Det är en grymt glädjegivande bok som rekommenderas varmt. Här har vi några rader ur boken från en tjej vid namn Fia — Född 1964…

I Gösta Gunnarssons Lanthandel i Torås by fanns mjölkkyssar och chokladkyssar. Smaken var gudomlig! De stora barnen i byn lurade i mig att det fanns en häxa i Brands Backe och att hon hade enorma mängder av kyssar. Jag var förstås nyfiken och gick dit redan samma kväll.

När jag kom till Backen stod mycket riktigt en stor skål med kyssar där, och det satt också en häxa en bit ifrån. (En annan unge som hade klätt ut sig till häxa) De andra barnen, som var äldre än jag, lämnade mig helt ensam där i mörkret. Jag var jätterädd, men kunde inte låta bli att äta upp så många kyssar som jag bara orkade innan jag sprang hem.

Boken är en nostalgisk tripp tillbaka till barndomslandets alla söta frestelser. Den rör sig från det tidiga 50-talets mer sparsmakade utbud till det sena 80-talets överflöd och handlar bara om onyttigheter. För, ärligt talat, vem minns grovlimpan och gröten lika väl som lördagsgodiset och det trinda påskägget?

Bilder och fakta varvas med personliga minnen och bilder från kända och okända runt om i hela landet. Inför arbetet med boken har författarna bland annat medverkat i både dagspress och flera radioprogram där de har efterlyst minnen från läsare och lyssnare över hela landet. Resultatet har blivit en given presentbok, att ge bort till både de som minns och de som man vill påminna om flydda tider. Eller, varför inte, en bok att unna sig själv när man vill drömma sig tillbaka en stund?

Boken kan inhandlas för 150 riksdaler här och nu…

Idag har vi äran att få läsa oss igenom några rader från en av författarna till Nostalgiboken om Glass & Godis som är veckans bok här på bloggen. Annica Triberg har skrivit en hel drös med böcker om både nostalgi och annat. Läs mer om hennes verk här.

//Frederik

“Hej!
Vissa böcker är extremt roliga att skriva och ger helt nya bekantskaper på köpet.

Innan Nostalgiboken och godis & glass kom till satt medförfattaren Eva Kallhed, fotografen Albert Håkansson och jag och klurade på hur vi skulle hitta så många roliga och söta minnen vi bara kunde.

Följande vecka fick jag svaret av en slump. Jag var inbjuden som föreläsare för ett företag som ville ha ”något lättsamt, du väljer själv vad du vill berätta om” som avbrott. Efter en del velande valde jag att berätta anekdoter kring några böcker, men ärligt talat, finns det något värre än att få helt fria händer? Nåväl, åhörarna verkade nöjda, i alla fall de flesta. Men längst fram satt en bister herre med armarna i kors över bröstet hela tiden. Han såg helt enkelt dödligt uttråkad ut.

Senare på kvällen var det tjusig middag och gissa vem jag fick till bordet. Jodå, den sammanbitne herren. Vad göra? Tja, som gammal journalist kan man ju alltid intervjua personen man har intill sig. Det vill säga, jag frågade och frågade och han svarade kortfattat, helst bara med ett ”ja” eller ”nej”. Till slut gav jag upp och gjorde något jag aldrig brukar göra: jag började berätta om nästa bokprojekt, Nostalgiboken om godis & glass. Lite skrockfull är jag nog i det fallet; det ännu inte skrivna är ingen seger man kan ta ut i förskott.

När jag hade beskrivit tankarna kring boken så målande jag bara kunde såg jag hur muren kring min bordsgranne rasade bit för bit och efter en stund rent av log han. Så lutade han sig fram mot mig och nästan viskade i mitt öra: ”Jag har mina Alfabilder i en Pall Mall-kartong på vinden. Tablettaskarna också. Om du vill får du gärna låna dem.”

Resten av kvällen staplade han minnen kring barndomens godis och glass på hög omkring mig. Första vaniljglassen, godispåsarna hos tanten i kiosken (”har du tänkt på hur förfärligt stora påsarna är nu, förr kände man sig så lyxig med bara några bitar i den platta påsen”), hur han och ett dussin andra grabbar hade slantat ihop till en Loranga – att dela på. Och så vidare. Vi blev sista paret kvar vid bordet och mannens arbetskamrater stirrade häpet på kollegan, så här brukade han tydligen inte bete sig. Innan vi skildes tog han i hand och sa: ”Och så måste jag tacka dig för ett härligt litet föredrag, det var länge sedan jag hade så roligt”.

En del av minnena från denne Mr Pokerface finns nu med i boken, tillsammans med massor av andra citat där det är lätt att le igenkännande åt hur man som barn uppfattade världen. För hur viktigt vad det egentligen att någon hade knallat runt på månen när den nya glassen från GB just hade kommit?

Så, nästa gång du har tråkigt sällskap i din närhet, börja prata barndomsminnen. Fråga vilket favoritgodis personen gillade som barn och jag törs garantera att stämningen lättar.

Annica Triberg

Som sagt, igår när veckans bok presenterades här på bloggen så befann jag mig upp i trevliga Skellefteå framför en något seg pc som inte direkt blev min nära vän

Hur som helst, nu är jag tillbaka i Stockholm stad, på skutan här ute på vackra Djurgården där vintern lyser med sin frånvaro. Ingen snö, ingen frost…

Nu till boken, Nostalgiboken Glass & Godis är en fröjd att bläddra sig igenom.

Den är skriven av Annica Triberg & Eva Kallhed. Bilderna är tagna av Albert Håkansson. Tillsammans har de fått ihop en 172 sidor tjock bok som är fylld av minnen och nostalgi. På var och varannan sida tänker jag — Ah, just det, nu minns jag… Jag kommer ihåg att syrran alltid ville ha dessa, eller mammas Emser som hon ofta mumsade på.

Massor med bilder och fina reklamposters från den gamla goda tiden då allt var bättre, sida efter sida. Det här är en grymt underhållande bok. Gamla GB-Glace posters då storstruten gick loss på 4:50:-. Underbart!

En given present, ska själv ge bort ett par i julklapp. Boken finns att inhandla här»

Väl mött imorgon igen. Ta hand om er i julhandeln!

//Frederik

Själv sitter jag så gott som utan uppkoppling i Skellefteå så jag ber att få återkomma imorgon med ett bra mycket matnyttigare inlägg. Håll till godo vänner!

//Frederik