suttit på Glenfiddich Warehouse (krögaren Chabbe här bredvid med Lilly och mig) en torsdag förmiddag och kolkat whisky. Tufft jobb, men någon måste som bekant göra det. Krutgumman Lilly, som redan tidigare erkänt att en stänkare inte är att förakta, blev av detta skäl inkörd till Gamla Stans mitt. Med rullator in genom baren, uppsvidad tillfället till ära och sedan omsorgsfullt bänkad mellan F&F, med undertecknad på flanken och tre glas whisky framför.

På vanligt manér, med en lätt tonårsprovokativ anstrykning, fick vi veta att Lilly varit onykter en gång, dock ej kräkts. Det var i Sundsvall på trettiotalet, trappan på Hotell Knaust nämndes, och det var dans borti byn på lördagsnatten. Sedan kördes hon och maken hem i taxi till Härnösand. Därefter inga slika förnedrande turer försäkrade Lilly. “Allri mer åt Sunnsvall!” som lokale poeten Birger Norman kunde ha uttryckt det.

Som sagt, sådär 90 seconds of fame, Kanal 5 ca 22.30. Och det väsentliga - vad drack vi?! Mackmyra Brukswhisky som Lilly gav en 3:a av 5 möjliga, Glenmorangie Finealta som hon kvittrade över och gav en stark 5:a och som dessert en Blanton’s på 51,5% som med vatten fick en stark 4. Där konstaterade vi också gemensamt att Blanton’s minsann skulle gå sig mycket väl på Lillys bjudningar med en ask Noblesse till. Så gick det till.

På återhörande, och skål go’ vänner!
/Örjan

Glenfiddich Snow Phoenix, 47,6%, 110207

Denna fantastiska parentes inom whiskyutgivningen är ett resultat av en ovanligt vit jul. Tagna på sängen fick man på Glenfiddich bittert konstatera att rutinerna för snöskottning inte hållits goda nog. Taken rasade in på ett par lagerhus. Men misströsta inte, marknadsmedvetna whiskytillverkare löste det hela genom att blanda välvalda snötäckta fat till denna fantastiska och tyvärr tillfälliga ofiltrerade utgåva. Doften är fruktig och mycket djup med någon liten ton av Karlsons Klister. Smaken är oerhört fyllig och ger ifrån sig både fruktkaramell och aningen ek och går från rund och söt till angenämt torr. Bäst av allt är eftersmaken; den håller en pulserande mix av frukt, fat och mild torrhet toppad med lite av sädesskal. Och den är lång. Klockren fempoängare!! Sa jag att den var ofiltrerad. Jo. Mer av det om jag får be. Snälla familjen Grant & Sons. Fega inte med mittpåvägenproduktioner. Ni har mycket mer att ge.

Glenmorangie Finealta, 46%, 110207
Denna någorlunda färska lansering från efterlagringarnas pionjärer i Tain är ännu ett exempel på en glad nyhet. Dock tror jag tack och lov att denna är mer långlivad än takraswhiskyn från Glenfiddich. Jag ger även denna whisky full pott genom en ovanligt givande kombination av doft, smak och eftersmak. Inledningen är aromer av varmt trä och kryddor, rökelse och cederfanér. Smaken är av gelégodisfruktiga toner och med aningar av blyerts och en snabbt tilltagande torr karaktär. Eftersmaken är först kort söt och sedan torr, sädesskalig saknar helt den fylligt feta ton som doft och smak har. Här finns också en fin vegetal beska som den lätt peppriga beskan hos en färskpressad olivolja.

Så, nu rundar jag av för ikväll med denna rapport från baren på Glenfiddich Warehouse i Gamla Stan. Jag säger nu farväl till ett glatt gäng som med den äran utstått en, får jag säga, riktigt trevlig whiskyprovning. Nu åter ut i snöyran mot Söder. I mitt Carl-Janskt darrande gomsegel dröjer sig en arom av maltig beska kvar. Finealta — helt klart en whisky att skriva hem om. Nr 10654 (tillfällig, från 110201). God natt vänner, mer whisky kommer i helgen!

/Örjan

Jag satt på stamhaket i Gamla Stan och fick in ett par små men bärnstensmörka centilitrar. Efter första sippen kände jag mig som efter mitt första utförsåk på skidor — jag fixade det — barnslig glädje, första-gången-upplevelse och ett fånleende!!! Och i slalompjäxorna ska Gud veta att åken ännu idag, femton år senare,  inte blivit fler än de kan räknas på ena handens fingrar. Men — åter till min herdestund med två centiliter: Andra sippen blev jag av biologiska skäl lämnad ensam för ett par minuter och ryckte då, trots mitt löfte, alltså upp anteckningsblocket och noterade

“Doftar vinylskiva, gammal lackad trämöbel och solvarm gammal stenkaka. Smaken är av choklad, torkad frukt och torvig fruktig rök. Arrak — Så olik allt vad jag hittills provat av whisky!”

Och gott? Jo. Både intressant och gott som omväxling då det blir så gammalt. Jag kan bara återkomma till det första jag skrev: “Jag har druckit Ardbeg ’65!”

Lycka i koncentrat. Se och läs mer till exempel på
Youtube om Ardbeg — the envy of Islay
Ardbegs egen hemsida
Whisky Exchange
Abbey Whisky

Betyg? Ja. Som man säger: “Vad säger man — världklass?” 5.
Enastående och originell.

Gott slut!

