Någon vecka senare satt vi för första gången tillsammans på en ölkrog. Vi pratade lite om Hemingway minns jag och en del fotboll (blåvitt var på väg ur allsvenskan det året men klarade sig efter kval mot Västra Frölunda). Det var halvhjärtat som vi avhandlade Ijeh och Källström och Håkan Mild.

För fotboll var ju inte ett av våra större intressen, men däremot att snacka. Så vi fortsatte att snacka och tvista om allt mellan himmel och jord. Vi kom fram till att båda tyckte om att skriva så tidigt föddes planer på att författa något tillsammans.

Men vad tusan ska vi skriva om? sa Peter på den klingande göteborgskan samtidigt som han med handryggen föste bort stout-skummet ur skägget.

Ingen aning, sa jag med ett avlångt glas i näven, sommarens sista veteöl.

Och på det här sättet fortgick det. Vi gick på ölkrogar oftare än vad andra ansåg hälsosamt. Men i själva verket var det bara våra plånböcker som tog skada, ty vi drack inga mängder utan bara sådant som fick gommen att må gott, utomordentligt gott. Vi förde anteckningar om smaker och talade med bartenders, hade återkommande öltävlingar (blindtester där vi skulle gissa sorter och märken). Kort sagt, vi höll på att bli ölentusiaster.

Men vad skulle vi skriva om?

Runt den här tiden började även krogarnas utbud förbättras avsevärt. De svenska småbryggeriernas öl glittrade inom en snar framtid ideligen i våra glas. Och att på så många ställen få dricka så spännande och dessutom så färska öl var knappast något som fick oss att släppa greppet om detta, vårt största intresse. Inte det minsta, vi höll allt hårdare i våra små kupor och trappist-flaskor.

Fast vad skulle vi skriva om?

Vi skriver om det här! utbrast någon av oss, eller om det rent av var i kör, och svepte med handen över lokalen, den där handen som också höll i en Johannas Bästa Bitter från Dugges Ale– och Porterbryggeri, och det var väl förresten i The Rovers genuint granna rum med de tummade borden och insuttna stolarna vi befann oss.