Så här läses för­or­det till boken Det syd­af­ri­kanska vinet. Jag har inte lyc­kats nå Andreas Kjör­ling som för­fat­tat boken, där­för blir det tyvärr inga roliga anek­do­ter eller dylikt denna gång. För­or­det är skri­vet av Maja Berthas;

“Ett bedå­rande land­skap susade förbi utan­för rutan på mini­bus­sen när vi åkte längs den stora motor­vä­gen. Ber­gen reste sig mot him­len som rag­giga getryg­gar och de vid­sträckta slätt­lan­den kan­tade vägen med lum­miga träd och stolta cypresser.

Jag hade svårt att säga vart jag sett dessa bil­der förut, men de ver­kade bekanta på något avläg­set sätt. Sam­ti­digt fick ögat vänja sig vid en helt ny flora och fauna. Vi klätt­rade upp längs den snirk­liga vägen och nådde slut­li­gen pas­sets topp, sedan gick det utför.

Märk­ligt, plöts­ligt var det som att komma till en annan pla­net. Land­ska­pet änd­rade karak­tär och det förut så gröna och svind­lande bergsce­na­riot byt­tes mot ett kargt mån­land av ero­de­rad gra­nit och syl­vassa klip­por som sköt upp som knivsud­dar ur marken.

Vege­ta­tio­nen blev sval och näs­tan dys­ter. Några minu­ter senare var vi nere i dalens bot­ten. Den grå­svarta bergs­grun­den bör­jade sakta skifta i rött och runt omkring bilen ana­des bus­kar med blom­mor vack­rare än varandra. Sedan kom vin­ran­korna. I maje­stä­tiska rader på ber­gens kan­ter böl­jade dom likt ljus­gröna vågor, och den rödbruna jor­den ska­pade en färg­pa­lett som fick mig att rysa. Jag var i Sydafrika…”

Dessa vackra rader och många fler finns i Maja Berthas för­ord. Inför­skaffa denna bok, den ger njut­ning och inspi­ra­tion. Bil­derna är myc­ket, myc­ket vackra och det vär­mer att bara bläddra sig sakta från pärm till pärm. Glädje!

//Frederik