Vän­ner, min förhopp­ning är att det på kon­fe­rensmid­da­garna ska bäras ut bric­kor med bour­bon inom kort. Ni vet, där det idag står Bai­leys ihop med Mono­pol och Grant’s, kom­mer det istäl­let en fruk­tigt frä­sig ame­ri­kan in i gänget. Inte någon Oboy­avart från Irland som sma­kar ele­fan­töls­spri­tig grädde.

Betänk poten­ti­a­len. Alla som inte tror sig gilla whisky kan och vill gärna ta en bour­bon. Det sma­kar annorlunda och godare. Fris­kare, lät­tare, fruk­ti­gare och sötare. Som­ri­gare om du vill.

Som fram­går i vec­kans bok, En hand­bok bour­bon, av under­teck­nad, har denna äkta­me­ri­kanska dryck en odis­ku­ta­bel kva­li­tet och även en histo­rik med både pion­jä­randa och (läs mer)

Bour­bon är en Ame­ri­kansk whis­key som fått sitt namn efter Bour­bon County i Ken­tucky där den först till­ver­ka­des. Dryc­ken måste vara fri från soc­ker­ku­lör & lag­ras i minst två år på NYA ame­ri­kanska ekfat. Lag­ras den mer än fyra år så får den kal­las Straight Bour­bon. För­öv­rigt måste innehål­let vara minst 51% & max 80% majs. Res­ten består av vete , råg och korn.

För­fat­tarna Örjan, Rob & Jerry har i sin bok En hand­bok Bour­bon skri­vit 69 sidor i ämnet och för en icke invigd som jag själv så är boken given. Av de få sor­ters Bour­bon som jag letat mig ige­nom så är väl hit­tills Makers Mark den som bju­dit på godast smak för min del.  Så här beskri­ver Örjan just denna Makers Mark: (läs mer)

Uppig­gande inten­siv sprit och bour­bon, som i kom­bi­na­tion med eken och den irländska whis­key­ka­rak­tä­ren när­mast dof­tar åt petro­leum. Söt vanilj. Sma­ken hos denna irlän­dare är soc­ker­söt och medel­fyl­lig. En kraf­tig honungsin­ten­siv malt­sötma med tyd­lig bour­bon­s­mak rusar upp tar plöts­ligt hela sce­nen. Fyl­lighe­ten till­tar men blir inte över­väl­di­gande då en fatig tan­nin­torrhet tapet­se­rar hela mun­nen. Styr­kan ger en eldighet som ändå är han­ter­lig. Först i eftersma­ken kom­mer en myc­ket läc­ker bour­bo­nin­ten­siv smak av irländsk whis­key. Pelar­gon och tor­kad frukt. Svarta vin­bär. Balan­se­rat irländskt. Ekbeskt. Strävt. Ovan­ligt.  Har alla drag jag kan önska, en bull­rigt char­mig rik karak­tär som ger mer nöje än många andra irlän­dare och dess­utom med litet mer fatsträvhet.

(Lan­se­rad som en av tre full­starka och ofil­tre­rade tapp­ningar Bush­mills, efter­lag­rade på sherry-, bour­bon– och rom­fat. Denna är des­til­le­rad 1989 och butel­je­rad 2005.)

Mitt betyg är klock­ren full­k­ling­ande 5:a för en myc­ket karak­tärs­full irländare!

Kära läsare, i går tors­dag var jag på arbe­tets väg­nar och åt en av årets hit­tills bästa mid­da­gar på Stu­rehof. Först spansk skinka, sån där ekol­lon­gris, till för­rätt, med sherry, och sedan en histo­riskt god gril­lad pigg­var med tryf­felhol­lan­daise och geni­alt knap­riga soc­ke­rär­ter. Dryck till det ett dis­kret ekigt franskt chardonnayvin.

Efteråt var vi fyra runt bor­det rörande eniga om att det var crème brû­lee som behövdes.

Som den mest röd­näste runt bor­det föll valet på eder till­givne att välja dryck till. Även tidi­gare har mitt val fal­lit på den fan­tas­tiska kom­bi­na­tion det blir att dricka  (läs mer)