Dof­ten är myc­ket rund fet och fyl­lig och såklart finns där en feno­lig torv­ton. Den har också både ett par sko­por vanilj och även ett krydd­mått göd­sel. Här finns en köt­tig sälta, som att lukta på pata negra eller (läs mer)

Kära läsare och tål­mo­diga för­äld­rar! Med risk för att få soci­a­len på mig måste jag ändå sprida detta recept för inter­netvin­den. Det ska erkän­nas att mat– och spritspal­terna här då och då har viss barn­prä­gel.  Men det är väl kanske inte så under­ligt med tanke på den var­dag som fal­ler över mig så som snön har gjort de sista tim­marna, och läg­ger sig som ett hel­täc­kande fak­tum även över mat­med­ve­tan­dets dri­vor. Om inte annat för denna var­da­gens domi­nans över till­va­ron väd­rar jag nu litet barn­vän­lig mat med inspi­ra­tion av mitt rätta jag. Min smala lycka och bleka ursäkt är att bar­nen gil­lade rät­ten. Detta i mening strikt bevi­sat genom att de fyllde på två gånger var. “Super­gott” var en kom­men­tar från 4-åringen. Superre­cep­tet som fick en extra touch av Laphro­aig och bör­jade med (läs mer)

Tom Petty, 1989, en av mina abso­luta favo­ri­ter. Jag sit­ter aningen nymor­nad — efter att i van­lig ord­ning som­nat vid dot­terns sida, snab­bare än henne. En espresso senare lyss­nar jag för­nöjt nyn­nande medan jag smäl­ter en ladd­ning sushi och kän­ner mig aningen hur­ven. Häl­singska tror jag, eftersom han kom där­i­från, den gode löjt­nant Skoog som lärt mig såna nyttoord.

Dagens whisky blev idag

(läs mer)

Dof­ten är kemiskt rökig med en balans mel­lan rök, sprit och kanske något av bly­erts eller möj­li­gen plast. Sma­ken är eldig och torr. Sher­ry­to­nen till­tar något och lik­som i den fat­starka tio­å­ringen finns en svag svag laven­del­ton som balan­se­ras av den kärva rökighe­ten. Eftersma­ken är feno­lig, petro­le­um­lik och mjukt gräd­dig tack vare (läs mer)

Sista vec­kan med som­mar­tid har pas­se­rat. Kylig. ”Änt­li­gen höst så man få ta på sig litet snygga klä­der”, som en kur­sare sa för många år sedan. För min del, men­talt född kring 1920, är det inne­va­rande kläd­mo­det med tweed, tar­tan och mocka i min smak. Herr Judit sna­rare än Tiger alltså. Mitt fars­dags­bok­tips här blir Svensk Whis­ky­bok. I inled­ningen finns en svart­vit bild från 1940-tal. Det är en tweed­klädd, whis­kysnor­tande skotte som visar hur en höst­svid bör, eller ska, se ut. Ay, ay Sir!

Nåväl. Den gångna vec­kan inled­des för mig redan förra lör­da­gen. Då var jag med tvåå­rig dot­ter på stamha­ket Svejk. Hon, jag och gud­far Glenn fick bords­plats för två och en halv. Lilla hal­van satt nöjd och ritade i mitt knä. I stim­met satt gud­far och åt väl­lus­tigt den årliga, och varje gång lika fan­tas­tiska, halva ankan. Knap­rigt stekt och med knö­del, surkål och en röd­kål, som om man har tur, har en hår­fin touch av kanel. Till detta intogs ett antal grädd­lena pra­gerskt sma­kande opas­tö­ri­se­rade Pils­ner Urquell. Nästa event på stam­kro­gen blir (läs mer)