Javisst, det lilla förlaget Grenadine vann inte mindre än 4 priser i den nationella Gourmand World Cookbook Awards.

De 4 böcker som vann är böcker som alla redan varit veckans bok här på bloggen så kika gärna på den kategorin för att få mer info om böckerna.

Titlarna kommer här:

WHISKY & MAT av Jan Groth & Arne Adler

LONDON — EN PUBGUIDE av Krister Larsson

101 WHISKY DU MÅSTE DRICKA INNAN DU DÖR av Örjan Westerlund

LYXLAGAT I LERGRYTA av (mig själv ) Frederik Zäll

Detta innebär att de 4 böckerna nu tävlar i den smått blytunga kategorin“Best In The World”!

Tidningen LIVETS GODA har skrivit om det hela. Läs artikeln här»>

Glädje!!!

//Frederik

Idag har jag den stora äran att få publicera en krönika från ingen annan än prisvinnande Krister Larsson som författat veckans bok London — En Pubguide. Läs hans underhållande rader om varför, hur & när boken kom till nedan. Missa heller inte Lyxlagatbloggen för allt i världen!

//Frederik

Krister Larssons krönika:

Hur kan man nu få en sådan vansinnig idé som att skriva om pubar i London?
Ja säg det, det var inget som var planerat.

Allt började en dag i februari för ett tiotal år sedan. Jag pratade med min res– och arbetskamrat sedan flera år om att man skulle varit i London en jul. Till sista sa vi unisont skall vi åka till London NU? Ja det gör vi. Veckan efter reste vi på en restresa till London, utresa på söndag eftermiddag och hemresa sent på torsdagen. Detta var på den tiden då där var charterresor hit. Resan var alltså helt oplanerad och vi visste absolut inget om London.

Namnet på den första puben har jag för länge sedan glömt, men jag kommer ihåg att den låg på vänster sida när man precis hade kommit över Tower Bridge. Jag kommer också ihåg att den hade en stor fläk på väggen som måste ha kommit från ett ölglas som kastats där. Hur kan man komma ihåg något sådant?!. Nästa resa gjordes 2 ½ månad senare och under lite mer ordnade former.

Nu var vi varse vad pubarna hade att erbjuda, förutom öl. Vår första pub var nu borta, saknad av ingen. Må den vila i frid, nu var här en modern kaffe bar konstaterade vi på resa nummer ???= minneslucka. Efter resa nummer två skrev jag en liten reseberättelse om några pubars historia till våra arbetskamrater. Där nämndes ett 20-tal pubar och min reskamrats moder, som också arbetade på samma ställe som vi blev förskräck, var hennes son en alkoholist. Vad skulle de säga. Hon behövde inte vara orolig, alla tyckte den var trevlig och underhållande.

Vi gjorde sex resor på två år, jag skrev fem berättelser och jag var såld på pubar. Gravt skadad av deras historia och på den vägen är det. Man kanske inte skall nämna det, men under våra resor var vi inte på en enda teater eller en enda fotbollsmatch, men på desto fler pubar.

Vi hittade bra i London och uppförde oss tydligen som infödda Londonbor. Detta fick vi bekräftat vid i alla fall två tillfällen  Givetvis hade vi karta och kamera, men bara en liten, i fickan tillsammans med kartan och vi visste exakt var vi var.

Vid ett tillfälle var vi på baksidan om S:t Paul när en engelsman öppnade dörren i en telefonhytt och undrade vad gatan hette som han var på. En snabb titt i kartan löste detta problem till honom. Vid ett annat tillfälle stod vi i tunnelbanan och väntade när en engelsman  kom fram och frågade om han var på rätt plats för att ta sig och familjen till Madame Tussaud. Världsvant pekade jag på kartan som satt på väggen över t-bane systemet och upplyste honom om var han var och vid vilken station han skulle gå av vid.

Vi åkte också rätt mycket taxi mellan pubarna och vi angav alltid adressen, aldrig pubnamnet. När vi hoppade ur vid 6 Buckingham Palace Road sa chauffören förvånat ”Number six is a pub”, ”yes that´s right” sa jag och så gick vi av.

Ingen av oss behärskar engelskan till fullo, vilken svensk gör det. Detta ledde till att vi vid ett tillfälle tyckte det dröjde med de chips vi ville ha, ända tills de kom med en skål pommes. Men det går ju också att äta som tilltugg till öl, faktum är att min svenska stamkrog har det på sin matsedel sedan flera år under namnet pommeskorg.

Jag fortsatte att åka till London och med tiden spreds mitt rykte som pubkännare och jag var pubguide för ett företag under ett veckoslut. Här var inte deltagarna varse om att pubarna stängde 23.00. Det kom som en obehaglig överraskning för några av deltagarna.

Efter många års påstötningar från arbetskamrater, vänner, barn och bekanta gav jag efter och började skriva på min bok. Arbetet påbörjades i december 2005 och sommaren 2006 sände jag manuset till några förlag. Jag nämnde vid översändandet att där också skulle in foto som jag hade. Vid en närmare titt på dem var kvalitén inte av den sort som behövdes för tryckning. Hastigt och lustigt blev jag nu tvungen att åka till London för denna sak med min nyinköpta kamera som köptes enbart för detta i samråd med fotohandlaren.

