Vec­kans Whisky leve­re­ras så klart av Örjan Wes­terlund som är för­fat­tare till bland annat vec­kans utvalda — En Bok Whisky. Njut­ning!

//Frederik

Dof­ten är torr och lätt spri­tig. En svag frukt­ton med en ung alkohol­doft. Där finns också en vege­tal doft, som av stjälk­sel­leri! Kanske en whisky för en rik­tig Bloody Mary, med tanke på hen­nes här­komst? I bak­grun­den finns en fet sock­rig bränd aningen kryd­dig arom, påmin­nande om den köt­tiga söta ton som väl­gril­lat kött med söt glaze kan få. (läs mer)

I rele­a­sen nu i kommmande vecka, och med efter­släpp i maj, lan­se­rar System­bo­la­get Highland Park Earl Mag­nus 15 år (52,6%). Redan då flas­kan öppnas kom­mer en god whis­kydoft upp, fylld av frukt och med en torr ljung­ton. Utan vat­ten tar alkoho­len överhand trots åldern. Efter någon minut kan dock en stram bärighet kän­nas, kom­bi­ne­rad med en lika stram ton av arrak. Det dof­tar whis­ky­d­ränkt ekträ. Det dof­tar som om jag stod med näsan i fatet.
Sma­ken är (läs mer)

Top­pa­ro­men är en aning jäst som sedan tas över av en fan­tas­tiskt apti­tre­tande rik doft av frukt och kryd­dor. En val­nöts­lik torr arom finns här. Sher­ry­to­nerna ger en däm­pad rus­sin­lik fruk­tighet som med en tyd­lig, men lika­le­des däm­pad, vanilj känns myc­ket balan­se­rad och även inspi­re­rar till fler och fler snif­f­ningar. Söta väl­mogna röda äpplen, några svarta vin­bär och en tugga päron. Trots sin rela­tivt höga ålder och den rika aro­men känns dof­ten ald­rig tung utan bju­der bara in till nya sean­ser med din näsa.
Sma­ken är stram och (läs mer)

Kära läsare och tål­mo­diga för­äld­rar! Med risk för att få soci­a­len på mig måste jag ändå sprida detta recept för inter­netvin­den. Det ska erkän­nas att mat– och spritspal­terna här då och då har viss barn­prä­gel.  Men det är väl kanske inte så under­ligt med tanke på den var­dag som fal­ler över mig så som snön har gjort de sista tim­marna, och läg­ger sig som ett hel­täc­kande fak­tum även över mat­med­ve­tan­dets dri­vor. Om inte annat för denna var­da­gens domi­nans över till­va­ron väd­rar jag nu litet barn­vän­lig mat med inspi­ra­tion av mitt rätta jag. Min smala lycka och bleka ursäkt är att bar­nen gil­lade rät­ten. Detta i mening strikt bevi­sat genom att de fyllde på två gånger var. “Super­gott” var en kom­men­tar från 4-åringen. Superre­cep­tet som fick en extra touch av Laphro­aig och bör­jade med (läs mer)

Dof­ten är myc­ket kom­pakt och sam­man­satt. Kola­to­ner, kara­mel­li­se­rade mand­lar, smö­riga bond­ka­kor och vanilj. Mor­fars gamla vinds­loft en solvarm dag då trät tor­kar, dof­tar och dam­mar. En lätt ton av gräs. Sma­ken är först söt och vaniljkexig. Snart till­tar både eldighet, torrhet och en färsk trä­ton. Med litet sörp­lande kom­mer en ton av ozon, och så en näs­tan rönn­bärs­lik sträv färsk och vege­tal ton som läc­kert stud­sar inom en ram av fyl­lig rund malt­si­rapsötma. Eftersma­ken är först fett nou­gatsvul­lig och sedan snabbt som en lätt sny­ting av sprit, en rapp hand­flata av eta­nol på smaklö­karna. Sedan torrt och vege­talt igen. Myc­ket tan­nin­rik och stram, i bak­grun­den med en het krä­mighet som av smäl­tande vanilj­glass med smak av het chilichoklad.

En ena­stå­ende doft– och smak­rik whisky som också är ovan­ligt stram.  5 nya friska fläk­tar av fem möjliga.

(Från Knock­dhu Distil­lery, eller Svarta höj­dens brän­neri, som vi säger över här. En pris­be­lönt whisky dess­utom, bl a med guld i sin klass ”Bästa mal­twhisky 9 – 12 år” vid Öl– och whis­ky­mäs­san i Nacka 2009.)