Storyn för våra tusentals liter är att undertecknad och sextiotre glada kumpaner har köpt whisky tillsammans. Alltså inte shanghajat från ett lastfartyg. Och jag kan lova att även våra kommoder kommer att klucka. Det tack vare sju fat med mellan två hundra och fem hundra liter. Nu, vid närmare tio års ålder, börjar det närma sig buteljeringens glada tid.  Därför har vi återigen samlats för provsmakning. Detta för att komma överens om när det är dags att dra ur korken. Det roliga med detta långtidsprojekt är att vi åter får träffa folk som vi hade kontakt med för tio år sedan. Många tycks spridda för vinden. Det är också det som är det svåra. Folk byter som bekant jobb, namn och adresser. Men utsikten om ett par lådor whisky i garderoben manar till nåbarhet och kontaktvilja. Ett par hör av sig då och då för att nyfiket undra hur det går med whiskyn. - Bra, kan jag säga.

Här kommer några smakomdömen. Om du undrar hur vi gjort så skicka en kommentar, eller sök lite på nätet. Jag har ett tiotal fat bakom mig som delägare,  och samtliga har varit riktigt bra. Det svåra är att vänta. Nästan som reklamen för Norwegian. Fast här blir det mer Glaswegian, eftersom faten ligger på Islay. Lyllos dom.

Fatprovstest, 29 augusti 2011:

Fat 959 (14 dec 2001) Port Charlotte Madeira butt, förstagångsfat ca 500 liter
Ljust mahognylik färg och en angenäm kryddig doft med lätta inslag av lätt knäck. Smaken fyllig och stram och med vatten tilltar rökigheten till en tydligare nivå, liksom även en svag dunst av trälim. Bra mognad, men kanske något i underkant. Föreslås att en provflaska tas kring 10-årsdagen för beslut då om tappning.

Fat 491/491 (15 juli 2002) Bruichladdich bourbonfat, andragångsfat, ca 200 liter x 2 fat.
Mörkt halmgul färg med en mycket mild och balanserad doft av ek och söt vanilj åt vaniljsåshållet. 491 mildare i både doft och smak än 492 som har en kärvare träig ton. Smaken är dock i båda fallen balanserad om än mer ungt spritig för 492. Behöver 3–5 år ytterligare på fat.

Fat 302 (30 maj 2003) Bruichladdich, andragångs sherryfat, 250 liter.
Mycket mild doft med aningen russin, kola och sötlakrits. Extremt mild smak med en något torr ekig och svagt sherrybetonad karaktär. Behöver ytterligare 3–5 år.

Fat 803 (29 november 2001) Bruichladdich, förstagångs romfat, 200 liter.
En flortunn aning till doft av mogen frukt från romfaten, svagt av mandelmassa och sötma, dock balanserat och i smaken en torr spritig ton med nötiga antydningar. Behöver 3–5 år till, men bevakas extra för att rommen inte ska slå över.

Skål go’ vänner!

/Örjan

En viktig del i kräftfesttaktiken är också att ha rena fingrar och närvaro nog att samla in skalen. Väl så delikat som kräftorna i sig är ju en aningen chilihottad och konjaksstänkt gräddig kräftsoppa.

Kräftsoppa (4p)

Slanta 2 stora morötter
Grovhacka 1 gul lök
Grovhacka ½ fänkål
Hacka 1–2 vitlöksklyftor
Hacka 1 gul chilifrukt (styrka 6 enligt förpackningen)
Bryn detta ett par minuter, tillsätt
½ krm cayennepeppar, tillsätt
2 msk tomatpuré och bryn ytterligare ett par minuter, tillsätt nu
kräftskalen, en bunke av literstorlek, och bryn kort.
(Som överkurs kan du innan dess rosta allt eller delar av kräftskalen på 175 grader i 20–30 min till de blivit knastrigt spröda)

Sänk värmen och tillsätt 2 l vatten och en fiskbuljongtärning alt 1–2 msk fiskfond
Reducera till ca en tredjedel under max 20 min. Obs att längre tid gör blandningen besk!

Tillsätt 2 dl crème fraiche och
strax innan servering 5 dl lättvispad grädde.
Smaka av med salt, cayennepeppar och konjak, förslagsvis Grönstedts *** eller Eau-de-vie.

