Ardbeg  Blasda - Doften är parfymig med en mycket mild fenolton. Associationer som ungsbakad maräng och kaneldoft kommer till minnes. Fruktig gasbinda i en elektrisk och fenolanstruken elegans. Svaga toner av apelsinskal och muskatvin. Smaken är sädig, pepprig och salt. Liksom doften Återigen oerhört elegant och ozonlikt luftig. Kylande och fylligt maltig, ung och torr. En välfraserad gentleman i whiskykostym. Eftersmaken är elegant, söt och maltig med tilltagande sälta. Efter hand kommer en milt torr och fräsch förnimmelse av torvrök, märkligt men fortfarande elegant kombinerad med citrus, nu i skepnad av smaken av citronmousse. Denna cirka åttaåriga mildrökta Ardbeg sägs hålla cirka 25 ppm fenoler i malten och följaktligen cirka 8 ppm i whiskyn. Trots, eller kanske tack vare, detta är Blasda i mitt tycke något av det mest eleganta på whiskyscenen just nu. En egen och mycket välmejlslad profil. 5/5.

Ardbeg Ten - Topparom av en aning unken torvrökig alkohol, kombinerad med en doft av asiatisk kryddbutik, tjärade hamprep och en liten aning pepparmint. Till det en söt, fyllig och samtidigt torvrökig doft med inslag av saltlakrits som om du nyss öppnat en solvarm påse lakritspiaster. Smaken är fyllig och sötaktigt sädig. Först ung och pepprig och senare allt rökigare och med en kärv lakritssalt maltighet. Den går mot sötare karaktär om du droppar i vatten. Eftersmaken är salt och kryddig. Här finns toner av svag salmiak, lite sädesskal och i den långa avslutningen kommer även en aning av cigarrök och bränt trä. Bourbonfatlagrad, betyg 5/5.

Ardbeg Corryvreckan — En fyllig och rik doft som har mycket mer än bara rök. Här kan den näsa som sniffar hitta dofter av både wellpapp, toscakakor, kåldolmar och äpple, men även sötaktiga godistoner som lakritskola, jordgubbsknäck och en varm tung doft av piptobak. Smaken är balanserad, fyllig och blir med lite vatten aningen pepprig. Eftersmaken fortsätter i en pepprig inledning med många nyanser som mild kola och kakaostark choklad. Den avslutas i en kakaobitter ton balanserad av en söt rökighet. (Från början distribuerad i en mindre serie år 2008, genom destilleriets fan club, the Ardbeg Committee, och sedan buteljerad för mer publik försäljning hösten 2009.) Betyg 5/5.

Ardbeg Uigeadail - En aveclik doft slår en först. Rökigheten är svagare än hos syskonen, snarast som en cognac med torvrökiga inslag. Här finns doften av varm masonit, kanske aningen mycket träfat, dammig knäck från förra julen men ändå en söt och fruktig doft som drar iväg åt mörk choklad. Smaken fortsätter i mer mörk choklad, mer rök och även i en känsla av salta nötter. Eftersmaken är intensiv, halvsöt övergående mot torrare. Än mer sälta kommer, torr brödig och påminnande om salta pinnar. Snudd på en fullpoängare, men denna tappning lider något av den alltför överstyrda fatigheten i inledande doft. Väl värd en lång kontemplativ stund, men det kanske blir en ny sort vid påfyllningen? Unga och gamla sherryfat, betyg 4/5.

Ardbeg 12 år, Chieftains (43%) - Visst är jag svag för en snygg förpackning. Denna stilfullt broderade flaskhals och medicinlikt välspecificerade etikett tilltalar mig. Likaså är det en lyxig känsla att vräka upp den svarta manchestertygslika och prismatiskt fasade papplådan med magnetlås. Påkostat. Fåfängt. Snyggt. Märkligt nog kommer denna snajdiga förpackning inte från modefransoserna i branschen utan från den mer rustike Ian Macleod. Doften på denna tolvårig Ardbeg är oväntat ren och frisk, lite lakritsrot, svagt torvig och med något av ekarom. Inget unket över huvudtaget, däremot en friskt havsdoftande ton av tång. Smaken är först medelfylligt maltsöt och eldigheten tilltar medan också en pepprig och ändå fylligt bourbonbetonad sötma dallrar i den rökiga omgivningen. Den känns på en och samma gång ung och gammal. Först en snyting och sedan en tillbakalutad känsla av belevad erfarenhet. Eftersmaken är först en piruett av torr, fatbesk rök med något lite sötma. Piruetten virvlar så iväg och kvar i gommen finns en ovanligt fin kombination av nästan mataktig sälta med en kryddig rikedom och med en ren len torvrökston. 5/5.

Lev väl, gärna rökigt! /Örjan

Glenlivet Private Collection 1954–1991
Provad 31 mars 2011 på Operakällaren i arrangemang av Symposion och i närvaro av Michael Urquhart, vd för Gordon & MacPhail, tillsammans med hundratalet högtidligt uppklädda och andäktigt doftande entusiaster.

1991, 19 år, refill sherry hhd (54,4%, fat 48299), 203 flaskor
Doft ung och ekig men rätt så återhållen. Nyanser av mintpäron, vaxigt grönt äppelskal. Med vatten generösare som av äppelsmulpaj. Smaken är eldigt men med en balanserad maltsötma och viss torrhet. Eftersmak direkt både torr och maltsöt. Toner av säd och deg, värmande och medellång ökande i vanilj.

