“I samband med att jag skulle skriva en bok om kreativitet skulle ett kapitel handla om sådant som man kunde inta för att bättra på den skapande förmågan. Absinth är en sådan dryck som görs på ca 15 olika örter däribland olika arter av malört som bl a innehåller nervgiftet tujon.

Vid långvarig regelbunden användning ger detta gift skador på nervsystemet som inte går tillbaka. Absinth kan innehålla mellan 50 – 90 procent alkohol samt är mycket bitter. För att drycken skall kunna drickas med välbehag späds alkoholen ut med vatten och socker vilket gör att drinkaren inte äter tillräckligt med mat som tillför fett, proteiner och vitaminer. Något som i sin tur resulterar i undernäring, svaghet och sjuklighet, bl a i TBC.

Absinthruset är intressant. Först blir man stilla, apatisk och stirrar rakt ut i ingenting. Sedan suddas synfältet ut i kanterna och endast det mest centrala i blickfånget blir kvar. Upplevelsen uttryckt på en målarduk skapade impressionismen.

På TV 4 finns en journalist, en f d idrottslärare, som bl a har gjort en serie fina program om njutning. Åren före min boks tillkomst berättade han i både TV, radio, tidningar och tidskrifter om att historien om att absinthen var en farlig dryck var falsk, en skröna som uppkommit vid förbudstidens införande efter Första Världskrigets slut. Ett skäl till att absinthen idag kanske inte är lika farlig som den en gång i tiden var, är att den numera görs på industrisprit eller teknisk sprit, att den endast innehåller ett fåtal örter och har färgats med konstgjorda ämnen. Dessutom används bara malört där den skadliga beståndsdelen tujon har tagits bort.

Å andra sidan kan absinthen vara precis lika farlig som förr i tiden. I flera stater i Kaukasien tillverkas åter absinth med en alkoholhalt om ca 90 procent som dessutom innehåller malört med nervgiftet tujon. När människor, efter murens fall i Östtyskland, åter började kunna röra på sig i västerled kom det både flyktingar, immigranter och turister från Kaukasien till Sverige. Med sig har en del TBC som de fått som en konsekvens av att de druckit denna typ av återskapad absinth i hemlandet.

Två olika beskrivningar stod alltså mot varandra varför jag systematiskt började med att samla in material som jag fortlöpande läste. På sidorna 178 – 208 i boken finns det mest omfattande källförteckningen som någonsin publicerats. Man skall vara medveten om att det på nätet finns mängder av artiklar och hemsidor som förmedlar osanningar, skvaller, rykten, önsketänkanden, förutfattade meningar, osv. En sådan som florerar är att absinthmissbruket inför Första Världskriget skulle vara en konspiration av judiska intellektuella för att bryta ned västerlandets befolkningar. Denna uppgift har jag dock i det material jag samlat in och läst aldrig stött på.

Efter bokens publicering 2007 uppmärksammde jag att en dataprogrammerare i Staffanstorp, Anders Hartsmar, med en egen hemsida om absinth <http://www.Absinthe.se> hade kritiserat boken som varande en felinvestering som han efter läsning ställt längst bak i bokhyllan. Läste igenom den kritik han hade formulerat och besvarade den på ett sådant sätt att alla hans påståenden kunde falsifieras. Bad honom om att både hans kritik och mitt svar skulle publiceras på hans hemsida vilket han också gjorde. Därefter skrev han ytterligare en nedgörande artikel som också den publicerades på hans hemsida, liksom mitt svar. Även denna gång kunda jag på ett sakligt och upplysande sätt dementera alla hans påståenden.

I samband med att jag arbetade med boken stötte jag på namnet Marie Corelli. Hon visade sig vara dotter till en kvinna med italiensk ursprung eller påbrå. Kvinnan hade arbetat som hushållerska hos en diktare, kompositör och tidningsman i England. Hushållerskan reste iväg en tid och kom tillbaka med en dotter som hette Maria. De två gifte sig och mannen adopterade flickan men man anpassade namnet, till rådande religion och för att passa bättre till brittska förhållanden, till Marie. Under äktenskapet fick hon en syster inom familjen. Marie hade lite udda kroppsmått vilket gjorde henne speciell. Hon undervisades i hemmet men ställde mycket stora krav på sina guvernanter vilket gjorde att de ganska snabbt fick bytas ut. Hennes fallenhet var tvåfaldig: skrivande och pianospel. I tonåren reste hon till Frankrike, och bodde i ett kloster – sägs det, för att utveckla sitt pianospel till en profession.

