Ardbeg  Blasda - Doften är parfymig med en mycket mild fenolton. Associationer som ungsbakad maräng och kaneldoft kommer till minnes. Fruktig gasbinda i en elektrisk och fenolanstruken elegans. Svaga toner av apelsinskal och muskatvin. Smaken är sädig, pepprig och salt. Liksom doften Återigen oerhört elegant och ozonlikt luftig. Kylande och fylligt maltig, ung och torr. En välfraserad gentleman i whiskykostym. Eftersmaken är elegant, söt och maltig med tilltagande sälta. Efter hand kommer en milt torr och fräsch förnimmelse av torvrök, märkligt men fortfarande elegant kombinerad med citrus, nu i skepnad av smaken av citronmousse. Denna cirka åttaåriga mildrökta Ardbeg sägs hålla cirka 25 ppm fenoler i malten och följaktligen cirka 8 ppm i whiskyn. Trots, eller kanske tack vare, detta är Blasda i mitt tycke något av det mest eleganta på whiskyscenen just nu. En egen och mycket välmejlslad profil. 5/5.

Ardbeg Ten - Topparom av en aning unken torvrökig alkohol, kombinerad med en doft av asiatisk kryddbutik, tjärade hamprep och en liten aning pepparmint. Till det en söt, fyllig och samtidigt torvrökig doft med inslag av saltlakrits som om du nyss öppnat en solvarm påse lakritspiaster. Smaken är fyllig och sötaktigt sädig. Först ung och pepprig och senare allt rökigare och med en kärv lakritssalt maltighet. Den går mot sötare karaktär om du droppar i vatten. Eftersmaken är salt och kryddig. Här finns toner av svag salmiak, lite sädesskal och i den långa avslutningen kommer även en aning av cigarrök och bränt trä. Bourbonfatlagrad, betyg 5/5.

Ardbeg Corryvreckan — En fyllig och rik doft som har mycket mer än bara rök. Här kan den näsa som sniffar hitta dofter av både wellpapp, toscakakor, kåldolmar och äpple, men även sötaktiga godistoner som lakritskola, jordgubbsknäck och en varm tung doft av piptobak. Smaken är balanserad, fyllig och blir med lite vatten aningen pepprig. Eftersmaken fortsätter i en pepprig inledning med många nyanser som mild kola och kakaostark choklad. Den avslutas i en kakaobitter ton balanserad av en söt rökighet. (Från början distribuerad i en mindre serie år 2008, genom destilleriets fan club, the Ardbeg Committee, och sedan buteljerad för mer publik försäljning hösten 2009.) Betyg 5/5.

Ardbeg Uigeadail - En aveclik doft slår en först. Rökigheten är svagare än hos syskonen, snarast som en cognac med torvrökiga inslag. Här finns doften av varm masonit, kanske aningen mycket träfat, dammig knäck från förra julen men ändå en söt och fruktig doft som drar iväg åt mörk choklad. Smaken fortsätter i mer mörk choklad, mer rök och även i en känsla av salta nötter. Eftersmaken är intensiv, halvsöt övergående mot torrare. Än mer sälta kommer, torr brödig och påminnande om salta pinnar. Snudd på en fullpoängare, men denna tappning lider något av den alltför överstyrda fatigheten i inledande doft. Väl värd en lång kontemplativ stund, men det kanske blir en ny sort vid påfyllningen? Unga och gamla sherryfat, betyg 4/5.

Ardbeg 12 år, Chieftains (43%) - Visst är jag svag för en snygg förpackning. Denna stilfullt broderade flaskhals och medicinlikt välspecificerade etikett tilltalar mig. Likaså är det en lyxig känsla att vräka upp den svarta manchestertygslika och prismatiskt fasade papplådan med magnetlås. Påkostat. Fåfängt. Snyggt. Märkligt nog kommer denna snajdiga förpackning inte från modefransoserna i branschen utan från den mer rustike Ian Macleod. Doften på denna tolvårig Ardbeg är oväntat ren och frisk, lite lakritsrot, svagt torvig och med något av ekarom. Inget unket över huvudtaget, däremot en friskt havsdoftande ton av tång. Smaken är först medelfylligt maltsöt och eldigheten tilltar medan också en pepprig och ändå fylligt bourbonbetonad sötma dallrar i den rökiga omgivningen. Den känns på en och samma gång ung och gammal. Först en snyting och sedan en tillbakalutad känsla av belevad erfarenhet. Eftersmaken är först en piruett av torr, fatbesk rök med något lite sötma. Piruetten virvlar så iväg och kvar i gommen finns en ovanligt fin kombination av nästan mataktig sälta med en kryddig rikedom och med en ren len torvrökston. 5/5.

