Dof­ten är myc­ket kom­pakt och sam­man­satt. Kola­to­ner, kara­mel­li­se­rade mand­lar, smö­riga bond­ka­kor och vanilj. Mor­fars gamla vinds­loft en solvarm dag då trät tor­kar, dof­tar och dam­mar. En lätt ton av gräs. Sma­ken är först söt och vaniljkexig. Snart till­tar både eldighet, torrhet och en färsk trä­ton. Med litet sörp­lande kom­mer en ton av ozon, och så en näs­tan rönn­bärs­lik sträv färsk och vege­tal ton som läc­kert stud­sar inom en ram av fyl­lig rund malt­si­rapsötma. Eftersma­ken är först fett nou­gatsvul­lig och sedan snabbt som en lätt sny­ting av sprit, en rapp hand­flata av eta­nol på smaklö­karna. Sedan torrt och vege­talt igen. Myc­ket tan­nin­rik och stram, i bak­grun­den med en het krä­mighet som av smäl­tande vanilj­glass med smak av het chilichoklad.

En ena­stå­ende doft– och smak­rik whisky som också är ovan­ligt stram.  5 nya friska fläk­tar av fem möjliga.

(Från Knock­dhu Distil­lery, eller Svarta höj­dens brän­neri, som vi säger över här. En pris­be­lönt whisky dess­utom, bl a med guld i sin klass ”Bästa mal­twhisky 9 – 12 år” vid Öl– och whis­ky­mäs­san i Nacka 2009.)