Provning på KGBs Whisky Club, och kanske några bidrag till kommande hösts “101 whisky du måste dricka innan du dör”. Temat på denna månads halvkontrollerade spritintag var efterlagringar, och de som fick mest hurrarop var den ovanligt bra Longrowlagringen på bourgognefat, och min egen favorit Caol Ila Distillers Edition på moscatelfat. Longrow med 11 år i bourbonfat och 3 år på rödvinsfat uppvisade en enastående fyllighet och subtil topping med rödvinsegenskaper, klart mer finstämd än några tidigare aningen urspårade Longrowtappningar. Det enda som där fanns i övrigt att önska är lite mer däng i rökigheten, men vafan.
– Vi kan inte få allt varje gång, eller?

Här är listan med omdömen:

Arran Amarone Finish 50% (dest tappn 10112, 579 kr) − amaronefat − Eldig rödvinsdoft, fylligt druvig med ett stänk av körsbär och nougat. Torr och fyllig snarare än söt. Med en tesked vatten blir den mildare, mer inbjudande och fruktig, med en ton av friska röda äpplen. Smaken först kylande men snabbt därefter pepprigt eldig med en mild fatig ton. När den aggressiva eldigheten sakta lägger sig med lite sörplande kommer en balanserad mycket fett fyllig munkänsla med sträva undertoner. Hela tiden finns underligg­ande rik vinton. Eftersmaken är direkt lättare, men drar ut i en torr, lätt bitter och lite väl tunn final. Vattnad får den lite mer fyllighet, sötma och en svag kolaton och snäpper faktiskt upp sig ett betyg. 4/5

Oban Distiller’s Edition 1996−2011, 43% (dest tappn 10156, 649 kr) − montilla fino-fat. Fyllig ljung­honungssöt doft med en mycket svag fenolton. En strimma av sälta, mandel och svagt svampig jästton avslöjar något om efterlagringen på amontilladofat. Smaken är len maltig och fylligt söt, som väntan av en Oban-whisky. Honungssötman finns där, även i smaken. Det lena övergår i en eldig ton som toppar snabbt och sedan släpper fram en fin balans mellan torra och fruktiga whiskysmaker. Elegant, gott och med en svag sälta. Eftersmaken är först torr och fylls snart ut med en krämig svagt nötig honungs­sötma. Malttoner och sötma balanserar väl med en sträv ekbeska. För den som gillar sin Oban och vill ha en diskret utsvävning är detta att varmt rekommendera. 4/5

Ben Nevis Rum Cask Finish 14 år, 58,1% (Duthies 10138, 735 kr) − romfat.
En doft av trälim, blött trä och lite Karlsons klister. Aningen unket. Med ett par droppar vatten kvarstår unkenheten, men den tungt söta fruktkaraktären av välmogen banan, lyser igenom bättre. Smaken är söt och flammar upp i eldighet för att snart bränna till på tungspetsen. En fyllig fruktig sötma finns, med en antydan till mogna bananer för att avslöja de fat som varit inblandade i slutklämmen på denna whisky. Med vatten dämpas eldigheten något och även i smaken framträder romkaraktären mer, den blir aningen kryddig med någon vaxighet, men som romlagring känns det mer som om sockerrörssötman är mer uttalad än romkaraktären. Eftersmaken ger ytterligare en skjuts i romtonen men är relativt kort. Med vatten förlängs eftersmaken något, men håller en stramare och mer ekbesk ton än som var fallet utan vatten. Eftersmaken firar inte heller den några västindiska triumfer, eftersom dragen av mörk rom tyvärr är alltför tunna. 2/5

Longrow Burgundy Wood 14 år, 56,1% (dest tappn 10135, 795 kr) − bourgognefat. Portello, alltså fruktigt söta kolabönor, men en slinga av knallpulverrök. Med vatten avslöjar sig vinlagringen något mer. Smaken är först fyllig och läskaktigt söt i stil med doften. Alkoholstyrkan tar ut sin rätt i en brännande eldighet innan det hela landar i en känsla av lätt träig aningen druvdopad karamelliserad marmelad. Sött men lyckligtvis hålls tömmarna in av en spritig och fatig stramhet. Med vatten en överväldigande fyllighet som hålls ihop av en mild ekton och lite av tanniner hemmahörande i vinfatlagringen. Eftersmaken har en kärvhet även den men, snällare och mer insmickrande med en ton av oxiderad sylt. I den långa efter­smaken finns mild malt, lite fat och en vinton som är mer dessertvinsöt än bourgognelik. I den långa eftersmaken ger sig lite av torvröken äntligen också tillkänna. En ovanligt lyckad efterlagring från Springbankdestilleriet, där en och annan efterlagring av Longrow har flippat ur mer än lovligt. Det här är lyckat, om än Longrows berömda rökighet bara flimrar förbi som en osalig ande någonstans då du svalt och sagt ”Ah! En till tack!!”. 4/5 

