Roland Eriksson — En Handbok Cognac, jag lämnar helt enkelt över ordet till dig, varsågod!

(Kika förresten gärna på min matblogg också…)

//Frederik

Efter det tyska anfallet mot Polen 1939 förklarade England och Frankrike Tyskland krig. Fransmännen hade en av europas starkaste armeér och kände sig rätt så säkra med sin väl befästa Maginotlinje.

Nu gick det väl inte som man hade tänkt, tyskarna gick runt Maginotlinjen och efter ett stort antal franska och engelska motgångar låg vägen till den franska huvudstaden helt öppen. Paris förklarades som ”öppen stad” vilket innebar att den inte skulle försvaras för att undvika bli sönderbombad som Warszawa.

Den 14 juni 1940 marscherade tyska trupper in i Paris och snart skulle även Adolf Hitler och hans stab spatsera runt som turister på Champs Elyse, kolla in triumfbågen och se utsikten från Eifeltornet! Kanske man även gick till Louvren och valde ut några tavlor som man tyckte skulle passa bra hemma i lägenheten i Berlin? Men nu var det dags att ta vara på landets alla goda drycker, delikatesser och rika konstskatter!

Som ni vet kallades Hitler för der führer (=ledaren), Himmler var reichführer och en general i SS kallades gruppenführer. Men 1940 fanns det två tyska bröder, Gustav och Otto Klaebisch, båda löjtnanter i tyska armen.

Gustav hade varit tysk importör av Martell Cognac, och Otto av ett flertal Champagnehus. Båda fick titeln weinführer och ansvaret för att roffa åt sig så mycket Champage och Cognac som möjligt till hemlandet. Gustav fick befälet över Cognac där källarna hos de stora husen fortfarande innehöll stora mängder Cognac som bland annat var destillerad under Napoleontiden och tidigare, så vad skulle han göra?

Dessa skatter var högt eftertraktade hos högt uppsatta naziledare. Men han valde den farliga vägen och hjälpte sina gamla kompisar i området genom att införa ett kvotsystem där de största firmorna fick leverera mest, och han ransonerade leveranserna till Tyskland, lät bli den gamla Cognacen, och såg till att man till största del fick betalt för Cognacen.

Brodern Otto lydde order och tömde källarna på så mycket Champagne som möjligt! Å andra sidan var många Champagnefirmor smarta och begärde cement till att reparera sina källare med. Cement var en vara som då var förbehållet krigsindustrin för bunkerbyggen och liknande, men visst fick man cement, Champagne är en vara som vi måste ha.

Man tackade och murade igen ytterligare en källargång fylld med flaskor! Kollegerna i Bordeaux kom på iden att buteljera billigt vin på originalflaskor med riktig etikett från de förnämsta Grand Cru slotten och levererade istället för originalen, och som tur var, var det ingen som klagade! Än idag finns det stora mängder av 200-årig Cognac kvar i källarna vilket vi kan tacka Gustav Klaebisch för.

Roland Eriksson