I samband med detta publicerade hon en bok som blev en försäljningssuccé så den framtida yrkesbanan var given. Under många år publicerade hon sig regelbundet och var under en lång följd av år den engelskspråkiga världens mest sålda författarinna. Böckerna har översatts till många språk och har publicerats i en rad länder, ofta utanför gällande upphovsrätt, något som alltså inte gav henne några inkomster. Hon räknas även som grundaren av både ’science fiction’ och ’new age’. Skälet bakom att hon först blev läst och hyllad för att sedan bli närmast bortglömd, är intressant. Under den Victorianska eran var frun i huset på de stora godsen den som kunde allt om hushållet och också den som med  hårda nypor höll i hushållsekonomin. Med godsens stigande inkomster ersattes fruns arbetsinsatser med anställd personal. Frun kunde ägna sin tid åt att pudra näsan, ordna sin klädsel, delta i välgörenhet, och, om lusten att hitta på något spännande och ovanligt blev för stark, kunde hon ta fram sitt handarbete någon timma tills det hela hade lugnat sig. Det var i det här skedet som hennes böcker blev lästa som en sorts förströelse och verklighetsflykt. Popularitetens negång berodde på att kvinnorna började att studera, läsa akademisk litteratur och bilda sig. Detta är alltså inledningen till kvinnokampen och kvinnors frigörelse i hela västvärlden. Mer spännande än så kan det knappast bli.

Sedan några år håller jag på att samla texter av och om Marie Corelli. Som en författarinna med goda inkomster köpte hon Shakespeares hem i Stratford upon Avon. Vid den tiden gick det en rivningsvåg genom samhället, det gamla skulle ersättas med något nytt, men hon motsatte sig att riva byggnaderna utan lät i stället renovera bostaden. Där bodde hon sedan under många år med sin (halv-/hel-)syster. Marie lät också importera såväl en gondol som en gondoljär från Venedig och lät sig sedan stakas upp och ner för Avon.

Jämsides med detta samlar jag på böcker och artiklar om gondoler från Venedig.

Huvuddelen av min tid lägger jag på att samla in material och läsa om ost. Syftet är att skriva ’Ostens sociologi’, dvs hur osten påverkar samhället och hur samhället påverkar osten.

Tiden som blir över använder jag till att samla på böcker av alla slag, utom moderna telefonkataloger.

Har du böcker som du inte kan sälja eller inte nänns slänga? <dag.tomas.lindmark@swipnet.se>

“Pablo Picasso, eller som han egentligen hette: Pablito Diego Jose Santiago Francisco de Paula Juan Nepomuceno Crispin Crispiniano de los Remidos Cipriano de la Santisima Trinidad Ruiz Blasco y Picasso Lopez, föddes 25 oktober 1881 i Spanien och avled 8 april 1973 i Frankrike.

Från 1903 finns bl a en teckning av poeten Cornuti med en väninna och ett absintglas: “The Poet Cornuty — Absinthe”. Som ett artistiskt svar på försöken att förbjuda absint i Frankrike skapade han sex abstrakta glas av metall och keramik med en absintsked över. Tillsammans med många andra lät Picasso sig bedövas av absinten.

Johan August Strindberg föddes 22 januari 1849 och avled 14 maj 1912. August föddes mycket för tidigt. I hemmet fanns en kakelugn med en nisch avsedd för att värma en kommod med vatten. Sina första månader tillbringade han nedbäddad i en kartong i denna enkla men funktionella kuvös. Strindbergs huvud var mycket litet i relation till kroppen, något han hade komplex för, varför han hela sitt liv bar en voluminös frisyr.