Nåja. Ytterligare en anledning till en whiskyvecka är att den föregår fars dag. En extra poäng med det för eder tillgivne, är att både Bokus och Adlibris ropat in “101 whisky du måste dricka innan du dör” till farsdagsbok!  Jag bugar och känner mig vansinnigt smickrad. 

Men vad är då inledning på 7x god whisky? Ur nämnda bok plockar jag rätt snabbt ut Ardbeg 1974. Rökig, rund och mytomspunnen. Visserligen brukar jag framhålla att två flaskor whisky för 350 kr är bättre än en för 700 kr, men undantag finns. Liksom den härligt strikta tyska grammatiken har även mina whiskyprinciper sådana.

Na, also: Efter en bitande kylig cykeltur med några ärenden på förmiddagen i dag landade jag på mitt stamlokus i Gamla Stan. Förutom en förnämlig burgare med lagom salt och litet lökig läcker cole slaw fick jag en skvätt Ardbeg ’74. Troligen stans mest prisvärda maltwhisky med 90 kr centilitern. Jo, som sagt, det är väl mycket i de flesta fall, men det är ju fredag . Och första dagen i whiskyveckan!

Det är inte varje gång jag dricker whisky som jag ryser av välbehag. Bara doften ger mig samma ragg-resande känsla som en kyrka fylld av pampig orgelmusik. Så finstämt och samtidigt oerhört maffigt. Sött och sammanhållet, rökigt bärigt och runt som en boll mjukt tjäriga hampsnören doppade i fruktig honung. En eftersmak av litet nötig peppar och kanske ett hörn av en russinchokladbit. Och såklart en doft av blöt hundpäls allra först.  

Nu är det häftig fredag! Fundera på vad du tar in imorgon. Kommentera gärna! Jag funderar redan nu. Och så önskar jag dig en god middag och sedan en riktigt god kväll!

/Örjan

Nåväl. Den gångna veckan inleddes för mig redan förra lördagen. Då var jag med tvåårig dotter på stamhaket Svejk. Hon, jag och gudfar Glenn fick bordsplats för två och en halv. Lilla halvan satt nöjd och ritade i mitt knä. I stimmet satt gudfar och åt vällustigt den årliga, och varje gång lika fantastiska, halva ankan. Knaprigt stekt och med knödel, surkål och en rödkål, som om man har tur, har en hårfin touch av kanel. Till detta intogs ett antal gräddlena pragerskt smakande opastöriserade Pilsner Urquell. Nästa event på stamkrogen blir

väl även i år Budvarveckan i början på december. Då importeras både opastöriserad Budvar och en tjeckisk extrakock till Svejk.

Apropå barn på krogen kanske du tillhör dem som tycker att springande bokstavsdiagnosticerade barn inte ska förstöra dyr njutning på restaurang? Du kanske tillhör kategorin som någon gång givit mig kommentaren ”Oansvarigt” med ett fnys, då jag fallit för den äldre dotterns övertalning och på väg hem från vänner någon sen kväll har trillat in på Svejk. Och visst, jag håller med om att barn inte ska störa. Men krogbesök ska vara familjenöje. Italiensk hållning är för mig ett ideal här.  Och vid val av rätt krog och tillfälle går det att hantera. Särskilt på stimmiga ställen som två av våra stamhak; Svejk och Glenfiddich Warehouse No 68. Dessa är utmärkta för krogbesök med barn, särskilt en söndagskväll. På den senare går det även att ta in en barnvagn om det behövs. För hur ska mina barn lära sig gå på krogen om jag inte tar dit dem?

Så, som avslutning på denna höstodyssé i oktober, blev det en stillsam hemmakväll i går lördag. Med risk för att inkräkta på Zälls bloggande tar jag mig friheten att rapportera om middagen. Kalvfrikassé med sparris och skogschampinjoner och till kocken veckans whisky, Laphroaig Triple Wood. Till den citronsyrliga frikassén dracks Omaka Springs sauvignon blanc. Alltsammans avnjutet med den fantastiska Melody Gardot. En ny jazzröst som för mina tankar till både Ella, Elvis och Sinatra-arrangemang, med stämning och smäktande stråkar. Perfekt höstterapi. Och utmärkt depressionsprofylax med en vällustig rysning.

Receptet på kalvfrikassén med sparris är följande, 4 pers:

1 kg grytbitar av kalv
½ dl flytande kalvfond
14 dl vatten
3 lager blad
1 knippe timjankvistar
½ tsk vitpepparkorn
8–12 skalade smålökar
1 finhackad vitlöksklyfta
200 g skogschampinjoner
12 medelstora vita sparrisar
3 msk citronsaft
2 dl crème fraiche

Koka hastigt upp kalvköttet i vatten. Ta upp köttet och spola av i kallt vatten. Lägg tillbaka köttet i en kastrull tillsammans med kalvfond, lagerblad, timjan och vitpeppar. Låt sjuda ca 1½ timme tills köttet är mört. Ta upp köttet ur buljongen. Sila buljongen och koka ner den till knappt hälften. Lägg i lök, champinjoner och sparris och låt sjuda till grönsakerna är mjuka. Ta upp grönsakerna ur grytan. Tillsätt citronsaft och crème fraiche i buljongen. Låt koka någon minut och smaka av med salt och peppar. Vänd ner kött och grönsaker och låt bli varmt. Servera med pressad potatis.

Lev gott och på återhörande,
Örjan W