Dof­ten är frisk lätt, träig som av färsk sälg. Här finns fruk­tiga fat­to­ner med rus­sin och en kom­bi­na­tion av både vanilj och litet popcorn från bour­bon­fatslag­rade bestånds­de­lar. Där finns också en ung, men ange­näm korn­sprit­doft. Fat­ka­rak­tä­rens lena ton får mig att tänka på vanil­jiga smör­degs­bröd med jord­gubbs­sylt. Sma­ken är mal­tig, rätt torr och lätt. Det finns en myc­ket svag pepp­rig torv­ton och en aptit­ligt sträv fatighet som blir mju­kare och ger mer vanilj då whiskyn vatt­nats litet. Eftersma­ken är medel­lång ange­nämt ekig med en vege­tal fräsch torrhet, som så ofta tidi­gare hos Mack­myra. En väl­kom­po­ne­rad, men kanske ändå onö­digt för­synt karak­tär. Torr, fatig och still­sam för den som vill ha något dis­kre­tare innan mid­da­gen. Bäst på länge, men när kom­mer något i röki­gare stil? Av de Reser­ver jag pro­vat vet jag ju att ni kan…

Första gången jag pro­vade denna, innan den släpp­tes, tyckte jag den var aningen tam. I lör­dags med grått väder och rätt humör får denna ännu unga Mack­myra en femma. En galant eftermiddagswhisky.

(Något större inslag av små fat och en ålder på 5 – 6 år. Enligt des­til­le­riet själva ”fat av ex-bourbon, ex-sherry och ny svensk ek har mötts i denna hyll­ning till det lilla fatet med den stora sma­ken.” Pro­vad 090911/091114)