Denna genom­gång av sex whis­ky­sor­ter är i san­ning en berg-och-dalbana i kva­li­tet och smak. Från melan­ko­liska lugna Tee­ren­peli med lös­nings­me­dels­stopp i Jor­da­nien innan vi lan­dar i en av senaste årets mest fan­tas­tiska whis­kyupp­le­vel­ser med (läs mer)

På whis­ky­mäs­san i Nacka kan du prova ännu en lan­se­ring från Mack­myra. Denna gång två högst begrän­sade tapp­ningar. Jag har flera gånger sagt att den som låg i sov­säck för att få hän­derna på en (läs mer)

En sam­man­satt doft av lätt exo­tisk frukt, sherry, vin­to­ner, ung­dom­lig men inte elak sprit och litet mild feno­lisk torv. Syrén­doft blom­mar upp. Troca­dero! Smörkola!

Sma­ken är sött fruk­tigt fyl­lig och har en mild fenol­ton där bakom. Mörk cho­klad. Fyl­lig saf­tig russin­smak. Alkoho­len är fram­trä­dande utan vat­ten och vart­ef­ter kom­mer en mil­dare ton av tor­kad frukt fram, rom­rus­sin med en svag nöt­smak. Här finns också en ange­näm mild vinös fatton.

Eftersma­ken är vad du vän­tar dig av en arton­å­rig sher­ry­lag­rad whisky: fatig, syl­tig sher­ry­smak och med en mum­sig fenol­ton och välav­vägd strävhet. En äkta pärla ur tuggum­mi­au­to­ma­ten, om du jäm­för kva­li­tet mot pris!

(Flaska 4852 av 10000, tes­tad i janu­ari 2010.)

En strå­lande whis­ky­a­vec med både frukt och fenol. Klart topp­be­tyg, 5 feta whiskyskvättar.

Vec­kans utvalda bok är En Hand­bok Cog­nac av Roland Eriks­son som även skri­vit boken En Hand­bok Te.

Vec­kans bok tar upp hur det bör­jade. Histo­rien gås ige­nom med en spän­nande resa från hamn­kvar­ter bland bränn­vinsbrän­nande hol­län­dare, till frans­män som und­rar vad de ska göra av ett allt­för surt vin. Dra­ma­ti­ken sti­ger då vin­lu­sen senare sköv­lar Cog­nac under slu­tet av 1800-talet. En hand­bok cog­nac går ige­nom grun­derna om till­verk­ningen, de olika husen och deras filo­so­fier lik­som en del tips om cog­na­cens bästa vän­ner såsom cigarr och cho­klad. (läs mer)

Uppig­gande inten­siv sprit och bour­bon, som i kom­bi­na­tion med eken och den irländska whis­key­ka­rak­tä­ren när­mast dof­tar åt petro­leum. Söt vanilj. Sma­ken hos denna irlän­dare är soc­ker­söt och medel­fyl­lig. En kraf­tig honungsin­ten­siv malt­sötma med tyd­lig bour­bon­s­mak rusar upp tar plöts­ligt hela sce­nen. Fyl­lighe­ten till­tar men blir inte över­väl­di­gande då en fatig tan­nin­torrhet tapet­se­rar hela mun­nen. Styr­kan ger en eldighet som ändå är han­ter­lig. Först i eftersma­ken kom­mer en myc­ket läc­ker bour­bo­nin­ten­siv smak av irländsk whis­key. Pelar­gon och tor­kad frukt. Svarta vin­bär. Balan­se­rat irländskt. Ekbeskt. Strävt. Ovan­ligt.  Har alla drag jag kan önska, en bull­rigt char­mig rik karak­tär som ger mer nöje än många andra irlän­dare och dess­utom med litet mer fatsträvhet.

(Lan­se­rad som en av tre full­starka och ofil­tre­rade tapp­ningar Bush­mills, efter­lag­rade på sherry-, bour­bon– och rom­fat. Denna är des­til­le­rad 1989 och butel­je­rad 2005.)

Mitt betyg är klock­ren full­k­ling­ande 5:a för en myc­ket karak­tärs­full irländare!