Däremot odlas nästan ingen humle. Och inga bananer, för den delen; klimatet är för rått och landskapet för kargt.

De här omständigheterna har gett Skottland en särpräglad ale-tradition,

men det var nära att alltihop dränktes i en ocean av obestämbar lager. Brutalare än nästan alla ölregioner med anor drabbades Skottland på 1960-talet av bryggeridöden. Stora aktörer tog över marknaden, och stora aktörer betydde nästan alltid lagerproducenter.

Bara i Edinburgh fanns arton bryggerier 1960. Två av dem har överlevt. Ett av dem är det sammanslagna McEwan och Younger, som längs vägen köpt upp engelska Courage & Newcastle — en av de där jättarna som lämnar skövlade småbryggerier efter sig.”

Orden är Håkan Engströms och finns tillsammans med många andra intressanta ord och bokstäver sammanfogade till spännande information och kul läsning i boken EN ÖLBOK.

“Skottlands ale är av hävd maltigare och sötare; humlen slog igenom väldigt sent upp i Skottland, och i princip allt måste importeras. I gengäld är flera av deras över lag ganska mörka öl väldigt fylliga, med distinkt smak från karamellmalten. Rätt ofta är de dessutom rökiga, men det är väl just vad man kan vänta sig av en dryck från det här landet.”

Håkan Engström är journalist på Sydsvenskan, med musik och öl som specialiteter.

Vårt, eller snarare hustruns, nuvarande tillstånd gör att vi båda är ute på var sina ökenvandringar. Hon med en snart avslutad grosess som i sin tråkiga tärande tyngd inom ett par veckor ombyts i obegränsad glädje för oss. Den andra, dvs jag, med en knappast ens nämnvärd singeldejt med malt och annat där jag inte har någon att bolla den njutningen med.

Men i maj har vi nått öknens rand, och den oas som uppenbarar sig i barnkammaren kommer att få sällskap. Detta av moderns återvändande till några av de sedan nio månader efterlängtade stunderna över en associationseggande karamellkokossöt och ekvaniljig bourbon. Det är här det gemensamma intresset på spritens område är störst oss emellan. Påbörjat som min första julklapp till henne för snart sju år sedan, då en tioårig Old Rip van Winkle och jag äntrade Pias tröskel i Bagarmossen. Fortsatt med en fantastisk resa genom Kentucky och Tennessee ett par år senare. Nu på avancemang ytterligare, eftersom en god vän på tur i New York härom veckan shoppade vad jag naivt trodde skulle bli mina bebisar. Men då Pia var den som tog emot varorna adopterade hon dem snabbt. Och visst, jag kan tillstå att det utan vidare är värt både en och två flaskor god majswhiskey för att vara absolutist med värk i nio, tio månader. Jag hade krävt mer. Och därför kommer dessa två godingar att få sällskap av fler. Men det vet ju förstås inte Pia om hon inte läser det här…

- Och vad hon fick? Två i Sverige svårfunna sorter som kan provas till exempel på Saddle & Sabre på Tegnérgatan i Stockholm. Michter’s och Jack Daniel’s-grannen George Dickel’s. Läs mer under “Veckans whiskytips”!

På återseende, hälsningar Örjan

En enastående doft– och smakrik whisky som också är ovanligt stram.  5 nya friska fläktar av fem möjliga.

(Från Knockdhu Distillery, eller Svarta höjdens bränneri, som vi säger över här. En prisbelönt whisky dessutom, bl a med guld i sin klass ”Bästa maltwhisky 9−12 år” vid Öl– och whiskymässan i Nacka 2009.)

Som sängfösare en riktig goding. 4 av 5 möjliga nattmössor.
(Inte helt känt ursprung, men enligt pålitliga uppgifter ”destillerad på Skye”… )

Provad 091203.

Nu är det ännu onsdag några minuter. Summeringen av denna dag — förutom en kaotisk morgon med kattpink i soffan och barn i hets till dagis — är god middag!

Dagens whisky blev i dagen nittonårig Glenfarclas. En mjuk syltig blandning med en första förnimmelse av Karlsons Klister, och länge därefter marmelad med torrt ekig karamellton. Fulländad whiskyavec.

Denna fick vi oss till livs, jag herr T och herr K. Det efter att jag och herr T brassat saltimbocca på kyckling istället för kalv, och otåligt inväntat herr K som varit på spinning och utarmat sig medan vi andra, i köket, snitsat ihop sillmacka, varmrätt och dessert drickandes bl a en på tok för underskattad, och ännu tyvärr officiellt outgiven, Mackmyra Rök på svensk ek. Till sillmackan en snaps på mest kamomill, renfana och gråbo. Och hederlig Explorer som bas förstås.

När väl herr K spunnit klart och infann sig, kunde han konstatera att varmrätten minsann landat väl. Torrt och överrumplat utbrister då den matlagningsvane örebroaren herr T: “Ja, vi vet ju hur bra mat ska smaka, så det var väl inte så svårt…”

Och visst. Det klart att en saltimbocca med så enkla kvaliteter kan behöva en mer komplex Glenfarclas. Men nu är det strax torsdag. God natt vänner.

/Ö.

Detta är också upprinnelsen till dagens whisky. Dagens whisky är nämligen

ur den karaff som står ute i det lilla sommarhus som än så länge står på tomten. I karaffen finns en salig och god blandning av både en slatt Macallan, en slatt rökig Mackmyra, lite Linkwood och, tror jag, bland annat också litet Ardbeg Ten. I alla fall gott kan jag intyga. Och folkhälsoivrarna har jag inte mycket gemensamt med för övrigt, så därför vill jag slå ett slag för whisky som sportdryck . Jovisst, vatten i mängder gick åt för två meterdjupa hål, men inget slår i mitt tycke en stänkare whisky efter kraftig kroppsansträngning. Det slappnar av. Det gör gott. Och det är gott!

När det gäller dina egna whiskyslattar är det en absolut rekommendation att ta en vacker karaff och pytsa i de slattar malt– och annan whisky som annars står och blir avslaget trista. Ska jag ge någon tumregel för lyckad blandning så ta mycket av olika mer fruktiga sorter. Fruktig whisky har en tendens att både svälja och förhöja annat. Men det är ju bara att prova. Det kräver finlir för att bli riktigt toppengott, men visst, det finns ju anledning att ett särskilt yrke finns för blending. Och en karaff med husets whisky är en sjutusan till roligare bjudning för dina gäster än fem, sex slattflaskor!

Med det önskar jag trevlig spökafton, och också lycka till med karaffknåpandet och kroppsarbetet!

God kväll,
Örjan.

Mitt betyg: 5 stadiga stänkare av 5 möjliga!