Caol Ila Distiller’s Edition 1998−2011, ”C-si;4–471”, 43% (dest tappn 40413, 579 kr) − moscatelfat. Som att sitta och äta fruktkaka utanför en torveldad kölna. Här finns en doft av söt, torkad frukt − aprikos och russin i en maltig sötma – och så en påtaglig rökton. Och lite modellera! Smaken fantastiskt len och svagt sött fyllig. Den övergår i en alltmer bitig eldig ton med tilltagande torvrök som sedan lugnar sig något seglar vidare i balans mellan avvägd sötma och rökighet. En whisky jag inte vill svälja utan bara sörpla vidare på. Eftersmaken är först rökig med en romrussinton med lite nötighet. Rökigheten består medan de fruktiga tonerna avtar och övergår i mer av söt lakritsrot. Även i denna årgång en enastående förädling av en redan mycket bra whisky. Efter ett par minuter kommer en dunst av cigarettrök, men det är inte grannen, det är torven som snärtar till igen. 5/5.

Allt för denna lördag, på återseende!

/Örjan W.

PS. Slutligen måste jag tipsa alla er som har en böjelse för kraftig, fylligt fatig whisky stinn av torkad frukt och tung ljunghonung — spring och köp Folke Anderssons fantastiska Glen Scotia 1991 (949 kr, nr 10128) från den nu återupplivade serien “Part nan angelen”!
Releasen var 1 mars, 2006 flaskor tappade, och tiden går… DS.

…och julen varar in till Påska, eller vad sa vi? Här är de hårda men rättvisa omdömena från decemberturen på whiskyklubben på Gata Malmskillnads, från whisky och till sist de aningen passerade omdömena om glögg och snaps:

Redbreast single pot still 15 år 46% (10216, 459 kr, dest. tappn.) − En nylanserad äldre variant av denna utomordentliga irländare, som går tillbaka till det riktiga irländska ursprunget, pot still. Gjord i koppar­pannor på Midletondestilleriet på både mältat korn och jungfruligt, även det som förr. Så här smakade whiskeyn från gröna ön på den tiden ön fortfarande var engelsk. I den mån de hade karaktär eller dåligt minne nog för att låta den ligga i femton år … Karaktären? Kolatoner möter trä, dill och lite petroleum. Smaken är en dunst av päron med brända sockertoner och några yviga blommor. Efteråt klockren crème brûlee med mandelflarn och smörkola läckert underbygda av en kvarvarande bränd ton. Världsklass.

Balblair 1995, 43% (10385, 749 kr, dest. tappn.)

− Välpolerad mycket mild höglandswhisky med vällagrade fattoner och päron som kännetecken. I doften även lite skumpa (!), en smak med pepparsting och en eftersmak med fatinslag − men återigen, päron.

Benromach Special Edition, ca 10 år 43% (471, 499 kr, dest. tappn.) − Typisk Speyside men twistad med toner av bourbon tack vare att den ekologiska stämpeln krävt nytillverkade fat som bränts extra hårt på Kentuckymanér. Oljiga träigt brända toner möter klöver och lite fläder. Smaken går från tydligt bränd och kärv sötma över ett pepprigt krön mot en snabbt mildrad eftersmak där bränt trä faller bort och lämnar kvar toner av digestive och av sockerlag som nått härdsmälta.

Laphroaig 1990−2011, 20 år 55% (10326, 1095 kr, ”The Perfect Dram”) − Mild fruktig doft med lite chokladtoner. En intrikat sammansatt torvrökdoft med nyanser av allt från trälim och knallpulver till brinnande cederträ, stram rökelse och nyplockade plommon. Smaken är påtagligt pepprig, spänstig och ungdomlig men samtidigt fyllig och stram tack vare lagringen. Eftersmaken är len och svagt oljig med inslag av ekig strävhet och lakritsrot. Grumlar snyggt med lite vatten som sig bör. Äkta vara.