Tag en handfull avrunna kräftstjärtar i lag per person och lägg upp per djup tallrik.
Gör ett gäng trekantsmackor som fylls med rikligt med färskost som rörs med gräslök.
Häll på het soppa på kräftstjärtarna och garnera med ett par dillkvistar.
Ät med ett syrligt vitt vin, förslagvis Stoneleigh Riesling (nr 6498, 99 kr) från Nya Zeeland.

Runda av med en stadig dessert om inte soppan känns matig nog. Kanske en gino på slutet, med en klingande tumbler med Blanton’s single barrel bourbon?

Ha en riktigt god kväll, hälsningar Örjan W.

“LÄST HOS EN BOURBONTILLVERKARE

Marknadsföring det är sannerligen en konst, och amerikanerna har drillats i den långt om länge. Den som besöker bourbontillverkaren van Winkle i Lawrenceburg i Kentucky kan se exempel på det.

Familjens motto påminner om Tärnö Bryggeris, där det ju heter ” Vi brygger, vi dricker, vi säljer det som blir över”. Hos familjen van Winkle heter det istället “We make fine bourbon — at a profit if we can, at a loss if we must — but always fine bourbon”. Här snackar vi uppoffring.

Förutom denna deklaration har de också ett klargörande angående kemister, vetenskap och inblandning av nymodigheter i tillverkningen. Utanför destilleridörren sitter en patinerad skylt med sliriga bokstäver som också den visar var skåpet ska stå.

“No chemist allowed! Nature and the old-time “know how“of a Master Destiller get the job done here. Because traditional Kentucky Whiskey is a natural product, we disdain synthetics, scientists and their accompanying apparatus. This is a Distillery not a whiskey factory.”

Stor stolthet och glädje! Haha! Kolla in denna bok av Herr Westerlund, den finns att köpas här på momangen både som  pocket och som inbunden.

//Frederik

Våren 1974. USAs äldsta destilleri, Michter’s i Pennsylvania, med sin slogan ”the whiskey that warmed the revolution” gör en av sina sista destillationer, och det i små kopparpannor och med ett bourbonrecept. Destilleriet har stått där sedan 1753, men dess dagar är räknade och ekonomisk kris leder till nedläggning ett par år senare.

16 år framåt: en veteran inom whiskeybranschen, Adolph H Hirsch, köper år 1990 upp restlagret av denna whiskey och den tappas till viss del, varefter resten säljs till en tacknämligt eftertänksam familj vid namn Hue. Dessa entreprenörer är kloka nog att lägga kvarvarande whiskey på ståltank och konservera dess ålder.

Våren 2009, hela 35 år efter att denna unika produkt droppat ur kopparpannorna: Upp i min näsa virvlar sig doften av lätt brända, knaprigt krispiga kokostoppar. En pregnant lätt rostad och ekigt syrlig doft känns också. Typisk bourbon, som trots allt för tanken mer till spritindränkt kokosboll än whiskey. Mandelblom. Sandelträ. Bränd ceder. Smaken är inledningsvis en kort ton av karamell. Därefter kommer en lätt pepprig strävhet som släpper ifrån sig mogna bananer, blöt kalksten, kokoschoklad, ekträ med mycket vaniljig och ändå stram fatkaraktär. Eftersmaken är först sött vaniljkolaaktig, och går snart över i knapriga vaniljrån, torra tanniner och lite mogen banan även här. Krispiga vaniljrån med både ekspån och vit choklad med romrussin. Medellång smak med en rest av kraftig men god och spritimpregnerad gammal ek. I sanning en lyxwhiskey, tappad i Lawrenceburg i Kentucky. Tillverkad i Pennsylvania i ovanligt små pot still-pannor i ett mytomspunnet destilleri som enligt historiken nedan har underlag nog för ett eget Arkiv X-avsnitt. Arkiv LyX i vår tappning. Spritkändisjournalisten Paul F. Pacult skriver om A H Hirsch ”…the one American whiskey that had the stuff to transport me to distilled spirit nirvana”. Utan tvekan en whiskey du måste prova innan du dör, säger jag.

