Som ren tors­dags­lyx så kom­mer här ett inlägg om Ber­lin och Bier från en av våra för­fat­tare Jonas Sjö­strand. Eftersom vi bru­kar pre­sen­tera vec­kans dryck på tors­da­gar så får detta bli ett inspi­re­rande tips om Tysk veteöl Läs mer om bola­gets urval här». God läs­ning kära vänner!

“Efter en lång­helg i Ber­lin med diverse tun­nel­ba­neå­kande och pro­me­ne­rande, stro­sande och strö­vande, mörka bak­går­dar och ett par öl, skulle det kän­nas fel att inte sätta sig här vid tan­gent­bor­det för att skriva några rader. Graf­fiti och döner­ke­bab. Reinheits­ge­bot och weiss­bier. Helt enkelt, det skulle vara snålt att inte dela med sig av något glas eller två.

Tyskt öl är gott. Okom­pli­ce­rat och ordent­ligt och oför­fals­kat. Renhets­la­gen – som inne­bär att öl endast får till­ver­kas av malt, humle, jäst och vat­ten – tryg­gar kva­li­tén, men hål­ler även till­baka expe­ri­ment­lus­tan. Tan­karna går lite grann till den franska vin­värl­den, där ”rätt” druva ju så ofta måste tilläm­pas på ”rätt” plats.

Jag pro­me­ne­rar runt. Ber­lin är lika slas­kigt och isigt som Stockholm dessa dagar. Och min vän och kol­lega Peter M Eron­son kom­mer väl drämma en flaska i huvu­det på mig nu, men de ange­nä­maste öl-upplevelserna blir att på måfå smita in på ett hårt affi­sche­rat och halvt ned­klott­rat sjapp i Kreuz­berg. Det hand­lar väl om per­son­lig smak. Här trängs något för gamla pun­kare med hip­pies och mus­li­mer. En under­bar miljö.

Ber­lin är en salig bland­ning, en stad av kon­tras­ter. Spill­ror från såväl andra världs­kri­get som muren och stasi-samhället. I en omgiv­ning som andas stor tole­rans och fördomsfrihet.

Ein bier, bitte.
Komme sofort!

Lik­som rätt dryck till rätt mat kan åstad­komma total har­moni och den närapå mys­tiska tredje sma­ken, kan rätt dryck till rätt atmo­sfär skapa total sam­klang, en sorts mys­tisk fjärde dimen­sion. Det är nu inget spe­ci­ellt med gamla Ber­li­ner pils, men den hyf­sat långa bes­kan lig­ger som en him­mel över Kreuz­bergs tatu­e­rings­stu­dios och currywurst-kiosker, jag för­knip­par den med Ora­ni­enstrasse och Wim Wen­ders, kana­len vid Hal­le­sches Tor och den där vackra bron över till Fre­drichshain.
Det är reinheits­ge­bot! Vil­ket osökt får mig att tänka på tyska lands­la­get i fot­boll. Enkelt, effek­tivt spel. Beprö­vade 4−4−2. Något som är tryggt och näs­tan oslagbart.

Läm­nar Kreuz­berg och gör mitt bästa för att leta upp annorlunda öl. Lagom lång rese­arch leder mig till Brauhaus Lemke, en av de runt fem­ton bryg­ge­ri­pu­barna i Berlin.

Abend! Ein bier, bitte.
Komme sofort!

Och bar­ten­dern berät­tar för mig att det är deras weiss­bier jag bör­jar med, en fräsch, kris­pig brygd som säker­li­gen skulle sitta än bättre på som­ma­ren. Men den har just de där tyd­liga fast väl inte­gre­rade banan­to­nerna som jag tyc­ker de godaste veteö­len har. Jag fort­sät­ter med nästa, en ren, ganska fyl­lig pils­ner, medan S-Bahn, på väg mel­lan håll­plats Alexan­der­platz och Hackescher Markt, vrå­lar fram på räl­sen ovan­för varan­nan minut.

Sedan Brauhaus Ori­gi­nal. Ett bärn­stens­fär­gat öl med brända och lite söta toner. Num­mer fyra blir deras säsongsöl, en ljus lite fyl­li­gare lager med tyd­ligt kola­ak­tig hum­le­beska, så mar­kant och fräck att jag blir rädd att her­rarna från Bay­ern anno 1516 (året då renhets­la­gen skrevs under) ska bli vreda och hem­söka mig på hotell­rum­met samma natt.

Jag hop­par på U-Bahn ned mot Kreuz­berg igen. För att någon­stans inta en rug­gigt god och för­ut­säg­bar pils­ner, i en skön och avgjort oför­ut­säg­bar miljö.”

Jonas Sjö­strand