Blossa 2011 − Arabicabönor och vin i en blandning som varm ger en lätt ton av kaffe i den första eftersmaken, och som i mitt tycke gör sig bäst varm. Mild och ospritig, kanske till nackdel för den som hoppas på en kall vit jul där glöggen gärna får ha sting. Dufvenkrooks standard har detta. Blossan är för övrigt halväcklig kall, så håll den på trettio plus!

Julsnapsen − Klassiska kryddor som fänkål och kummin uppiffade med litet parfymigt het koriander i bakgrunden och till det en frisk varm ingefära. Starkvin från Tarragona i nordöstra Spanien är också tillsatt för en sött russinaktig svag rundning och även en del av den ljust rubinröda färgen. Namnet med anledning av att Skansen fyller 120 i år.

Jag fick gott råd av den brittiskt bleke bartendern att slå mig ner i lugna sidan av baren. Med en lätt syrlig och bra humlad Mr Harry från Fuller’s sjönk jag så in i betraktandet av både menyn och en vägg av glimrande bakgrundsbelysta bärnstensgula spritflaskor. Dagens spritservering, innan maten bars in, var tre sorters whisky:

Jim Beam Black, nu i ny skepnad med undertexten ”triple aged”. Måhända upphetsande för någon, mig till exempel, men efter att ha läst det finstilta på etiketten knappast mer än en gammal vanlig JB Black. Snarare mindre än en gammal vanlig. I denna tappning benämnd ”triple” eftersom den är lagrad tre gånger mer än man måste. Alltså 6 år, för vad som för JB Black innan var åtta års lagring. Men nog muttrat om det. Doften är söt och omfamnande av vaniljkola, herr Kinuski sprattlar av glädje om än sältan hos en bra kolasås saknas. Smaken är mild och av en bra, prisvärd bourbon. 43% sa killen i baren såvitt jag hörde. Någonstans kring en stark trea, kanske en fyra i betyg. Jag behöver nog en chokladtryffel för att bli välvilligare.

Nästa ut var Springbank Madeira Wood. 11 år och något äldre vårt eget 500-liters fat med madeiralagrad Bruichladdich. Den jag nu dricker är på 55,1%, och har legat i Campbeltown och gonat mellan juni ’97 och januari ’09. Doften är aningen kryddig, lite mer av detta efter vattning. Den har en mycket mild rökighet, tydlig Springbankkaraktär och en angenäm och likaså mild karamellton. Smaken är något salt, sträv och torr. Eftersmaken är sträv också den, och har en nötig och maltig skalig kvardröjande ton. Jag myser och ler. Vår egen madeiralagring är godare. Bättre än en Springbank. Den här får fyra av fem.

Tredje whisky är Octomore från 9 november 2004. Jag har en skvätt av en av världens mest torvrökta whiskysorter under näsan. “Nr 167, 60,5% och 167 ppm fenoler” statuerar etiketten i all enkelhet, så småplottrigt att det verkar just som om man vill ståta med det. Få mig att plirigt undra. Och det är inte heller den gamla vanliga, feta flaskan utan en normal smal och hög modell. Doften är avsevärt mycket mildare och sötare än väntat. Roligt nog får den mig att minnas den gång jag för ett par år sedan smakade Ardbeg 1965. Detta är också runt, milt, sött och fylligt rökigt. Med vatten, kanske föga smickrande, kommer en härligt lantlig doft av gödsel. Smaken är pepprig, lättare än väntat och sött intensiv. En ton av solvarm tjärpapp och dajm. Eftersmaken är torrare, men tjärig och på en och samma gång både lätt, och ändå med oljiga drag. En svag fempoängare, alla gånger.

Den goda maten då? Kollegan som skjutsade mig hit sa en del väna ord om maten. Det gör jag också. Gå till Horse & Hound i Limpan och beställ in en gödkalvfilé med sötpotatispuré! Den är rullad i rosmarin och har sällskap av några teskedar välsaltad balsamicoreduktion med toner av både örter och brynt smör. Fantastiskt!