Historien om denna whiskey hänger ihop med märket Michter’s, en whiskey vars historik har fler luckor än Fetisovs leende tandrad hade på 1970-talet. Destilleriet Michter’s grundades år 1753 i Schaefferstown, Pennsylvania och var med det USAs äldsta till dess det las ned 1978. Det är oklart om all whiskey destillerades där, men det står i alla fall att den buteljerades där på äldre tappningar. Michter’s uppges ofta ha varit USAs enda pot still-destilleri som åter togs i drift efter förbudstiden. Dock är det falsk marknadsföring eftersom märket Michter’s först destillerades i en fyrstegskolonn innan den gick igenom en doubler, som förvisso i sig är snarlik en pot still. Dock destillerades märket Hirsch här i två ovanligt små pot stills under en kortare period med 1974 som sista år i den tillverkningen. Whiskeyn köptes 16 år gammal av Adolf H Hirsch och buteljerades under hans namn.

Destilleriet Michter’s levererade även rågwhiskey till märkena Old Overholt och Wild Turkey. Destilleriet övergavs som en följd av ekonomiska problem och bolaget likviderades i juni 1992 enligt lokal press. The stuff that whiskey dreams are made of. 

(Pris? Numera USD 349,99 på Missionliquor. Jag köpte min på Juuls i Köpenhamn för ca 800 kr 2006 och inser nu att jag borde köpt 2! )

Vårt, eller snarare hustruns, nuvarande tillstånd gör att vi båda är ute på var sina ökenvandringar. Hon med en snart avslutad grosess som i sin tråkiga tärande tyngd inom ett par veckor ombyts i obegränsad glädje för oss. Den andra, dvs jag, med en knappast ens nämnvärd singeldejt med malt och annat där jag inte har någon att bolla den njutningen med.

Men i maj har vi nått öknens rand, och den oas som uppenbarar sig i barnkammaren kommer att få sällskap. Detta av moderns återvändande till några av de sedan nio månader efterlängtade stunderna över en associationseggande karamellkokossöt och ekvaniljig bourbon. Det är här det gemensamma intresset på spritens område är störst oss emellan. Påbörjat som min första julklapp till henne för snart sju år sedan, då en tioårig Old Rip van Winkle och jag äntrade Pias tröskel i Bagarmossen. Fortsatt med en fantastisk resa genom Kentucky och Tennessee ett par år senare. Nu på avancemang ytterligare, eftersom en god vän på tur i New York härom veckan shoppade vad jag naivt trodde skulle bli mina bebisar. Men då Pia var den som tog emot varorna adopterade hon dem snabbt. Och visst, jag kan tillstå att det utan vidare är värt både en och två flaskor god majswhiskey för att vara absolutist med värk i nio, tio månader. Jag hade krävt mer. Och därför kommer dessa två godingar att få sällskap av fler. Men det vet ju förstås inte Pia om hon inte läser det här…

- Och vad hon fick? Två i Sverige svårfunna sorter som kan provas till exempel på Saddle & Sabre på Tegnérgatan i Stockholm. Michter’s och Jack Daniel’s-grannen George Dickel’s. Läs mer under “Veckans whiskytips”!

På återseende, hälsningar Örjan

(Historien om denna whiskeys ursprung är inte helt klar. Destilleriet Michter’s i sig grundades år 1753 i Schaefferstown, Pennsylvania och var med det USAs äldsta till dess det las ned 1978. Den provade whiskyn är buteljerad i Bardstown, Kentucky och har sannolikt ursprung i det restlager som köptes loss efter Michter-bolagets likvidering 1992. Släktskap finns med A H Hirsch som potstill-destillerades i samma destilleri, om än Michter’s är destillerad i fyrstegskolonn och sedan doubler på traditionellt sätt. En intressant detalj är att denna whiskey inte kallas bourbon på grund av det faktum att receptet är av äldre snitt. Råvaran är ca 10% kornmalt och 45% vardera av råg och majs, det vill säga under den lagstadgade nivån på minst 51% majs.)

Provad 31 mars 2010, batch 10-A23.

Betyg 5. Sätt upp på inköpslistan då du drar västerut!