Lev väl, gärna rökigt! /Örjan

Ja, på detta vis är boken upplagd. Boken jag pratar om är alltså “101 Whisky Du Måste Dricka Innan Du Dör”. Fina, stora bil­der till vänster och kommentarer från för­fattaren Örjan Westerlund. Det finns även plats för egna noteringar samt ett stort rött vaxmärke uppe i högra hörnet som betygsätter whiskyn.

Eftersom Örjan har valt ut 101 whisky som måste drickas innan en människa lämnar denna jord så är det inga medelbetyg som delas ut utan endast fyror och femmor. Tyckte mig faktiskt se även en femma med ett plus efter vid några fall …

Det är en bok som man med stor glädje bläddrar sig igenom och gärna viker ett hörn eller två vid de sorter som man först ska testa. Givetvis så känner man igen en hel del av sorterna och som amatör-whiskydrickare har man även testat sig igenom en handfull av dessa fina drycker, men mer än en gång så vänder jag blad och ser en flaska som jag aldrig sett med ett namn jag aldrig hört talas om och är inte det spännande och lärorikt så säg!?

På torsdag skall vi fira in whiskyboken och dess systerbok 101 Öl som jag så klart kommer att skriva om inom kort på Öl & Whiskymässan. Jag (Frederik Zäll) och Örjan Westerlund kommer att finnas hos Nils Oscar inne på mässan i Nacka mellan klockan 18 — 19. Väl mött!

Jag satt på stamhaket i Gamla Stan och fick in ett par små men bärnstensmörka centilitrar. Efter första sippen kände jag mig som efter mitt första utförsåk på skidor — jag fixade det — barnslig glädje, första-gången-upplevelse och ett fånleende!!! Och i slalompjäxorna ska Gud veta att åken ännu idag, femton år senare,  inte blivit fler än de kan räknas på ena handens fingrar. Men — åter till min herdestund med två centiliter: Andra sippen blev jag av biologiska skäl lämnad ensam för ett par minuter och ryckte då, trots mitt löfte, alltså upp anteckningsblocket och noterade

“Doftar vinylskiva, gammal lackad trämöbel och solvarm gammal stenkaka. Smaken är av choklad, torkad frukt och torvig fruktig rök. Arrak — Så olik allt vad jag hittills provat av whisky!”

Och gott? Jo. Både intressant och gott som omväxling då det blir så gammalt. Jag kan bara återkomma till det första jag skrev: “Jag har druckit Ardbeg ’65!”

Lycka i koncentrat. Se och läs mer till exempel på
Youtube om Ardbeg — the envy of Islay
Ardbegs egen hemsida
Whisky Exchange
Abbey Whisky

Betyg? Ja. Som man säger: “Vad säger man — världklass?” 5.
Enastående och originell.

Gott slut!

Port Ellen – så klart – och också några Rare malts-tappningar som jag bara kan minnas med ett leende, gamla Brora, St Magdalene och Royal Lochnagar. Förvånande för mig var att prisnivån var rätt dämpad. En 21-årig Springbank för runt 2.000 kr och Springbank Local Barley 1966 för runt fyra lax. Bra priser för fantastisk whisky. Sjuttiotals-Ardbeg drog iväg litet mer, men ändå städat, särskilt för dig som eventuellt kan tänka dig att ropa in en flaska för ett större sällskap på en provning. Anmärkningsvärt i mitt tycke var det stora antalet Mackmyra, men den lilla andelen sålda av dessa. Ingen köpare vågade sig på att vifta med auktionsbladet och ropa in någon av Reserve-tappningarna som fanns till salu. Det trots att dessa i mitt tycke varit mina favoriter genom riklig karaktär, om än något yviga i frisyren. Första Preludiumflaskorna var de som faktiskt sålde mest, trots att de är yngst men såklart även tack vare att de var först. En annan raring som blev kvar (men som för ett par år sedan såldes från samma tappning ner till Dannegården i Trelleborg för 150.000 kr) var Springbank från 1919.
Så – avgör själv vad som är mest förvånande; att 50-årig Cambeltownwhisky för 2000 kr/cl står kvar på podiet, eller att 10-årig svensk för 30 kr/cl gör det? Själv ska jag hem och rota litet i hyllorna och se om jag har något att sälja. Men det kräver ju att både karaktären och flaskförseglingen håller till dess.

/Örjan

(Från början distribuerad i en mindre serie år 2008, genom destilleriets fan club, the Ardbeg Committee, och sedan buteljerad för mer publik försäljning från 21 september 2009. Kan i dag ses staplad lådvis på t ex Systemet på Regeringsgatan i Stockholm. Lagringen är en blandning av yngre bourbonfat och äldre sherryfat, dvs inte olik kompositionen av Uigeadail. Dock i detta fall även med en fruktfyllig giva av litet bourgognelagrad whisky också. 
– Need I say anymore?)

