Dof­ten är kemiskt rökig med en balans mel­lan rök, sprit och kanske något av bly­erts eller möj­li­gen plast. Sma­ken är eldig och torr. Sher­ry­to­nen till­tar något och lik­som i den fat­starka tio­å­ringen finns en svag svag laven­del­ton som balan­se­ras av den kärva rökighe­ten. Eftersma­ken är feno­lig, petro­le­um­lik och mjukt gräd­dig tack vare den ambi­tiösa fathan­te­ringen. Det bestå­ende intryc­ket av whiskyn är en mjuk rök­ton som kom­mer åter i våg efter våg likt en stran­dad båt som lig­ger och gungar av vågorna i vat­ten­bry­net. Milt, på grän­sen till för snällt för en Laphro­aig, men utmärkt till en god bok eller medan du tit­tar ut på det vackra höstvädret.

Mitt betyg: 4 av 5 top­pen­stän­kare.

(Lag­rad i bour­bon­fat för att sedan läg­gas över på 125 liters så kal­lade Quar­ter casks innan den avslut­nings­vis ham­nat på nor­mal­stora sher­ry­fat av euro­pe­isk ek. Denna är ej kallfiltrerad.)