Denna vec­kas whisky är en gam­mal favo­rit. Det är dock på senare tid jag bör­jat falla för även yngre Spring­bank eftersom jag vid­hål­lit att detta pit­to­reska des­til­leri mitt i Camp­bel­town gör en whisky som bör­jar ta sig då den fyllt moppe eller mer. Här är omdö­met om tio­å­ringen, med både lägre och även högre styrka, så som den säljs:

En lätt bränd, kara­mell­söt och ceder­trä­lik doft av ung whisky är det som slår en. Litet nötig. Aningen vått unken, om än det är mar­gi­nellt. Trots att jag egent­li­gen tyc­ker att Spring­bank är i sitt esse som 15 år och uppåt har jag kru­pit till kor­set med denna. Det är en för­bas­kat god 10-åring vil­ket också dof­ten skvall­rar om. Den star­kare av de två 10-åringarna är givet­vis vass i dof­ten. Den har bara litet av den varma kryd­diga trä­ka­rak­tä­ren av dof­ten hos 46%-varianten, men efter en stunds vila i gla­set en rik och söt sher­ry­ton som hit­tar fram ur alkoho­len. Sma­ken är eldig och kara­mell­rund, som en kraf­tig smörkola med chi­likrydd­ning. Antingen det beror på direkt eld­ning under pan­norna eller inte så är kara­mell­söt­man, bränt soc­ker, påtag­lig och allti­ge­nom posi­tivt. Efter litet sörp­lande kom­mer en svag torv­ton som inte­gre­ras i söt­man och fyl­lighe­ten. Sma­ken på 57:an är eldigt cho­klad­lik med litet rus­sin­kant, utan vat­ten. Eftersma­ken är eldig och fast­nar på tungan som kara­mell­knäc­kigt klis­ter. Vär­men läm­nar med den äran och avtar och över­går i litet malt­söt torv. Som vän­tat hål­ler inten­si­te­ten högre nivåer än på 46:an − och kan ju por­tio­ne­ras ut som man själv vill! Eftersma­ken på den sva­gare är direkt tor­vig och slä­tas ut i en balan­se­rad söt och sam­ti­digt avvägt fatstram smak. Det som sakta tor­nar upp och reser sig ur eftersma­ken är en något litet träig bränd ton som har torvrö­ken som rygg­rad. En var­dags­whisky med klass. Åter en rik­tigt bra tioåring.

Dub­bel­full­po­äng­are: 5 respek­tive 5.