Vän­ner, min förhopp­ning är att det på kon­fe­rensmid­da­garna ska bäras ut bric­kor med bour­bon inom kort. Ni vet, där det idag står Bai­leys ihop med Mono­pol och Grant’s, kom­mer det istäl­let en fruk­tigt frä­sig ame­ri­kan in i gänget. Inte någon Oboy­avart från Irland som sma­kar ele­fan­töls­spri­tig grädde.

Betänk poten­ti­a­len. Alla som inte tror sig gilla whisky kan och vill gärna ta en bour­bon. Det sma­kar annorlunda och godare. Fris­kare, lät­tare, fruk­ti­gare och sötare. Som­ri­gare om du vill.

Som fram­går i vec­kans bok, En hand­bok bour­bon, av under­teck­nad, har denna äkta­me­ri­kanska dryck en odis­ku­ta­bel kva­li­tet och även en histo­rik med både pion­jä­randa och och pang­pang. Det allt­i­från hur man med kalkhal­tigt vat­ten utveck­lade sour­mash, under det att man nyn­nade på “Go west”, till att man gjorde ful­sprit och så små­ningom lag­re­gle­rade de färska faten efter för­buds­ti­den. Lob­by­ing anno 1935 för övrigt. Läs mer om det i boken.
På det hela taget finns allt som behövs för att bygga en intres­sant dryc­kes­stund för dig insvept i dim­mig, iskyld kon­temp­la­tion medan ham­moc­ken sakta gungar.

Ska jag själv gunga in en som­mar­kväll står jag vid bar­skå­pet som Gösta Ekman mel­lan Aftonbla­det och Expres­sen. De har alla sina pros and cons, amerikanerna.

Maker’s Mark är litet milt len med sitt vete­in­slag.
Den allt­för säll­synta Old Rip van Winkle på tio år är lika­dan med litet mer bränd kara­mell.
Grymt underskat­tad är pris­värda Jim Beam Black.
En likaså fan­tas­tisk ska­pelse är den något mer maj­s­in­nehål­lande Knob Creek, döpt efter old Abe’s födel­sehåla. Den är fruk­ti­gare, men också fati­gare och i behov av än mer söt­sa­ker till. Eller bara solo.
Vill du ha en litet mer mag­bors­tande maj­svän så skulle jag rekom­men­dera Wild Tur­key. En Vival­di­kon­sert på flaska — eldigt tem­pe­ra­ment och på en och samma gång både lätt och karaktärsfull.

Men — yours truly sit­ter denna gång och kom­bi­ne­rar ihop det hela på det mest själv­klara sätt. Knob Creek, kokoscho­klad och en capuc­cino på dub­bel espresso. Men ingen cigarr idag. Om det ska rökas kan den gärna vara ljus och gräd­dig, kanske en mild Flor de Selva eller en Juan Cle­mente robusto.

Bour­bon needs com­pany. Cigar, choco­late and milky cof­fee. Ita­lian style. Prohi­bi­tion style. Caffè Al Capuccino.

Och till det Blind Boys of Ala­bama.
Ridå.

God kväll och på återseende.