(Notera för övrigt bilden och den kaffeservering jag fick. Det var inte utan att jag vände mig om. Jag tyckte plötsligt att jag såg en kanin i kläder skymta förbi, lätt flämtande och med ett stort guldur i handen…)

God kväll på er! /Örjan

 suttit på Glenfiddich Warehouse (krögaren Chabbe här bredvid med Lilly och mig) en torsdag förmiddag och kolkat whisky. Tufft jobb, men någon måste som bekant göra det. Krutgumman Lilly, som redan tidigare erkänt att en stänkare inte är att förakta, blev av detta skäl inkörd till Gamla Stans mitt. Med rullator in genom baren, uppsvidad tillfället till ära och sedan omsorgsfullt bänkad mellan F&F, med undertecknad på flanken och tre glas whisky framför.

På vanligt manér, med en lätt tonårsprovokativ anstrykning, fick vi veta att Lilly varit onykter en gång, dock ej kräkts. Det var i Sundsvall på trettiotalet, trappan på Hotell Knaust nämndes, och det var dans borti byn på lördagsnatten. Sedan kördes hon och maken hem i taxi till Härnösand. Därefter inga slika förnedrande turer försäkrade Lilly. “Allri mer åt Sunnsvall!” som lokale poeten Birger Norman kunde ha uttryckt det.

Som sagt, sådär 90 seconds of fame, Kanal 5 ca 22.30. Och det väsentliga - vad drack vi?! Mackmyra Brukswhisky som Lilly gav en 3:a av 5 möjliga, Glenmorangie Finealta som hon kvittrade över och gav en stark 5:a och som dessert en Blanton’s på 51,5% som med vatten fick en stark 4. Där konstaterade vi också gemensamt att Blanton’s minsann skulle gå sig mycket väl på Lillys bjudningar med en ask Noblesse till. Så gick det till.

På återhörande, och skål go’ vänner!
/Örjan

Storyn för våra tusentals liter är att undertecknad och sextiotre glada kumpaner har köpt whisky tillsammans. Alltså inte shanghajat från ett lastfartyg. Och jag kan lova att även våra kommoder kommer att klucka. Det tack vare sju fat med mellan två hundra och fem hundra liter. Nu, vid närmare tio års ålder, börjar det närma sig buteljeringens glada tid.  Därför har vi återigen samlats för provsmakning. Detta för att komma överens om när det är dags att dra ur korken. Det roliga med detta långtidsprojekt är att vi åter får träffa folk som vi hade kontakt med för tio år sedan. Många tycks spridda för vinden. Det är också det som är det svåra. Folk byter som bekant jobb, namn och adresser. Men utsikten om ett par lådor whisky i garderoben manar till nåbarhet och kontaktvilja. Ett par hör av sig då och då för att nyfiket undra hur det går med whiskyn. - Bra, kan jag säga.

Här kommer några smakomdömen. Om du undrar hur vi gjort så skicka en kommentar, eller sök lite på nätet. Jag har ett tiotal fat bakom mig som delägare,  och samtliga har varit riktigt bra. Det svåra är att vänta. Nästan som reklamen för Norwegian. Fast här blir det mer Glaswegian, eftersom faten ligger på Islay. Lyllos dom.

Fatprovstest, 29 augusti 2011:

Fat 959 (14 dec 2001) Port Charlotte Madeira butt, förstagångsfat ca 500 liter
Ljust mahognylik färg och en angenäm kryddig doft med lätta inslag av lätt knäck. Smaken fyllig och stram och med vatten tilltar rökigheten till en tydligare nivå, liksom även en svag dunst av trälim. Bra mognad, men kanske något i underkant. Föreslås att en provflaska tas kring 10-årsdagen för beslut då om tappning.

Fat 491/491 (15 juli 2002) Bruichladdich bourbonfat, andragångsfat, ca 200 liter x 2 fat.
Mörkt halmgul färg med en mycket mild och balanserad doft av ek och söt vanilj åt vaniljsåshållet. 491 mildare i både doft och smak än 492 som har en kärvare träig ton. Smaken är dock i båda fallen balanserad om än mer ungt spritig för 492. Behöver 3–5 år ytterligare på fat.