(Detta är det ena av två destillerier i Tennessee som tillverkar enligt den så kallade Lincoln county process. Det innebär att man med ett recept snarlikt en bourbon tillverkar sprit. Det avviker dock genom att råspriten då den är klar filtreras genom tio fot lönnträkol innan den läggs på lagringsfat. I Dickels fall kyler man dessutom, på eget initiativ, kolfilterbädden då det anses göra spriten ännu lenare. Intressant för George Dickel är också att han som tyskättad grundare ville göra en whisky som den skotska han så väl tyckte om. Därför stavar man just whisky på oamerikanskt vis i Tullahoma där Dickel produceras. Originalbyggnaden var en gång även postkontor. Besök gärna destilleriet i pittoreska Cascade Hollow. Detta trots att vår guide på närliggande Jack Daniel’s fnös ”well that was a waste of time, wasn’t it?” då vi nämnde att vi dagen innan besökt granndestilleriet…)

Provad 31 mars 2010.

5 lönnsockriga poäng av 5 möjliga.

Betänk potentialen. Alla som inte tror sig gilla whisky kan och vill gärna ta en bourbon. Det smakar annorlunda och godare. Friskare, lättare, fruktigare och sötare. Somrigare om du vill.

Som framgår i veckans bok, En handbok bourbon, av undertecknad, har denna äktamerikanska dryck en odiskutabel kvalitet och även en historik med både pionjäranda och och pangpang. Det alltifrån hur man med kalkhaltigt vatten utvecklade sourmash, under det att man nynnade på “Go west”, till att man gjorde fulsprit och så småningom lagreglerade de färska faten efter förbudstiden. Lobbying anno 1935 för övrigt. Läs mer om det i boken.
På det hela taget finns allt som behövs för att bygga en intressant dryckesstund för dig insvept i dimmig, iskyld kontemplation medan hammocken sakta gungar.

Ska jag själv gunga in en sommarkväll står jag vid barskåpet som Gösta Ekman mellan Aftonbladet och Expressen. De har alla sina pros and cons, amerikanerna.

Maker’s Mark är litet milt len med sitt veteinslag.
Den alltför sällsynta Old Rip van Winkle på tio år är likadan med litet mer bränd karamell.
Grymt underskattad är prisvärda Jim Beam Black.
En likaså fantastisk skapelse är den något mer majsinnehållande Knob Creek, döpt efter old Abe’s födelsehåla. Den är fruktigare, men också fatigare och i behov av än mer sötsaker till. Eller bara solo.
Vill du ha en litet mer magborstande majsvän så skulle jag rekommendera Wild Turkey. En Vivaldikonsert på flaska — eldigt temperament och på en och samma gång både lätt och karaktärsfull.

Men — yours truly sitter denna gång och kombinerar ihop det hela på det mest självklara sätt. Knob Creek, kokoschoklad och en capuccino på dubbel espresso. Men ingen cigarr idag. Om det ska rökas kan den gärna vara ljus och gräddig, kanske en mild Flor de Selva eller en Juan Clemente robusto.

Bourbon needs company. Cigar, chocolate and milky coffee. Italian style. Prohibition style. Caffè Al Capuccino.

Och till det Blind Boys of Alabama.
Ridå.

God kväll och på återseende.

Författarna Örjan, Rob & Jerry har i sin bok En handbok Bourbon skrivit 69 sidor i ämnet och för en icke invigd som jag själv så är boken given. Av de få sorters Bourbon som jag letat mig igenom så är väl hittills Makers Mark den som bjudit på godast smak för min del.  Så här beskriver Örjan just denna Makers Mark:

Doften är dammig och med kraftig vanilj. Aromer av smörkolapapper och en blandning av kolasås och hallonremmar. En ovanligt lätt bourbon som balanserar bra mellan fruktig majskaraktär och rostade ekfatstoner.

Smaken är mjuk och lätt syrlig. Vartefter tilltar alkoholtonen och den blir allt eldigare i munnen men är len som flytande sammet i munnen.

Eftersmaken är även den milt syrlig och friskt sädig mitt i den mjuka majskaraktären. Medellång och återigen ovanligt lätt för en annars fet, tung och söt whiskeygenre.

(Lanserad som en av tre fullstarka och ofiltrerade tappningar Bushmills, efterlagrade på sherry-, bourbon– och romfat. Denna är destillerad 1989 och buteljerad 2005.)

Mitt betyg är klockren fullklingande 5:a för en mycket karaktärsfull irländare!