Jojo, jag lovade Pia att inte skriva något om denna när jag tog in den. Jag lovade att bara njuta. Men eftersom jag gil­lar vän­ner med klen karak­tär så säl­lar jag mig till er, kära lätt­fres­tade vänner.

Jag satt på stamha­ket i Gamla Stan och fick in ett par små men bärn­sten­smörka cen­ti­lit­rar. Efter första sip­pen kände jag mig som efter mitt första utförsåk på ski­dor — jag fixade det — barns­lig glädje, första-gången-upplevelse och ett fån­le­ende!!! Och i sla­lom­pjäxorna ska Gud veta att åken ännu idag, fem­ton år senare,  inte bli­vit fler än de kan räk­nas på ena han­dens fing­rar. Men — åter till min her­destund med två cen­ti­li­ter: (läs mer)

Kära läsare, i tis­dags förra vec­kan, den 1 decem­ber, åter­kom whis­kyauk­tio­nen på Stockholms Auk­tions­verk. Det var inte utan en viss torka på tungan jag kunde se allehanda sor­ter till utrop, till exem­pel en Old For­res­ter Bour­bon som verk­li­gen gjorde skäl för nam­net, från 1941, och också ett par ame­ri­ka­ner som gjorts enkom för Svenska Ame­ri­ka­lin­jen.
För övrigt en ganska vän­tad radda spey­si­desor­ter, mäng­der av Ard­beg och

(läs mer)

En fyl­lig och rik doft som har myc­ket mer än bara rök. Här kan den näsa som snif­far hitta dof­ter av både well­papp, tosca­ka­kor, kål­dol­mar och äpple, men även söt­ak­tiga godis­to­ner som lak­rit­skola, jord­gubbsknäck och en varm tung doft av pip­to­bak. Sma­ken är balan­se­rad, fyl­lig och blir med lite vat­ten aningen pepp­rig. Eftersma­ken fort­sät­ter i en pepp­rig inled­ning med många nyan­ser som mild kola och kaka­o­stark cho­klad. Den avslu­tas i en kaka­o­bit­ter ton balan­se­rad av en söt rökighet.

(Från bör­jan dis­tri­bu­e­rad i en mindre serie år 2008, genom des­til­le­ri­ets fan club, the Ard­beg Com­mit­tee, och sedan butel­je­rad för mer pub­lik för­sälj­ning från 21 sep­tem­ber 2009. Kan i dag ses stap­lad låd­vis på t ex Syste­met på Rege­rings­ga­tan i Stockholm. Lag­ringen är en bland­ning av yngre bour­bon­fat och äldre sher­ry­fat, dvs inte olik kom­po­si­tio­nen av Uigea­dail. Dock i detta fall även med en frukt­fyl­lig giva av litet bour­gog­ne­lag­rad whisky också. 
 – Need I say anymore?)

Betyg 5. Till och med en stark femma skulle jag vilja påstå.
Pro­vad som­ma­ren 2008 och sep­tem­ber 2009. Och därefter…

Tom Petty, 1989, en av mina abso­luta favo­ri­ter. Jag sit­ter aningen nymor­nad — efter att i van­lig ord­ning som­nat vid dot­terns sida, snab­bare än henne. En espresso senare lyss­nar jag för­nöjt nyn­nande medan jag smäl­ter en ladd­ning sushi och kän­ner mig aningen hur­ven. Häl­singska tror jag, eftersom han kom där­i­från, den gode löjt­nant Skoog som lärt mig såna nyttoord.

Dagens whisky blev idag

(läs mer)

Jag sa igår till en god vän per tele­fon att jag idag, lör­dag, skulle åka ut till vår bli­vande hustomt och gräva två hål à en meters djup. “Till vem då?” blev det maf­fi­apå­ver­kade sva­ret. Till Nacka kom­mun är san­ningen, eftersom vi i famil­jen har en tvåå­rig histo­ria bakom oss att för­söka få ige­nom ett bygg­lov, som nu kom­mit till att kom­plet­te­ras med eget vat­ten och avlopp. Detta i sig krä­ver ett par inspek­tions­gro­par. Så.

Detta är också upp­rin­nel­sen till dagens whisky. Dagens whisky är näm­li­gen (läs mer)