Vårt, eller snarare hustruns, nuvarande tillstånd gör att vi båda är ute på var sina ökenvandringar. Hon med en snart avslutad grosess som i sin tråkiga tärande tyngd inom ett par veckor ombyts i obegränsad glädje för oss. Den andra, dvs jag, med en knappast ens nämnvärd singeldejt med malt och annat där jag inte har någon att bolla den njutningen med.

Men i maj har vi nått öknens rand, och den oas som uppenbarar sig i barnkammaren kommer att få sällskap. Detta av moderns återvändande till några av de sedan nio månader efterlängtade stunderna över en associationseggande karamellkokossöt och ekvaniljig bourbon. Det är här det gemensamma intresset på spritens område är störst oss emellan. Påbörjat som min första julklapp till henne för snart sju år sedan, då en tioårig Old Rip van Winkle och jag äntrade Pias tröskel i Bagarmossen. Fortsatt med en fantastisk resa genom Kentucky och Tennessee ett par år senare. Nu på avancemang ytterligare, eftersom en god vän på tur i New York härom veckan shoppade vad jag naivt trodde skulle bli mina bebisar. Men då Pia var den som tog emot varorna adopterade hon dem snabbt. Och visst, jag kan tillstå att det utan vidare är värt både en och två flaskor god majswhiskey för att vara absolutist med värk i nio, tio månader. Jag hade krävt mer. Och därför kommer dessa två godingar att få sällskap av fler. Men det vet ju förstås inte Pia om hon inte läser det här…

- Och vad hon fick? Två i Sverige svårfunna sorter som kan provas till exempel på Saddle & Sabre på Tegnérgatan i Stockholm. Michter’s och Jack Daniel’s-grannen George Dickel’s. Läs mer under “Veckans whiskytips”!

På återseende, hälsningar Örjan

(Detta är det ena av två destillerier i Tennessee som tillverkar enligt den så kallade Lincoln county process. Det innebär att man med ett recept snarlikt en bourbon tillverkar sprit. Det avviker dock genom att råspriten då den är klar filtreras genom tio fot lönnträkol innan den läggs på lagringsfat. I Dickels fall kyler man dessutom, på eget initiativ, kolfilterbädden då det anses göra spriten ännu lenare. Intressant för George Dickel är också att han som tyskättad grundare ville göra en whisky som den skotska han så väl tyckte om. Därför stavar man just whisky på oamerikanskt vis i Tullahoma där Dickel produceras. Originalbyggnaden var en gång även postkontor. Besök gärna destilleriet i pittoreska Cascade Hollow. Detta trots att vår guide på närliggande Jack Daniel’s fnös ”well that was a waste of time, wasn’t it?” då vi nämnde att vi dagen innan besökt granndestilleriet…)

Provad 31 mars 2010.

5 lönnsockriga poäng av 5 möjliga.

Efteråt var vi fyra runt bordet rörande eniga om att det var crème brûlee som behövdes.

Som den mest rödnäste runt bordet föll valet på eder tillgivne att välja dryck till. Även tidigare har mitt val fallit på den fantastiska kombination det blir att dricka 

Jack Daniel’s till denna dessert. I går dessutom som Single Barrel, dvs buteljerad utan blandning enbart från ett utvalt fat. Den brända knapriga ytan på brûleen matchar lönnträkolsfiltrerade Jack utmärkt. Det förstärks ytterligare av de gemensamma nämnare som är vanilj, sötma och kolatoner. Att detta sedan är en starksprit som i sig matchar upp en sötkladdig dessert gör det hela ännu bättre. Har du själv några favoritkombinationer för bourbon eller tennessee whiskey? Popcorn funkar till om du inte har provat. Vit choklad…

Hur som är amerikansk whiskey underskattad. Generellt är kvaliteten väl så hög som t ex hos den skotska. Dock gäller ju såklart att du gillar smaken. Och jag kan lova att sällskapet ojade sig av välsmaken. Det var också med ett leende som vår välpåläste sommelier lovade att ta en brûlee med Jack efter att han gått av arbetspasset.  

See y’all tomorrow!

/Örjan