Vec­kans whisky är en ny stjärna på him­len, och i sin dis­kre­tion en fan­tas­tisk (läs mer)

Kära läsare och tål­mo­diga för­äld­rar! Med risk för att få soci­a­len på mig måste jag ändå sprida detta recept för inter­netvin­den. Det ska erkän­nas att mat– och spritspal­terna här då och då har viss barn­prä­gel.  Men det är väl kanske inte så under­ligt med tanke på den var­dag som fal­ler över mig så som snön har gjort de sista tim­marna, och läg­ger sig som ett hel­täc­kande fak­tum även över mat­med­ve­tan­dets dri­vor. Om inte annat för denna var­da­gens domi­nans över till­va­ron väd­rar jag nu litet barn­vän­lig mat med inspi­ra­tion av mitt rätta jag. Min smala lycka och bleka ursäkt är att bar­nen gil­lade rät­ten. Detta i mening strikt bevi­sat genom att de fyllde på två gånger var. “Super­gott” var en kom­men­tar från 4-åringen. Superre­cep­tet som fick en extra touch av Laphro­aig och bör­jade med (läs mer)

Dof­ten är kemiskt rökig med en balans mel­lan rök, sprit och kanske något av bly­erts eller möj­li­gen plast. Sma­ken är eldig och torr. Sher­ry­to­nen till­tar något och lik­som i den fat­starka tio­å­ringen finns en svag svag laven­del­ton som balan­se­ras av den kärva rökighe­ten. Eftersma­ken är feno­lig, petro­le­um­lik och mjukt gräd­dig tack vare (läs mer)