Stout-skummet i skägget
under Författarnas Krönikor
God tisdag. Nedan följer en krönika av Jonas Sjöstrand som är en av författarna till veckans bok Sveriges Ölkrogar. God läsning vänner;
18 april 2002 sändes det 318:e och sista avsnittet av Rederiet i SVT. Bara några dagar tidigare hade ett litet jordskalv vibrerat i området kring Skellefteå. Annars var 2002 också året då Telia gick samman med finska Sonera och blev TeliaSonera.
Dessa och många fler rafflande tilldragelser utspelade sig 2002.
2002 råkade även vara året då Peters och mina vägar möttes. Jag ganska nyligen hemkommen från Indien, Peter en go göteborgare som halvt vilset strosade omkring på Stockholms gator. Vi möttes i en föreläsningslokal, och genast på tunnelbanan därifrån började vi någorlunda hejdlöst diskutera kring diverse vitt skilda ämnen.
Någon vecka senare satt vi för första gången tillsammans på en ölkrog. Vi pratade lite om Hemingway minns jag och en del fotboll (blåvitt var på väg ur allsvenskan det året men klarade sig efter kval mot Västra Frölunda). Det var halvhjärtat som vi avhandlade Ijeh och Källström och Håkan Mild.
För fotboll var ju inte ett av våra större intressen, men däremot att snacka. Så vi fortsatte att snacka och tvista om allt mellan himmel och jord. Vi kom fram till att båda tyckte om att skriva så tidigt föddes planer på att författa något tillsammans.
Men vad tusan ska vi skriva om? sa Peter på den klingande göteborgskan samtidigt som han med handryggen föste bort stout-skummet ur skägget.
Ingen aning, sa jag med ett avlångt glas i näven, sommarens sista veteöl.
Och på det här sättet fortgick det. Vi gick på ölkrogar oftare än vad andra ansåg hälsosamt. Men i själva verket var det bara våra plånböcker som tog skada, ty vi drack inga mängder utan bara sådant som fick gommen att må gott, utomordentligt gott. Vi förde anteckningar om smaker och talade med bartenders, hade återkommande öltävlingar (blindtester där vi skulle gissa sorter och märken). Kort sagt, vi höll på att bli ölentusiaster.
Men vad skulle vi skriva om?
Runt den här tiden började även krogarnas utbud förbättras avsevärt. De svenska småbryggeriernas öl glittrade inom en snar framtid ideligen i våra glas. Och att på så många ställen få dricka så spännande och dessutom så färska öl var knappast något som fick oss att släppa greppet om detta, vårt största intresse. Inte det minsta, vi höll allt hårdare i våra små kupor och trappist-flaskor.
Fast vad skulle vi skriva om?
Vi skriver om det här! utbrast någon av oss, eller om det rent av var i kör, och svepte med handen över lokalen, den där handen som också höll i en Johannas Bästa Bitter från Dugges Ale– och Porterbryggeri, och det var väl förresten i The Rovers genuint granna rum med de tummade borden och insuttna stolarna vi befann oss.
Och så gjorde vi det.
—
Jonas Sjöstrand
november 24th, 2009 on 11:48
Där ser man! Det är som jag alltid trott, det är kreativt att gå på puben
november 24th, 2009 on 16:58
Ja, på puben föds många idéer.
De riktigt bra ölkrogarna har dessutom en förmåga att föda extra bra idéer. På samma sätt som det på de sämre oftast föds dåliga.
På Citykrogen i sthlm hörde jag t.ex om några som fick idén att sitta kvar och dricka öl.
november 26th, 2009 on 08:54
Tung inledning för att försätta oss i rätt tidsstämning. Jag känner flåset av en glasögonprydd Johannes Brost i nacken. Och kreativitet ja, den ligger väl på topp någonstans mellan öl nummer två och tre, eller vad säger ni?
november 26th, 2009 on 14:03
Pilsner Urquell ger en kreativitet som är som störst under glas fyra. Oaked Aged Yeti däremot förärar störst skaparkraft någonstans i mitten av glas nummer två.
Detta är de rekommendationer vi kan ge som ansvarsfulla guideboksförfattare. Alla andra doser gör hjärnan mjuk och förstör kreativiteten.
p.s
Johannes Brost föredrar röda bourgogner. Fråga mig inte hur jag vet det, acceptera bara att jag sitter inne med denna information.