Det finns starka indikationer på att det var absinten som var boven bakom hans infernokris som likväl kunde ha hetat absitnkrisen. Till slut slog “Den gröna demonen” till mot honom som en idog absintdrickare. “Att så få vill se!” Han trodde sig som alkemist kunna göra guld. Han låg i sin säng på Hotel Orfila på 60 rue d’Assas i Montparnasse, och hade som det heter i historiebeskrivningen “ockulta upplevelser”.”

Mycket, mycket mer underhållande och intressanta rader om den mytomspunna drycken absint finns att läsas i boken Absint — sanning och myt. Ett givet köp.

//Frederik

Lyxlagat på grillen är som ni nu vet veckans blädder och för att avsluta så tänkte jag att det gott sött tips skulle sitta fint. Njut vänner! Boken kan ni givetvis köpa här.

“Min favoritgino görs med endast tre ingridienser. Kiwi, jordgubbar & vit choklad. Använd era egna favoritfrukter och smaker och njut, njut, njut. En kula vaniljglass till tycker jag är ett måste. När jag skulle testlaga denna godsak hade min mor just varit på en vinresa genom Europa och köpt en flaska Limoncello med sig till sin favoritson. Den ska användas tänkte jag och galet gott blev det!“

Gino con Gelato Limoncello

4 portioner

4 kiwifrukter, mogna
1/2 liter färska, vackra jordgubbar
200 g vit choklad
Vaniljglass
Limoncello
I kockens glas: Liquore Limoncello Italia (Import) — Italien
I kockens öra: Radions Underhållningsorkester — Sommar, sommar, sommar

Limoncello är en syditaliensk klassiker. En citronlikör som dricks efter måltiderna för njutningens– och matsmältningens skull. En digestif som det så fint heter.

Jag gissar att ni som vi är ute i skärgården just nu. Denna dessert är helt och hållet perfekt för en utomhusnjutning. Det gäller dock att planera kylklamparna väl för att glassen inte ska smälta.

Dela kiwifrukterna och skeda ur fruktköttet. Skär godiset i ganska stora bitar. Skölj och ansa jordgubbarna.

Lägg ut fyra stycken dubbla folie ark och fördela frukten jämt. Ofta tror jag att folk river över vit choklad i detta läge, men jag gillar när det blir lite större bitar och kraftigare sötma så bryt över chokladen och vik sedan ihop de fyra foliearken till slutna paket.

Vid detta läge på er middagskväll så är ni säkerligen ganska mätta och belåtna efter en utsökt middag så tänd nu grillen och njut långsamt och aktningsfullt av en liten Limoncello och smält middagen.

När ni är sugna på dessert så lägg de fyra paketen på grillen där det inte är som hetast, men ändå ganska fin värme. Låt dem ligga i 5–10 minuter och sedan är det klart.

Öppna upp paketen, klicka ner en kula glass och häll över en rejäl skvätt limoncello. Helt overkligt gott!

En grill, lite simpel deg och vips så har man en grymt gott bröd. Nu till det smarta tipset; Vira degen runt en tjockare pinne så att det blir ett stort hål. Fyll sedan hålet med vad ni helst vill. Strimlat kött med het feferoni och en klick gräddfil, grillad lax, sallad, räkstuvning, ja, vad som helst…

Lyxlagat på grillen är boken vi kikar i denna vecka.

Pinnbröd

Ca 10 små bröd

5 dl vetemjöl
1 tsk salt
2 dl kallt vatten
2 tsk bakpulver
Smör
I kockens glas: Eriksberg  (nr 1584)
I kockens öra: En fågel som kvittrar, ett vatten som kluckar & en sprakande brasa

Man behöver så klart pinnar till pinnbröd, så börja med att ta en långpromenad i skgen och ta med er en bra täljkniv. Pinnar på marken brukar det finnas gott om. Samla på er 10 stycken fina exemplar som är cirka 60 centimeter långa. Tälj av lös bark och småkvistar och tänd sedan kolgrillen eller brasan om ni så föredrar.

Gör ni brödet vid en picnic så är det toppen att blanda de torra ingridienserna i förväg. Ta en plastpåse och blanda  mjöl, bakpulver och salt där i.

När det börjar närma sig grillning så blanda ner det kalla vattnet och knåda det hela till en liten deg.