Fat 302 (30 maj 2003) Bruichladdich, andragångs sherryfat, 250 liter.
Mycket mild doft med aningen russin, kola och sötlakrits. Extremt mild smak med en något torr ekig och svagt sherrybetonad karaktär. Behöver ytterligare 3–5 år.

Fat 803 (29 november 2001) Bruichladdich, förstagångs romfat, 200 liter.
En flortunn aning till doft av mogen frukt från romfaten, svagt av mandelmassa och sötma, dock balanserat och i smaken en torr spritig ton med nötiga antydningar. Behöver 3–5 år till, men bevakas extra för att rommen inte ska slå över.

Skål go’ vänner!

/Örjan

Ardbeg  Blasda - Doften är parfymig med en mycket mild fenolton. Associationer som ungsbakad maräng och kaneldoft kommer till minnes. Fruktig gasbinda i en elektrisk och fenolanstruken elegans. Svaga toner av apelsinskal och muskatvin. Smaken är sädig, pepprig och salt. Liksom doften Återigen oerhört elegant och ozonlikt luftig. Kylande och fylligt maltig, ung och torr. En välfraserad gentleman i whiskykostym. Eftersmaken är elegant, söt och maltig med tilltagande sälta. Efter hand kommer en milt torr och fräsch förnimmelse av torvrök, märkligt men fortfarande elegant kombinerad med citrus, nu i skepnad av smaken av citronmousse. Denna cirka åttaåriga mildrökta Ardbeg sägs hålla cirka 25 ppm fenoler i malten och följaktligen cirka 8 ppm i whiskyn. Trots, eller kanske tack vare, detta är Blasda i mitt tycke något av det mest eleganta på whiskyscenen just nu. En egen och mycket välmejlslad profil. 5/5.

Ardbeg Ten - Topparom av en aning unken torvrökig alkohol, kombinerad med en doft av asiatisk kryddbutik, tjärade hamprep och en liten aning pepparmint. Till det en söt, fyllig och samtidigt torvrökig doft med inslag av saltlakrits som om du nyss öppnat en solvarm påse lakritspiaster. Smaken är fyllig och sötaktigt sädig. Först ung och pepprig och senare allt rökigare och med en kärv lakritssalt maltighet. Den går mot sötare karaktär om du droppar i vatten. Eftersmaken är salt och kryddig. Här finns toner av svag salmiak, lite sädesskal och i den långa avslutningen kommer även en aning av cigarrök och bränt trä. Bourbonfatlagrad, betyg 5/5.

Ardbeg Corryvreckan — En fyllig och rik doft som har mycket mer än bara rök. Här kan den näsa som sniffar hitta dofter av både wellpapp, toscakakor, kåldolmar och äpple, men även sötaktiga godistoner som lakritskola, jordgubbsknäck och en varm tung doft av piptobak. Smaken är balanserad, fyllig och blir med lite vatten aningen pepprig. Eftersmaken fortsätter i en pepprig inledning med många nyanser som mild kola och kakaostark choklad. Den avslutas i en kakaobitter ton balanserad av en söt rökighet. (Från början distribuerad i en mindre serie år 2008, genom destilleriets fan club, the Ardbeg Committee, och sedan buteljerad för mer publik försäljning hösten 2009.) Betyg 5/5.

Ardbeg Uigeadail - En aveclik doft slår en först. Rökigheten är svagare än hos syskonen, snarast som en cognac med torvrökiga inslag. Här finns doften av varm masonit, kanske aningen mycket träfat, dammig knäck från förra julen men ändå en söt och fruktig doft som drar iväg åt mörk choklad. Smaken fortsätter i mer mörk choklad, mer rök och även i en känsla av salta nötter. Eftersmaken är intensiv, halvsöt övergående mot torrare. Än mer sälta kommer, torr brödig och påminnande om salta pinnar. Snudd på en fullpoängare, men denna tappning lider något av den alltför överstyrda fatigheten i inledande doft. Väl värd en lång kontemplativ stund, men det kanske blir en ny sort vid påfyllningen? Unga och gamla sherryfat, betyg 4/5.

