Apropå på mil­stolpe i förra kom­men­ta­ren om “En bok whisky” låg jag och klu­rade innan jag som­nade i går kväll. Vilka mil­stol­par har vi pas­se­rat i våra svenska whis­ky­med­ve­tan­den senaste åren? Embryot till en bok whisky kom för mer än tio år sedan. Jag bör­jade notera de ofta dis­pa­rata anled­ning­arna till att olika des­til­le­ri­re­pre­sen­tan­ter alla gjorde värl­dens bästa whisky.

Redan kring 1995 då var intres­set för whisky stort om än det kanske var mer nyhe­tens behag än något eta­b­le­rat i folk­dju­pet. Sedan dess har jag skri­vit vidare, del­ta­git i prov­ningar och själv mäs­sat whisky vid ota­liga till­fäl­len. Litet i back­spe­geln sedan slu­tet av 1990-talet kan jag tycka att whis­ky­in­tres­set har skif­tat i karak­tär. Det som kanske kunde tyc­kas vara en fluga, så som Ines Uus­man upp­levde inter­net, har för­änd­rats till att bli folk­ligt eta­b­le­rat. Whisky finns med allt som oftast: Litet koket­te­rande i seri­estrip­par med Berglin (som jag miss­tän­ker är en inbi­ten fan av just mal­twhisky med tanke på när­va­ron då och då i strip­parna), eller i tid­nings­ar­tik­lar där allehanda scen– och musik­kän­di­sar berät­tar om sina whis­kyupp­le­vel­ser och pre­fe­ren­ser till recept och mat­lag­ning där exem­pel­vis Sten Bro­mans kött­bul­lar får sig en väl­pla­ce­rad skvätt whisky.

Allt detta ser jag som indi­cier på att whiskyn tagit ste­get som vin tog för tju­go­ta­let år sedan, dvs att gå från något för­behål­let exper­ter och nör­dar med Sven-Bertil scar­ves till att bli var mans och kvin­nas egen­dom. Ste­get till att bli något man oan­strängt småpra­tar om på tåget med okän­di­sar, något man bestäl­ler in efter mid­da­gen utan att ögon­bryn höjs och något som det inte är upp­se­en­de­väc­kande att känna så myc­ket att det är en bag­gis att välja en Glengoyne 21 år efter maten istäl­let för en ospe­ci­fi­ce­rad cog­nac. Att vi kom­mit så långt skulle jag kalla en milstolpe.

Från Gäs­sens Dal, som ska betyda på gae­liska, kom­mer denna välåld­rade milda orökta whisky. Dof­ten är fatig och har en söt ton. Den dof­tar som utsi­dan på nyba­kad soc­kerkaka med vanilj och myc­ket av kara­mell, knäck och mörk sirap, vanilj och även litet mogen frukt − bana­ner och melon − och ger intryck av något högre alkohol­styrka än vad som är fal­let. Sma­ken är rikt söt, men med en tyd­lig strävhet från faten. En eldighet acce­le­re­rar men däm­pas av söt­man och är sna­rare en till­gång för att inte allt ska stjälpa över och bli för sött.Eftersma­ken är som sma­ken karak­tärs­fullt söt med viss fruk­tighet och har myc­ket brö­dig vanilj. Lik­nelse? Ja, som ett vaniljhjärta som top­par en grabb­näve fruktcock­tail, allt­sam­mans över­strött med litet kris­tal­li­se­rat soc­ker. Summa sum­ma­rum en ganska bitig avec som ändå har all den brända sötma, och delar av den fruk­tighet, som en avec kan tarva.

(Numera fri­stående des­til­leri, ägt av de fri­stående butel­jö­rerna Ian Mac­Leod Distil­lers. Mal­twhiskyn lär, åminstone tidi­gare, ha varit huvud­mal­ten i Famous Grouse. Glengoyne kate­go­ri­se­ras som hög­lands­des­til­leri även om det lig­ger så långt söderut man kan komma på en halv­tim­mes avstånd från Glas­gow och där­med väl­be­sökt av whiskyturister.

5 söta och fyl­liga, men väl­ba­lan­se­rat ekiga järn.

Vec­kans Whisky leve­re­ras så klart av Örjan Wes­terlund som är för­fat­tare till bland annat vec­kans utvalda — En Bok Whisky. Njut­ning!

//Frederik

Dof­ten är torr och lätt spri­tig. En svag frukt­ton med en ung alkohol­doft. Där finns också en vege­tal doft, som av stjälk­sel­leri! Kanske en whisky för en rik­tig Bloody Mary, med tanke på hen­nes här­komst? I bak­grun­den finns en fet sock­rig bränd aningen kryd­dig arom, påmin­nande om den köt­tiga söta ton som väl­gril­lat kött med söt glaze kan få. (läs mer)

Top­pa­ro­men är en aning jäst som sedan tas över av en fan­tas­tiskt apti­tre­tande rik doft av frukt och kryd­dor. En val­nöts­lik torr arom finns här. Sher­ry­to­nerna ger en däm­pad rus­sin­lik fruk­tighet som med en tyd­lig, men lika­le­des däm­pad, vanilj känns myc­ket balan­se­rad och även inspi­re­rar till fler och fler snif­f­ningar. Söta väl­mogna röda äpplen, några svarta vin­bär och en tugga päron. Trots sin rela­tivt höga ålder och den rika aro­men känns dof­ten ald­rig tung utan bju­der bara in till nya sean­ser med din näsa.
Sma­ken är stram och (läs mer)

En sam­man­satt doft av lätt exo­tisk frukt, sherry, vin­to­ner, ung­dom­lig men inte elak sprit och litet mild feno­lisk torv. Syrén­doft blom­mar upp. Troca­dero! Smörkola!

Sma­ken är sött fruk­tigt fyl­lig och har en mild fenol­ton där bakom. Mörk cho­klad. Fyl­lig saf­tig russin­smak. Alkoho­len är fram­trä­dande utan vat­ten och vart­ef­ter kom­mer en mil­dare ton av tor­kad frukt fram, rom­rus­sin med en svag nöt­smak. Här finns också en ange­näm mild vinös fatton.

Eftersma­ken är vad du vän­tar dig av en arton­å­rig sher­ry­lag­rad whisky: fatig, syl­tig sher­ry­smak och med en mum­sig fenol­ton och välav­vägd strävhet. En äkta pärla ur tuggum­mi­au­to­ma­ten, om du jäm­för kva­li­tet mot pris!

(Flaska 4852 av 10000, tes­tad i janu­ari 2010.)

En strå­lande whis­ky­a­vec med både frukt och fenol. Klart toppbetyg, 5 feta whiskyskvättar.