Dela upp degen i tio lika stora delar och rulla sedan ut bitarna till långa smala korvar. Vira dessa runt toppen av era fina pinnar.

Nu är vi redo att grilla. Finn bra glöd vid er brasa och grilla pinnbröden i cirka 10–15 minuter. När brödet är färdigbakat är det även serverat. Klicka lite smör direkt på det heta brödet och hugg in. Stor njutning i det sköna, gröna!

Veckans bok är ingen mindre än min egen bok Lyxlagat På Grillen.

Så här har förlaget skrivit om boken:

“Lyxlagat — på grillen, så som i dina drömmar!

Av Frederik Zäll

Matbloggaren och rockgitarristen Frederik Zäll är en hängiven matnjutare. Det framgår både av hans bloggande och såklart även i hans tidigare storsäljare i Lyxlagat-serien.

Kanske har du med glädje bekantat dig med Frederiks recept på matlagarens njutning redan tidigare. Denna njutning består av lika delar livslust och god mat, varje gång väl kryddad med personliga texter, läckert foto och även galanta val av både dryck och musik för kockens välbefinnande.
I denna bok, som Frederik medger är hans hittills bästa, är det grillen som kommit fram. Lergrytan är tillfälligt undanstuvad i köket och nu är det utomhuslyx som gäller. Alla vi som grillat vet vilken fröjd detta kan vara när allt är rätt − rödvinet är upphällt, grillbriketterna lagom gråvarma, salsor och sallader klara och gästerna minglar under parasollen, medan näsborrarna fylls av fräsande marinaders– och rostade köttbitars doft.

Alltså. Läs in dig på marinaden, parkera köttbiten och rör ihop grillsås och salsa. Ta gästerna till hjälp att fi xa salladen. När ni är klara kommer grillen att vara perfekt grått glödande − så låt också njutningen bli det − för såväl dig som lyxkock som för dina förväntansfulla vänner! Lycka till med lyxlagandet!”

I Örjan Westerlunds En bok whisky finns en rejäl mängd mycket läsvärd fakta som inte bara bjuder på kunskap utan också många drag på mungipan.

“LÄST HOS EN BOURBONTILLVERKARE

Marknadsföring det är sannerligen en konst, och amerikanerna har drillats i den långt om länge. Den som besöker bourbontillverkaren van Winkle i Lawrenceburg i Kentucky kan se exempel på det.

Familjens motto påminner om Tärnö Bryggeris, där det ju heter ” Vi brygger, vi dricker, vi säljer det som blir över”. Hos familjen van Winkle heter det istället “We make fine bourbon — at a profit if we can, at a loss if we must — but always fine bourbon”. Här snackar vi uppoffring.

Förutom denna deklaration har de också ett klargörande angående kemister, vetenskap och inblandning av nymodigheter i tillverkningen. Utanför destilleridörren sitter en patinerad skylt med sliriga bokstäver som också den visar var skåpet ska stå.

“No chemist allowed! Nature and the old-time “know how“of a Master Destiller get the job done here. Because traditional Kentucky Whiskey is a natural product, we disdain synthetics, scientists and their accompanying apparatus. This is a Distillery not a whiskey factory.”

Stor stolthet och glädje! Haha! Kolla in denna bok av Herr Westerlund, den finns att köpas här på momangen både som  pocket och som inbunden.

//Frederik

“Kajsa Warg, eller Christina som hon i själva verket hette, gav 1755 ut sin berömda kokbok “Hjelpreda i hushållningen för unga fruentimber”. Namnet på brännvinskryddningen här nedan ger en anledning till att misstänka att den har anknytning till Skottland. Kanske är det en typisk kryddning från norra delarna av av brittiska öarna eller så är det Kajsas egen bild av hur maltbrännvin smakade.