1980, 30 år, refill American hhd (48,5%, fat 12032), 61 flaskor
Första topparom av nougat. Annars även ek, apelsinskal, hårda apelsinkarameller och något toffee. Smaken är milt eldig och fyllig med toner av maltig vaniljsötma och någon ton av rök. Eftersmaken är först pepprig men balanserad och något blommig och kryddig och även med lite chokladtoner. Kortare än 19-åringen.

1974, 36 år, first fill sherry hhd (50,1%, fat 8404)
Doften är mycket fruktig och nästan cognacslik, med förvånande unga drag. Etylacetat, söta russin, något kryddig och med en mer vinlik ton som av bärigt rödvin. Smaken är pepprigt eldig och söt, sherryaktiga marmeladiga toner. Går mer och mer mot det syltiga med även en tilltagande maltig ton. Eftersmaken är först kort söt och så sherrybetonat marginellt svavlig, även maltsöt och förvånande kort trots den rika smaken och doften.

1963, 47 år, first fill American bourbon cask/hhd (40,6%, fat 1723/1726)
Doftar just bourbon och ekträ, barnalbyl och fransk nougat. Krämiga apelsintoner, gurka och något syrliga toner med drag också av ozon.  Smaken är milt syrlig och lätt maltig med torra drag av sauvignon blanc och tjeckiska humlelika toner. Eftersmaken är fylligt kryddig och har drag av petroleum, smörkola och sedan spannmål.

1954, 56 år, sherryfat (50,6%, fat 2736)
Mjuk mycket blygsam doft med lite av etylacetat och krämigt smöriga dofter. Påminner om kinuskisås och har en angenämt träig ton och även apelsinmarmelad i kombination med marmeladkulor. Orangefärgade, alltså. Smaken är milt eldig och mycket fyllig. Här finns en bärighet och en rödvinsaktig syltig ton som fyller ut sidorna av munnen och övergår mot en torrare fikonaktig nyans. Här finns också smak av bränd kola och en mycket tydlig typisk sherrywhiskyton, något lite torv och korianderlik kryddighet. Eftersmaken är sträv och har en citrusskallik beska med en trevlig värme som i sin lätt kryddiga ton långsamt mynnar ut i en angenäm mild eksträv ton. (Den som vid tillfället noterade exakt fattyp får återkomma med en kommentar!/Tack.)

Vill du se mer så titta in på denna länk från arrangören Symposion, eller sök på Glenlivet Private Collection. Många näsor i djupa glas, och undertecknad återigen flankerad av en betydligt yvigare vin– och spritprofil …

Vi ses om någon vecka igen, god jakt så länge!
/Örjan

En enastående doft– och smakrik whisky som också är ovanligt stram.  5 nya friska fläktar av fem möjliga.

(Från Knockdhu Distillery, eller Svarta höjdens bränneri, som vi säger över här. En prisbelönt whisky dessutom, bl a med guld i sin klass ”Bästa maltwhisky 9−12 år” vid Öl– och whiskymässan i Nacka 2009.)

Port Ellen – så klart – och också några Rare malts-tappningar som jag bara kan minnas med ett leende, gamla Brora, St Magdalene och Royal Lochnagar. Förvånande för mig var att prisnivån var rätt dämpad. En 21-årig Springbank för runt 2.000 kr och Springbank Local Barley 1966 för runt fyra lax. Bra priser för fantastisk whisky. Sjuttiotals-Ardbeg drog iväg litet mer, men ändå städat, särskilt för dig som eventuellt kan tänka dig att ropa in en flaska för ett större sällskap på en provning. Anmärkningsvärt i mitt tycke var det stora antalet Mackmyra, men den lilla andelen sålda av dessa. Ingen köpare vågade sig på att vifta med auktionsbladet och ropa in någon av Reserve-tappningarna som fanns till salu. Det trots att dessa i mitt tycke varit mina favoriter genom riklig karaktär, om än något yviga i frisyren. Första Preludiumflaskorna var de som faktiskt sålde mest, trots att de är yngst men såklart även tack vare att de var först. En annan raring som blev kvar (men som för ett par år sedan såldes från samma tappning ner till Dannegården i Trelleborg för 150.000 kr) var Springbank från 1919.
Så – avgör själv vad som är mest förvånande; att 50-årig Cambeltownwhisky för 2000 kr/cl står kvar på podiet, eller att 10-årig svensk för 30 kr/cl gör det? Själv ska jag hem och rota litet i hyllorna och se om jag har något att sälja. Men det kräver ju att både karaktären och flaskförseglingen håller till dess.

/Örjan

(Från början distribuerad i en mindre serie år 2008, genom destilleriets fan club, the Ardbeg Committee, och sedan buteljerad för mer publik försäljning från 21 september 2009. Kan i dag ses staplad lådvis på t ex Systemet på Regeringsgatan i Stockholm. Lagringen är en blandning av yngre bourbonfat och äldre sherryfat, dvs inte olik kompositionen av Uigeadail. Dock i detta fall även med en fruktfyllig giva av litet bourgognelagrad whisky också. 
– Need I say anymore?)

Betyg 5. Till och med en stark femma skulle jag vilja påstå.
Provad sommaren 2008 och september 2009. Och därefter…