Från Gäs­sens Dal, som ska betyda på gae­liska, kom­mer denna välåld­rade milda orökta whisky. Dof­ten är fatig och har en söt ton. Den dof­tar som utsi­dan på nyba­kad soc­kerkaka med vanilj och myc­ket av kara­mell, knäck och mörk sirap, vanilj och även litet mogen frukt − bana­ner och melon − och ger intryck av något högre alkohol­styrka än vad som är fal­let. Sma­ken är rikt söt, men med en tyd­lig strävhet från faten. En eldighet acce­le­re­rar men däm­pas av söt­man och är sna­rare en till­gång för att inte allt ska stjälpa över och bli för sött.Eftersma­ken är som sma­ken karak­tärs­fullt söt med viss fruk­tighet och har myc­ket brö­dig vanilj. Lik­nelse? Ja, som ett vaniljhjärta som top­par en grabb­näve fruktcock­tail, allt­sam­mans över­strött med litet kris­tal­li­se­rat soc­ker. Summa sum­ma­rum en ganska bitig avec som ändå har all den brända sötma, och delar av den fruk­tighet, som en avec kan tarva.

(Numera fri­stående des­til­leri, ägt av de fri­stående butel­jö­rerna Ian Mac­Leod Distil­lers. Mal­twhiskyn lär, åminstone tidi­gare, ha varit huvud­mal­ten i Famous Grouse. Glengoyne kate­go­ri­se­ras som hög­lands­des­til­leri även om det lig­ger så långt söderut man kan komma på en halv­tim­mes avstånd från Glas­gow och där­med väl­be­sökt av whiskyturister.

5 söta och fyl­liga, men väl­ba­lan­se­rat ekiga järn.

Vec­kans Whisky leve­re­ras så klart av Örjan Wes­terlund som är för­fat­tare till bland annat vec­kans utvalda — En Bok Whisky. Njut­ning!

//Frederik

Dof­ten är torr och lätt spri­tig. En svag frukt­ton med en ung alkohol­doft. Där finns också en vege­tal doft, som av stjälk­sel­leri! Kanske en whisky för en rik­tig Bloody Mary, med tanke på hen­nes här­komst? I bak­grun­den finns en fet sock­rig bränd aningen kryd­dig arom, påmin­nande om den köt­tiga söta ton som väl­gril­lat kött med söt glaze kan få. (läs mer)

I rele­a­sen nu i kommmande vecka, och med efter­släpp i maj, lan­se­rar System­bo­la­get Highland Park Earl Mag­nus 15 år (52,6%). Redan då flas­kan öppnas kom­mer en god whis­kydoft upp, fylld av frukt och med en torr ljung­ton. Utan vat­ten tar alkoho­len överhand trots åldern. Efter någon minut kan dock en stram bärighet kän­nas, kom­bi­ne­rad med en lika stram ton av arrak. Det dof­tar whis­ky­d­ränkt ekträ. Det dof­tar som om jag stod med näsan i fatet.
Sma­ken är (läs mer)

Top­pa­ro­men är en aning jäst som sedan tas över av en fan­tas­tiskt apti­tre­tande rik doft av frukt och kryd­dor. En val­nöts­lik torr arom finns här. Sher­ry­to­nerna ger en däm­pad rus­sin­lik fruk­tighet som med en tyd­lig, men lika­le­des däm­pad, vanilj känns myc­ket balan­se­rad och även inspi­re­rar till fler och fler snif­f­ningar. Söta väl­mogna röda äpplen, några svarta vin­bär och en tugga päron. Trots sin rela­tivt höga ålder och den rika aro­men känns dof­ten ald­rig tung utan bju­der bara in till nya sean­ser med din näsa.
Sma­ken är stram och (läs mer)

Kära läsare och tål­mo­diga för­äld­rar! Med risk för att få soci­a­len på mig måste jag ändå sprida detta recept för inter­netvin­den. Det ska erkän­nas att mat– och spritspal­terna här då och då har viss barn­prä­gel.  Men det är väl kanske inte så under­ligt med tanke på den var­dag som fal­ler över mig så som snön har gjort de sista tim­marna, och läg­ger sig som ett hel­täc­kande fak­tum även över mat­med­ve­tan­dets dri­vor. Om inte annat för denna var­da­gens domi­nans över till­va­ron väd­rar jag nu litet barn­vän­lig mat med inspi­ra­tion av mitt rätta jag. Min smala lycka och bleka ursäkt är att bar­nen gil­lade rät­ten. Detta i mening strikt bevi­sat genom att de fyllde på två gånger var. “Super­gott” var en kom­men­tar från 4-åringen. Superre­cep­tet som fick en extra touch av Laphro­aig och bör­jade med (läs mer)