och sött inten­siv. En ton av solvarm tjär­papp och dajm. Eftersma­ken är tor­rare, men tjä­rig och på en och samma gång både lätt, och ändå med oljiga drag. En svag fem­po­äng­are, alla gånger.

Den goda maten då? Kol­le­gan som skjut­sade mig hit sa en del väna ord om maten. Det gör jag också. Gå till Horse & Hound i Lim­pan och beställ in en göd­kalv­filé med söt­po­ta­tis­puré! Den är rul­lad i ros­ma­rin och har säll­skap av några teske­dar väl­sal­tad bal­sa­mi­co­re­duk­tion med toner av både örter och brynt smör. Fantastiskt!

(Notera för övrigt bil­den och den kaf­fe­ser­ve­ring jag fick. Det var inte utan att jag vände mig om. Jag tyckte plöts­ligt att jag såg en kanin i klä­der skymta förbi, lätt fläm­tande och med ett stort guldur i handen…)

God kväll på er! /Örjan