Ardbeg 12 år, Chieftains (43%) - Visst är jag svag för en snygg förpackning. Denna stilfullt broderade flaskhals och medicinlikt välspecificerade etikett tilltalar mig. Likaså är det en lyxig känsla att vräka upp den svarta manchestertygslika och prismatiskt fasade papplådan med magnetlås. Påkostat. Fåfängt. Snyggt. Märkligt nog kommer denna snajdiga förpackning inte från modefransoserna i branschen utan från den mer rustike Ian Macleod. Doften på denna tolvårig Ardbeg är oväntat ren och frisk, lite lakritsrot, svagt torvig och med något av ekarom. Inget unket över huvudtaget, däremot en friskt havsdoftande ton av tång. Smaken är först medelfylligt maltsöt och eldigheten tilltar medan också en pepprig och ändå fylligt bourbonbetonad sötma dallrar i den rökiga omgivningen. Den känns på en och samma gång ung och gammal. Först en snyting och sedan en tillbakalutad känsla av belevad erfarenhet. Eftersmaken är först en piruett av torr, fatbesk rök med något lite sötma. Piruetten virvlar så iväg och kvar i gommen finns en ovanligt fin kombination av nästan mataktig sälta med en kryddig rikedom och med en ren len torvrökston. 5/5.

Lev väl, gärna rökigt! /Örjan

På bilden en ljuvlig grekisk sallad, inte alls grekisk-ortodox, utan något tillpiffad enligt eget tycke.

Grekisk sallad med bara rucola, för 2–3 pers.

4–5 hekto rucolasallad
5–6 tomater
½ gurka
1 röd lök
½ solovitlök
10-talet peperoni
1 dl strimlade soltorkade tomater i olja
1 burk blandade oliver
1 paket fetaost
1 paprika
2–3 msk vitvinsvinäger
Ca 1 tsk salt och grovmalen svartpeppar
Oregano, helst färsk.

Skär paprikan i bitar ca 4x5 cm och rosta, låt svalna. Rör ihop finhackad vitlök, rucola, soltorkade tomater med grovklyftad rödlök, grovtärnad gurka och ett par matskedar av oljan från tomaterna. Addera vinäger och kryddor i salladen. Lägg över på ett vackert serveringsfat.

Grovhacka urkärnade tomater och lägg på toppen. Fintärna osten och sprid ut på toppen tillsammans med avrunna oliver. Toppa med peperoni och färsk oregano.

Servera med ett bärigt inte alltför fatigt rödvin och gärna med färskt bröd, varför inte vitlöksbröd. Ställ fram salt– och pepparkvarnen för den som vill stärka sig i värmen. Själv tycker jag ett par varv salt på en sallad av denna sort gör sig utmärkt i sommarvärmen. Det är ju trots allt inte bara dryck man behöver då svetten lackar!

Topparomen är rödvinbärssyrlig och milt torvrökig. Här finns en något gummilik underton liksom en tydlig skärpa av alkohol. Rökigheten har även nyanser av modellera och för all del aningen dovt fruktig ljung. I dessa rätt så mörka nyanser från whiskypaletten finns även en lätthet med några färgklickar av geranium, friska minttoner och pomerans.

Smaken är pepprig med viss mjukhet och en tydlig fyllig maltighet. Pepprigheten tilltar och eldigheten likaså. Det hela tar nästan bedövande toner innan maltsötman bryter igenom och tillsammans med en rökig marmeladton lugnar ner det hela. I allt detta finns även en torr kakaolik karaktär ihop med en viss örtig kryddighet, som bland annat påminner mig om något i whiskyvärlden så udda som persilja!

Eftersmaken börjar sherryfatigt rökigt, mycket likt det jag gillar hos Highland Park. Det övergår mot salta pinnar och vidare mot en kombination av smaker som får mig att tänka på hur gott detta måste vara ihop med en rumstempererad taleggio, salta kex och lite fikonmarmelad. Kan vara att jag måste ha lunch nu, men detta är en whisky jag gärna tar igen, antingen det blir före lunch eller med osten efter middagen. Finstämt och nyanserat, men ändå mycket slagkraftigt. 5 poäng av 5. (46% ofiltrerad, från importören Maxxium. Tyvärr finns endast Ardmore Traditional Cask på Systembolaget, artnr: 86450. Skicka en mejlrad till Maxxium och be dem släppa Ardmore quarter casken också!!)

(Denna torviga Speysidewhisky har lagrats på sedvanligt sätt, men skiljer sig genom att den efterlagrats under kortare tid, gissningsvis något halvår, på mindre fat så kallade quarter casks, för att förstärka fatkaraktären på en ändå ganska ung whisky.)