Whisky smakar kryddningen åtminstone inte — snarare pepparkaka. I sin bok skriver Kajsa om lanthushållets göromål som matlagning, klädfärgning och hembränning. Rejält kvinnogöra med andra ord. Där finns också detta intressanta recept på kryddat brännvin, just detta kallar Kajsa “Uskueba”:

“Här till tages följande, såsom anis, fänkål, koriander, röd kanel, kardemumma — ett lod; 1/2 lod muskotblomma, nejlikor, violrot, lakritsrot, dill och isop ett halvt lod var. Dessa stötes och lägges i 2 kannor brännvin, sedan lägges 3/4 lod saffran, ett halv skålpund russin, ett halvt skålpund dadlar eller fikon, låt stå i 8 dagar, filtrera och söta efter behag.”

De mått hon hänvisar till motsvarar:

1 lod = 13,3 g
1 skålpund = 425 g
1 kanna = 2,67 l

Denna bredsida från kryddskåpet tyder på att den whisky som fanns historiskt inte var drickbar rakt av. Men det gällde väl å andra sidan också det som svenska fruentimber kokade ihop. Och det var ju förresten “man tager om man så haver” hon skrev. Det är ju något helt annat än “man tager vad man haver”, i synnerhet i whiskysammanhang.”

“Även om man har råd att äta gåslever varje dag, så kan man inte. Man skulle tröttna till antipati.
Men si, strömming kan man äta varje dag och ändå älska det lika mycket.”

Ur Tore Wretmans “Mat & Minnen”

Om något förtjänar att kallas svensk nationalrätt så är det strömmingen. Eller sill. Men det är samma fisk, bara storleken skiljer dem åt. Strömming och sill kallas “Havets Silver”. I färskt tillstånd glänser de vackert som silver.

Storleken på strömmingen är 20–21 centimeter lång och sillen 22–30 centimeter. Den kan leva upp till cirka 25 år, vanligen under 10 år.

Namnet strömming användes i dagligt tal för sill fångad i större delen av Östersjön. Enligt ett kungligt påbud från 1500-talet ska sill fångad öster om en linje mellan Kalmar och den polska kusten kallas strömming.

Boken kan inhandlas här och nu.

Trevlig helg,
//Frederik

DILL

Dill är en självklar kryddväxt i Norden, medan den söder– och västerut i Europa inte används något nämnvärt. Mycket skrock har knutits till dill. Växten påstods kunna hålla borta onda andar och motverka förhäxning.

En dillknippa kunde skydda mot trollen, och vid bröllop skulle dillfrö finnas i brudens skor och brudgummens fickor. Inom folkmedicinen har dillen också figurerat. Den ansågs stärka magen och ge aptit och ammande kvinnor rikligt med bröstmjölk. I äldre läkarböcker nämns den särskilt som urindrivande medel.

Recept

Dillsnaps är en rolig snaps att bjuda på för att den inte är så vanlig. Stoppa en dillkvist i brännvinsflaskan, kyl och servera. Dillen bör ligga i minst 12 timmar, men inte mer än två dygn. Dillbrännvin är en färskvara och blir unket efter en tid så gör inte mer än vad som för tillfället ska bjudas.

Glädje!

“Varför vara ett föredöme i avhållsamhet, när man hellre kan vara ett föredöme i förnuftig njutning.” — Gustaf Fröding

Brännvinet kom till Sverige på 1400-talet med tyska köpmän som förde med sig den dittills okända drycken.

Men det är inte som rusdryck vi först möter brännvinet, utan som läkemedel och som ett led vid tillverkningen av krut. I många århundraden kom brännvinet att hävda sin ställning inom den folkliga läkekonsten. Genom tillsats av örter, kryddor och extrakt fick brännvinet fungera som ett botemedel mot alla sorters sjukdomar och bedrövelser.

Så länge brännvinet funnits har det också kryddats. Till en början användes brännvinet främst som medicin och för att ge det ännu större kraft tillsattes allehanda läkeörter. Redan i medeltida läke– och örteböcker omnämns många kryddor som än idag hör till våra vanligaste brännvinskryddor. Bland dem finns kummin, fänkål, anis, körvel, isop och malört. På 1600-talet blev brännvinet en folkdryck. Hembränningen spred sig över hela landet. Man kryddade sitt brännvin för att förbättra smaken, och för att örterna ansågs besitta magiska krafter.

Boken kan inhandlas här och nu för endast 81 riksdaler. Väl mött i morgon igen, i den underbara världen av Sillar & Snapsar…

//Frederik