Betyg 5. Till och med en stark femma skulle jag vilja påstå.
Provad sommaren 2008 och september 2009. Och därefter…

Tom Petty, 1989

Dagens whisky blev idag

en homeopatiskt måttad och spädd dos Ardbeg Supernova. Uttunnad med rejäla mängder vatten en middagsdryck som i sin svaga smak och doft påminde mer om rostade sesamfrön blandade med litet soya. Med andra ord en så lämplig sushidryck som du kan tro.

Denna kvällsmiddag intogs efter att tidigare under eftermiddagen under blygsamma former både denna vår blogg och min 101 whisky releasats för några glada besökare på en stillsamt bubblig tillställning, mitt i farsdagsveckan… För dagen bör också noteras att Mackmyra firade ikväll på Berns — 10 år. Hats off! Och såklart en önskan om många välmogna år framöver! Och ävenså en önskan om ett par rökigare releaser framöver - nudge, nudge.  

För den som läst om en rökigt mullebränd och sött karamellekig svensk whisky i 101 whisky, finns förutsättningar att bräda både hoppande grodor och andra oljerocksrökare från väster om Västkusten. När börjar vi? 

- I felt so good, like anything was possible. Running down a dream.
Sov gott vänner. Dröm sött.

/Örjan

Detta är också upprinnelsen till dagens whisky. Dagens whisky är nämligen

ur den karaff som står ute i det lilla sommarhus som än så länge står på tomten. I karaffen finns en salig och god blandning av både en slatt Macallan, en slatt rökig Mackmyra, lite Linkwood och, tror jag, bland annat också litet Ardbeg Ten. I alla fall gott kan jag intyga. Och folkhälsoivrarna har jag inte mycket gemensamt med för övrigt, så därför vill jag slå ett slag för whisky som sportdryck . Jovisst, vatten i mängder gick åt för två meterdjupa hål, men inget slår i mitt tycke en stänkare whisky efter kraftig kroppsansträngning. Det slappnar av. Det gör gott. Och det är gott!

När det gäller dina egna whiskyslattar är det en absolut rekommendation att ta en vacker karaff och pytsa i de slattar malt– och annan whisky som annars står och blir avslaget trista. Ska jag ge någon tumregel för lyckad blandning så ta mycket av olika mer fruktiga sorter. Fruktig whisky har en tendens att både svälja och förhöja annat. Men det är ju bara att prova. Det kräver finlir för att bli riktigt toppengott, men visst, det finns ju anledning att ett särskilt yrke finns för blending. Och en karaff med husets whisky är en sjutusan till roligare bjudning för dina gäster än fem, sex slattflaskor!

Med det önskar jag trevlig spökafton, och också lycka till med karaffknåpandet och kroppsarbetet!

God kväll,
Örjan.

Nåja. Ytterligare en anledning till en whiskyvecka är att den föregår fars dag. En extra poäng med det för eder tillgivne, är att både Bokus och Adlibris ropat in “101 whisky du måste dricka innan du dör” till farsdagsbok!  Jag bugar och känner mig vansinnigt smickrad. 

Men vad är då inledning på 7x god whisky? Ur nämnda bok plockar jag rätt snabbt ut Ardbeg 1974. Rökig, rund och mytomspunnen. Visserligen brukar jag framhålla att två flaskor whisky för 350 kr är bättre än en för 700 kr, men undantag finns. Liksom den härligt strikta tyska grammatiken har även mina whiskyprinciper sådana.

Na, also: Efter en bitande kylig cykeltur med några ärenden på förmiddagen i dag landade jag på mitt stamlokus i Gamla Stan. Förutom en förnämlig burgare med lagom salt och litet lökig läcker cole slaw fick jag en skvätt Ardbeg ’74. Troligen stans mest prisvärda maltwhisky med 90 kr centilitern. Jo, som sagt, det är väl mycket i de flesta fall, men det är ju fredag . Och första dagen i whiskyveckan!

Det är inte varje gång jag dricker whisky som jag ryser av välbehag. Bara doften ger mig samma ragg-resande känsla som en kyrka fylld av pampig orgelmusik. Så finstämt och samtidigt oerhört maffigt. Sött och sammanhållet, rökigt bärigt och runt som en boll mjukt tjäriga hampsnören doppade i fruktig honung. En eftersmak av litet nötig peppar och kanske ett hörn av en russinchokladbit. Och såklart en doft av blöt hundpäls allra först.  

Nu är det häftig fredag! Fundera på vad du tar in imorgon. Kommentera gärna! Jag funderar redan nu. Och så önskar jag dig en god middag och sedan en riktigt god kväll!

/Örjan