Kanske kan jag åka till Norr­land igen och hugga ved. Bila sten. Kratta kot­tar. Men det skulle knap­past väga upp all väl­lev­nad som jag ådrar mig i Fjoll­träsk. I dag igen.

Nu är det ännu ons­dag några minu­ter. Sum­me­ringen av denna dag — för­u­tom en kao­tisk mor­gon med katt­pink i sof­fan och barn i hets till dagis — är god middag!

Dagens whisky blev i dagen nit­ton­å­rig Glen­far­clas. En mjuk syl­tig bland­ning med en första för­nim­melse av Karl­sons Klis­ter, och länge där­ef­ter mar­me­lad med torrt ekig kara­mell­ton. Full­än­dad whiskyavec.

Denna fick vi oss till livs, jag herr T och herr K. Det efter att jag och herr T bras­sat sal­tim­bocca på kyck­ling istäl­let för kalv, och otå­ligt invän­tat herr K som varit på spin­ning och utar­mat sig medan vi andra, i köket, snit­sat ihop sill­macka, varm­rätt och des­sert dric­kan­des bl a en på tok för underskat­tad, och ännu tyvärr offi­ci­ellt out­gi­ven, Mack­myra Rök på svensk ek. Till sill­mac­kan en snaps på mest kamo­mill, ren­fana och gråbo. Och heder­lig Explo­rer som bas förstås.

När väl herr K spun­nit klart och infann sig, kunde han kon­sta­tera att varm­rät­ten min­sann lan­dat väl. Torrt och över­rump­lat utbris­ter då den mat­lag­nings­vane öre­bro­a­ren herr T: “Ja, vi vet ju hur bra mat ska smaka, så det var väl inte så svårt…”

Och visst. Det klart att en sal­tim­bocca med så enkla kva­li­te­ter kan behöva en mer kom­plex Glen­far­clas. Men nu är det strax tors­dag. God natt vänner.

/Ö.