Jojo, jag lovade Pia att inte skriva något om denna när jag tog in den. Jag lovade att bara njuta. Men eftersom jag gil­lar vän­ner med klen karak­tär så säl­lar jag mig till er, kära lätt­fres­tade vänner.

Jag satt på stamha­ket i Gamla Stan och fick in ett par små men bärn­sten­smörka cen­ti­lit­rar. Efter första sip­pen kände jag mig som efter mitt första utförsåk på ski­dor — jag fixade det — barns­lig glädje, första-gången-upplevelse och ett fån­le­ende!!! Och i sla­lom­pjäxorna ska Gud veta att åken ännu idag, fem­ton år senare,  inte bli­vit fler än de kan räk­nas på ena han­dens fing­rar. Men — åter till min her­destund med två cen­ti­li­ter: (läs mer)

Kanske kan jag åka till Norr­land igen och hugga ved. Bila sten. Kratta kot­tar. Men det skulle knap­past väga upp all väl­lev­nad som jag ådrar mig i Fjoll­träsk. I dag igen.

Nu är det ännu ons­dag några minu­ter. Sum­me­ringen av denna dag — för­u­tom en kao­tisk mor­gon med katt­pink i sof­fan och barn i hets till dagis — är god middag!

Dagens whisky blev i dag (läs mer)