Vi fort­sät­ter att bläddra oss ige­nom den utsökta gui­den av pubar i Lon­don. Kris­ter Lar­s­son har som sagt skri­vit något av en tegel­sten i just detta ämne och jag läser, viker hörn och vill ome­del­bart boka en tripp till den dim­miga, reg­niga, under­bara staden …

CITY — The Bell
Bush lane, EC4 Grade II

The Bell är en liten pub på en bak­gata all­de­les intill Can­non Stre­ets tun­nel­ba­nesta­tion. Delar av puben över­levde bran­den 1666 vil­ket gör den till en av de äldsta i Lon­don. Nam­net har den fått efter den klocka som var­nade för bran­den. När Them­sen var myc­ket bre­dare var den en flodpub.

Det finns två små rum med träbjäl­kar i taket och med många tryck på väg­garna. Det är en trev­lig liten pub med trev­lig per­so­nal och lokal atmo­sfär som turis­terna med all säkerhet inte har hit­tat till.

Så passa på och insup atmo­sfä­ren av en “rik­tig” pub och njut av att ha varit på en plats där det tidi­gare inte varit turister.

SOHO — The Coach & Hor­ses
29 Greek Street, W1

The Coach & Hor­ses är berömd för sin i högsta grad sura ägare och som en sam­lings­plats för jour­na­lis­ter av den gamla stammen.

Det är en ganska ordi­när hörn­pub, byggd 1847, men innan dess låg här under mer än hundra år ett posthus med samma namn. Puben kanske hade und­vi­kit medi­a­no­ti­ser för all­tid om den inte hade attrahe­rat rykt­bara Sohod­rin­kare som jour­na­lis­ten Jef­f­rey Ber­nard, “Low Life” på The Spec­ta­tor. Hans fre­kventa från­varo på grund av för myc­ket alkohol för­kla­ra­des i spal­ten med “Jef­f­rey Ber­nard is unwell”. Ber­nard dog 1997, men han lever i en pjäs om hans senare år, givet­vis kal­lad “Jef­f­rey Ber­nard is unwell”, där han spe­la­des av en skå­de­spe­lare som kände till en hel del om sprit, Peter O’Toole.

Visst blir man sugen på att dra en overk­ligt rejäl pubrunda i Lon­don..? I mor­gon har jag äran att få posta en fin krö­nika av för­fat­ta­ren till vec­kans bok, Kris­ter Lar­s­son. Väl mött då!

Lyxla­gatblog­gen skall givet­vis ej missas!

//Frederik