När jag kom hem upptäckte jag att kameran inte hade klarat av det som jag ville att den skulle göra. Många bilderna var där ”brus” i som det heter i den digitala fotovärlden. Denna kamera såldes omedelbart när jag kom hem med en förlust på 3 000:-.

Jag fortsatte att skriva och sommaren 2007 åkte jag till London igen med min efter eget huvud nyinköpta stora ännu dyrare kamera. Med på resan var nu också datorn, inte en miss till. Nu skulle jag titta på fotona i större skala. Det hade inte behövts. Denna kamera klarade av att ta foto under de mest besvärliga förhållanden utan blixt. Jag kastade också blygheten åt sidan. Jag vecklade ohämmat upp stativet på pubarna NU skulle det bli bra foto.

Jag var  incheckad på hotellet 14.00 på lördagen och 14.05 var jag på språng ut i pubvärlden. Jag checkade ut 03.00 på fredag morgon för hinna med planet. Jag besökte vid denna resa alla pubarna som är i denna bok, 127 stycken. Till det kommer monument, kyrkogårdar, banker m.m. Nu kom kännedomen om London väll till pass, för utan den hade det inte gått.

Jag hade planerat rutterna noggrant, som en snitslad bana, inprickad på uppförstorade delar av kartan. Det sista fotot togs 16.30 på torsdagen. Det var ingen semester och jag gör inte en sådan resa till. Jag gick så mycket att jag fick sådan träningsverk, att efter att ha suttit på en buss i 30 minuter kom jag knappt av den. När jag kom hem tyckte mina barn att jag hade magrat.

Alla uppskattade inte att bli fotograferade. Barflickan på The Seven Star sa ”detta är inget museum”. Ägaren av Spaniards Inn undrade vad jag skulle med fotona till. Men där var vänliga också. Barflickan på The Bell flyttade på sig trots att jag sa att det inte behövdes, en herre på Ye Olde Cheshire Chees ville också flytta på sig. På The Audley undrade de om jag var fotograf, ”Yes” sa jag för just då var jag ju det.

Det fungerar så på pubarna i London tycker jag mig ha kommit fram till. Att är där bara ett par stycken besökare så frågar man om det är OK att ta foto. På Ye Olde Mitre Tavern fick jag ett OK tillbaka med ett ”thank you for asking”. Är där mycket folk är det bara att köra på.

Våren 2008 var jag färdig med skrivandet och alla förlag utom ett hade svarat nej tack till publicering. Tyvärr tog korrekturläsningen av mina arbetskamrater sju månader och boken låg för fä fot. På hösten bestämde jag att ge ut boken själv. Den 5 december hade jag den i min hand och jag sålde snabbt 70 ex.

Omkring den 15 januari blev jag kontaktad av Lokaltidningen som gjorde ett reportage om mig och boken. Cirka en vecka senare, på en torsdag fick jag besked om att reportaget nu låg på nätet och att en tryckt version skulle komma nästkommande torsdag.

På fredag förmiddag ringde det sist förlaget, Grenadine, och beklagade att de inte hade hört av sig tidigare och undrade om jag hade fått boken förlagd. Jag undrade om de hade någon kontakt med Lokaltidningen, vilket de inte hade. Tala om sammanträffande. Jag sände dem ett exemplar av min tryckta bok. Jag måste erkänna att när jag själv såg den var det en halt annan känsla än att bara se textmassan.

Detsamma måste gälla för förlaget, det måste vara mer säljande. Vid den första kontakten var de tveksamma till att ge ut den i sin helhet. Men efter att ha sett den i tyckt version ville de ge ut den i sin helhet och den är nu tryckt.

Ja detta var historien om min bok. Just nu håller jag på med en uppföljare, men säg inget till förlaget om detta, de är ovetande om det.

Krister Larsson
Författare till London — En Pubguide

Vi fortsätter att bläddra oss igenom den utsökta guiden av pubar i London. Krister Larsson har som sagt skrivit något av en tegelsten i just detta ämne och jag läser, viker hörn och vill omedelbart boka en tripp till den dimmiga, regniga, underbara staden …

CITY — The Bell
Bush lane, EC4 Grade II

The Bell är en liten pub på en bakgata alldeles intill Cannon Streets tunnelbanestation. Delar av puben överlevde branden 1666 vilket gör den till en av de äldsta i London. Namnet har den fått efter den klocka som varnade för branden. När Themsen var mycket bredare var den en flodpub.

Det finns två små rum med träbjälkar i taket och med många tryck på väggarna. Det är en trevlig liten pub med trevlig personal och lokal atmosfär som turisterna med all säkerhet inte har hittat till.

Så passa på och insup atmosfären av en “riktig” pub och njut av att ha varit på en plats där det tidigare inte varit turister.

SOHO — The Coach & Horses
29 Greek Street, W1

The Coach & Horses är berömd för sin i högsta grad sura ägare och som en samlingsplats för journalister av den gamla stammen.