Glenlivet Private Collection 1954–1991
Provad 31 mars 2011 på Operakällaren i arrangemang av Symposion och i närvaro av Michael Urquhart, vd för Gordon & MacPhail, tillsammans med hundratalet högtidligt uppklädda och andäktigt doftande entusiaster.

1991, 19 år, refill sherry hhd (54,4%, fat 48299), 203 flaskor
Doft ung och ekig men rätt så återhållen. Nyanser av mintpäron, vaxigt grönt äppelskal. Med vatten generösare som av äppelsmulpaj. Smaken är eldigt men med en balanserad maltsötma och viss torrhet. Eftersmak direkt både torr och maltsöt. Toner av säd och deg, värmande och medellång ökande i vanilj.

1980, 30 år, refill American hhd (48,5%, fat 12032), 61 flaskor
Första topparom av nougat. Annars även ek, apelsinskal, hårda apelsinkarameller och något toffee. Smaken är milt eldig och fyllig med toner av maltig vaniljsötma och någon ton av rök. Eftersmaken är först pepprig men balanserad och något blommig och kryddig och även med lite chokladtoner. Kortare än 19-åringen.

1974, 36 år, first fill sherry hhd (50,1%, fat 8404)
Doften är mycket fruktig och nästan cognacslik, med förvånande unga drag. Etylacetat, söta russin, något kryddig och med en mer vinlik ton som av bärigt rödvin. Smaken är pepprigt eldig och söt, sherryaktiga marmeladiga toner. Går mer och mer mot det syltiga med även en tilltagande maltig ton. Eftersmaken är först kort söt och så sherrybetonat marginellt svavlig, även maltsöt och förvånande kort trots den rika smaken och doften.

1963, 47 år, first fill American bourbon cask/hhd (40,6%, fat 1723/1726)
Doftar just bourbon och ekträ, barnalbyl och fransk nougat. Krämiga apelsintoner, gurka och något syrliga toner med drag också av ozon.  Smaken är milt syrlig och lätt maltig med torra drag av sauvignon blanc och tjeckiska humlelika toner. Eftersmaken är fylligt kryddig och har drag av petroleum, smörkola och sedan spannmål.

1954, 56 år, sherryfat (50,6%, fat 2736)
Mjuk mycket blygsam doft med lite av etylacetat och krämigt smöriga dofter. Påminner om kinuskisås och har en angenämt träig ton och även apelsinmarmelad i kombination med marmeladkulor. Orangefärgade, alltså. Smaken är milt eldig och mycket fyllig. Här finns en bärighet och en rödvinsaktig syltig ton som fyller ut sidorna av munnen och övergår mot en torrare fikonaktig nyans. Här finns också smak av bränd kola och en mycket tydlig typisk sherrywhiskyton, något lite torv och korianderlik kryddighet. Eftersmaken är sträv och har en citrusskallik beska med en trevlig värme som i sin lätt kryddiga ton långsamt mynnar ut i en angenäm mild eksträv ton. (Den som vid tillfället noterade exakt fattyp får återkomma med en kommentar!/Tack.)

Vill du se mer så titta in på denna länk från arrangören Symposion, eller sök på Glenlivet Private Collection. Många näsor i djupa glas, och undertecknad återigen flankerad av en betydligt yvigare vin– och spritprofil …

Vi ses om någon vecka igen, god jakt så länge!
/Örjan

Nå. Destilleriet är givetvis äldre än så, men inom kort släpps ett par flaskor från buteljören Gordon & MacPhail. De innehåller 70-årig maltwhisky som och är uppföljare på den 70-åriga Mortlach man släppte 2010. Som väntat är prislappen

som för en bättre begagnad bil, flaskan och lådan är handgjorda för ändamålet och det här är ju något fullständigt ouppnåeligt för vilken normal whiskykonsument som helst, eller hur? Rätt så, men medge att det ändå finns en viss nyfikenhet över hur något ouppnåeligt smakar? Medge också att provandet av så gammal whisky inte ens skulle närma sig en frågeställning om när spottkopparna bärs ut. Den frågan behöver kanske aldrig någonsin komma på tapeten, men här är den som att säga pitt i kyrkan. Men hur smakar då 70-årig whisky?  Är den drickbar? Kanske god till och med? Kommer strax, låt oss först ta en kort resumé om buteljören:

Gordon & MacPhail
Denna oberoende buteljör har omkring 20.000 fat på lager i trakten av Elgin i Skottland. Det aktuella fatet har legat först på destilleriet och sedan hos buteljören. Huvuddelen av faten är tidigare sherryfat. G&Ms verksamhet drog igång 1895 och hade redan då en Urquhart som delägare. Denna släkt tog dock genom dödsfall och ägandeförändringar över ägarskapet i firman. Liksom andra diversehandlare sysslade man ursprungligen även med te, konserver, kryddor och andra läckerheter, men whiskyn tog en allt mer dominerande roll med tiden. Helt att jämföras med branschkollegor som John Walker & Sons, George Ballentine’s m fl. Enligt noteringar från 2007 hade man då 14.000 fat whisky liggande och kända varumärken är serier som Rare Old Series, Speymalt och MacPhail’s Collection samt flaggskeppet Connoiseur’s Choice, med totalt drygt 40 destillerier inkluderade i ett spann av destillationsår mellan 1942 och 1995 (till 2007). 

Glenlivet 1940, 70 år, (45,9%)
I detta fat som ursprungligen innehållit sherry, och är ett förstagångsfat på 500 liter tillverkat i amerikansk ek, en så kallad butt, har whiskyn legat från 3 februari 1940. Strax efter the Battle of Britain. Känn på den. Buteljeringen skedde 2010. I den tredjedel som inte dunstat har man mätt upp nästan 46% alkohol och tappat detta på flaska. Releasetillställning för denna pärla hålls bl a Las Vegas och Stockholm. Känn på den också, distingerade whiskyälskare! Vi har kommit upp oss — men det visste ni. Whiskyn då?

Doften är pigg och samtidigt mogen och komplex. Ordet är slitet i dessa sammanhang, men måste ändå användas här: ett par varv med den rött guldfärgade drycken i glaset och långa tröga tårar rinner längs kanterna. De dofter som lossnar är inte alls dräpande ekiga som man skulle misstänka, utan doftar intensivt av mogen frukt, banan, arrak, muscovadosocker — alla aromer som går mer åt rom, men samtidigt finns även mycket svaga söta starkvinsaromer. I doften finns också tydligt whiskytypiska dofter. Ek finns för all del, om än en avrundad ton, och likaså karamelliserade nötter, tung sötma och även en lätt lätt not av petroleum. Smaken är överrumplande eldig. 70 år och spritsting kvar!!! Här finns en kryddig, eldig ton med arrak och kraftig torkad frukt. Smaken är så tät och intensiv som om man här har kokat ner och gjort en läcker smakrik och balanserad sås av allt vad klassisk skotsk whisky ska vara. Eftersmaken är först lätt eldig även den. I den kaskad av förnimmelser som kommer hittar jag — utan rangordning - lakrits, ekfat, brända bittra kolanötiga knäcktoner. Så kommer en vinöst mellanstick som ger en association till dyr lagrad röd vermouth. Bitterkryddigt tungt och aningen sött vinöst. Varefter tiden går avtar första intrycket och en svag ton av spannmål tilltar. Det slår mig att jag i den extremt långa eftersmaken känner en munkänsla och smak som om jag satt i baksätet på bilen en stund efter att jag besökt en rundvandring och provsmakat bästa tänkbara Speyside-whisky. Gott betyg eller hur?

Är du spekulant på en whisky för 154.950 kr per flaska så håll utkik på Systemet 2 maj. Finns då även på 20 cl-flaska för det mer facila priset av 39.950 kr. Sådärja!

Mer om whisky och några åldringar till närmaste dagarna. I kväll provas nämligen Glenlivetwhisky i en hel laddning av gamlingar. Samma buteljör. Med det också slutligen ett stort tack till arrangören Symposion och Thomas Kuuttanen! Vid arrangemanget idag 31 mars hade man bjudit in hela medieklassen vad gäller dryck, och även några whiskyentusiaster ytterligare. Detta till en flott pressvisning som hölls på Operakällaren och då man bjöd på en provsipp andravärldskrigswhisky. Rätt miljö för en 70-åring. Rätt gott också, sa jag det? 

/Örjan