Det är en ganska ordinär hörnpub, byggd 1847, men innan dess låg här under mer än hundra år ett posthus med samma namn. Puben kanske hade undvikit medianotiser för alltid om den inte hade attraherat ryktbara Sohodrinkare som journalisten Jeffrey Bernard, “Low Life” på The Spectator. Hans frekventa frånvaro på grund av för mycket alkohol förklarades i spalten med “Jeffrey Bernard is unwell”. Bernard dog 1997, men han lever i en pjäs om hans senare år, givetvis kallad “Jeffrey Bernard is unwell”, där han spelades av en skådespelare som kände till en hel del om sprit, Peter O’Toole.

Visst blir man sugen på att dra en overkligt rejäl pubrunda i London..? I morgon har jag äran att få posta en fin krönika av författaren till veckans bok, Krister Larsson. Väl mött då!

Lyxlagatbloggen skall givetvis ej missas!

//Frederik

Årsböcker, kalendrar, restaurangguider:

Författare: Krister Larsson

Titel: London – en pubguide

Förlag: Grenadine Bokförlag AB

Formgivning: Stevali Production

Motivering:

Kunskapen fyller bägaren med råge i denna osannolikt omfattande guide, som leder oss till de rätta pubarna och låter oss träffa historiens myller av törstiga Londonbor.

—

Ett stort grattis till Krister Larsson som författat mästerverket. Väl mött imorgon igen då vi knatar igenom City & Soho och kikar in i Kristers noggrant utvalda pubar.

På Lyxlagatbloggen kikar vi in i TV-serien Livet i Fagervik där de uppenbarligen gillar Lyxlagat!

//Frederik

I boken LONDON — EN PUBGUIDE har Krister Larsson valt att dela upp Londons publiv geografiskt. Här följer lite texter och tankar från några av bokens kapitel.

Området East End har 6 sidor text och Fleet Street har inte mindre än 22 sidor pubglädje.

EAST END — The Ten Bells
84 Commercial Street, E1 Grade II

… Omgivningen och den ogästvänlighet som puben utstrålade gjorde mig tveksam till ett besök. Jag noterade dock att de efterlevde Richard II:s lag från 1393 att busken utanför puben skulle ersättas med en skylt. Men, har man gjort sig besväret att ta sig hit ska man ändå göra ett försök, När jag tog tag i dörren var den låst, jag fick därför gå därifrån med ett ogjort ärende.
Puben byggdes 1753 och anledningen att jag var här var att jag ville besöka puben där Jack The Ripper skulle ha “raggat” upp några av sina offer. Ett offer, Annie Chapman sågs lämna The Ten Bells den kväll hon dödades och på Hanbury Street går hon igen i dag sägs det. Alla Jacks offer bodde i området runt puben.

FLEET STREET — The Cheshire Cheese
5 Little Essex Street,WC 2

Denna lilla intima pub som ligger på en bakgata till Strand har ingen direkt historia knuten till sig, men det sägs att ett spöke flyttar omkring tunnor i källaren …
… Det bästa av allt är att man är bland arbetande Londonbor. Inte en turist i närheten och man blir behandlad som en “inföding”.

Jag vet inte vad ni känner, men jag blir grymt sugen på att ge mig ut på jakt efter Jack The Ripper och hans spökande offer, tunnflyttande gastar och en ljuvlig ale. Boken är riktigt, riktigt intressant och underhållande.

Missa inte Lyxlagatbloggen.

//Frederik

Denna vecka har jag valt ut en riktig bibel för pubbesökarna. London — En Pubguide är en fet, tung och gedigen bok som består av inte mindre än 475 sidor läsning. Som sagt en tung guide…

Krister Larsson är författaren bakom mästerverket. Krister (född 1945) är en man från Lund som har arbetat med böcker i hela sitt liv. 1977 började han på Lunds Universitetsbibliotek där han är kvar än idag. Trots detta är det största intresset bilar och bilsport — förutom pubrundor i London förstås.

Författandet började 1997 efter att han skrev en liten reseberättelse om sin Londonresa till arbetskamraterna. Bifallet var stort och efter år av påtryckningar från vänner och bekanta började han skriva ner allt han visste om London och dess pubar. Och det är inte lite. Resultatet blev den första svenskskrivna pubguiden om London som, att döma av reaktioner från Kristers omgivning, är hett efterlängtad.

LONDON — EN PUBGUIDE

… Förutom information, omdömen och roliga berättelser om hela 127 pubar över hela London får du även en historisk bild av själva staden …

… Vi får bakgrunden till olika företeelser på engelska pubar och vi får veta hur ölet blev så populärt. Fantastiska och ibland komiska anekdoter om Englands ofta blodiga historia. Krister Larsson guidar dig runt sitt London, där du får möta kända och okända personer, och även några spöken!

Så vill ni få bra koll på vilken pub som är bäst i Soho eller vad den första kände bödeln hette, tveka inte att bläddra er igenom denna fantastiska skapelse. Njutning!

Missa inte heller min rödvinsbrässerade nötstek på Lyxlagatbloggen.

Väl mött imorgon igen!

//Frederik