Ardbeg  Blasda - Doften är parfymig med en mycket mild fenolton. Associationer som ungsbakad maräng och kaneldoft kommer till minnes. Fruktig gasbinda i en elektrisk och fenolanstruken elegans. Svaga toner av apelsinskal och muskatvin. Smaken är sädig, pepprig och salt. Liksom doften Återigen oerhört elegant och ozonlikt luftig. Kylande och fylligt maltig, ung och torr. En välfraserad gentleman i whiskykostym. Eftersmaken är elegant, söt och maltig med tilltagande sälta. Efter hand kommer en milt torr och fräsch förnimmelse av torvrök, märkligt men fortfarande elegant kombinerad med citrus, nu i skepnad av smaken av citronmousse. Denna cirka åttaåriga mildrökta Ardbeg sägs hålla cirka 25 ppm fenoler i malten och följaktligen cirka 8 ppm i whiskyn. Trots, eller kanske tack vare, detta är Blasda i mitt tycke något av det mest eleganta på whiskyscenen just nu. En egen och mycket välmejlslad profil. 5/5.

Ardbeg Ten - Topparom av en aning unken torvrökig alkohol, kombinerad med en doft av asiatisk kryddbutik, tjärade hamprep och en liten aning pepparmint. Till det en söt, fyllig och samtidigt torvrökig doft med inslag av saltlakrits som om du nyss öppnat en solvarm påse lakritspiaster. Smaken är fyllig och sötaktigt sädig. Först ung och pepprig och senare allt rökigare och med en kärv lakritssalt maltighet. Den går mot sötare karaktär om du droppar i vatten. Eftersmaken är salt och kryddig. Här finns toner av svag salmiak, lite sädesskal och i den långa avslutningen kommer även en aning av cigarrök och bränt trä. Bourbonfatlagrad, betyg 5/5.

Ardbeg Corryvreckan — En fyllig och rik doft som har mycket mer än bara rök. Här kan den näsa som sniffar hitta dofter av både wellpapp, toscakakor, kåldolmar och äpple, men även sötaktiga godistoner som lakritskola, jordgubbsknäck och en varm tung doft av piptobak. Smaken är balanserad, fyllig och blir med lite vatten aningen pepprig. Eftersmaken fortsätter i en pepprig inledning med många nyanser som mild kola och kakaostark choklad. Den avslutas i en kakaobitter ton balanserad av en söt rökighet. (Från början distribuerad i en mindre serie år 2008, genom destilleriets fan club, the Ardbeg Committee, och sedan buteljerad för mer publik försäljning hösten 2009.) Betyg 5/5.

Ardbeg Uigeadail - En aveclik doft slår en först. Rökigheten är svagare än hos syskonen, snarast som en cognac med torvrökiga inslag. Här finns doften av varm masonit, kanske aningen mycket träfat, dammig knäck från förra julen men ändå en söt och fruktig doft som drar iväg åt mörk choklad. Smaken fortsätter i mer mörk choklad, mer rök och även i en känsla av salta nötter. Eftersmaken är intensiv, halvsöt övergående mot torrare. Än mer sälta kommer, torr brödig och påminnande om salta pinnar. Snudd på en fullpoängare, men denna tappning lider något av den alltför överstyrda fatigheten i inledande doft. Väl värd en lång kontemplativ stund, men det kanske blir en ny sort vid påfyllningen? Unga och gamla sherryfat, betyg 4/5.

Ardbeg 12 år, Chieftains (43%) - Visst är jag svag för en snygg förpackning. Denna stilfullt broderade flaskhals och medicinlikt välspecificerade etikett tilltalar mig. Likaså är det en lyxig känsla att vräka upp den svarta manchestertygslika och prismatiskt fasade papplådan med magnetlås. Påkostat. Fåfängt. Snyggt. Märkligt nog kommer denna snajdiga förpackning inte från modefransoserna i branschen utan från den mer rustike Ian Macleod. Doften på denna tolvårig Ardbeg är oväntat ren och frisk, lite lakritsrot, svagt torvig och med något av ekarom. Inget unket över huvudtaget, däremot en friskt havsdoftande ton av tång. Smaken är först medelfylligt maltsöt och eldigheten tilltar medan också en pepprig och ändå fylligt bourbonbetonad sötma dallrar i den rökiga omgivningen. Den känns på en och samma gång ung och gammal. Först en snyting och sedan en tillbakalutad känsla av belevad erfarenhet. Eftersmaken är först en piruett av torr, fatbesk rök med något lite sötma. Piruetten virvlar så iväg och kvar i gommen finns en ovanligt fin kombination av nästan mataktig sälta med en kryddig rikedom och med en ren len torvrökston. 5/5.

Lev väl, gärna rökigt! /Örjan

Topparomen är rödvinbärssyrlig och milt torvrökig. Här finns en något gummilik underton liksom en tydlig skärpa av alkohol. Rökigheten har även nyanser av modellera och för all del aningen dovt fruktig ljung. I dessa rätt så mörka nyanser från whiskypaletten finns även en lätthet med några färgklickar av geranium, friska minttoner och pomerans.

Smaken är pepprig med viss mjukhet och en tydlig fyllig maltighet. Pepprigheten tilltar och eldigheten likaså. Det hela tar nästan bedövande toner innan maltsötman bryter igenom och tillsammans med en rökig marmeladton lugnar ner det hela. I allt detta finns även en torr kakaolik karaktär ihop med en viss örtig kryddighet, som bland annat påminner mig om något i whiskyvärlden så udda som persilja!

Eftersmaken börjar sherryfatigt rökigt, mycket likt det jag gillar hos Highland Park. Det övergår mot salta pinnar och vidare mot en kombination av smaker som får mig att tänka på hur gott detta måste vara ihop med en rumstempererad taleggio, salta kex och lite fikonmarmelad. Kan vara att jag måste ha lunch nu, men detta är en whisky jag gärna tar igen, antingen det blir före lunch eller med osten efter middagen. Finstämt och nyanserat, men ändå mycket slagkraftigt. 5 poäng av 5. (46% ofiltrerad, från importören Maxxium. Tyvärr finns endast Ardmore Traditional Cask på Systembolaget, artnr: 86450. Skicka en mejlrad till Maxxium och be dem släppa Ardmore quarter casken också!!)

(Denna torviga Speysidewhisky har lagrats på sedvanligt sätt, men skiljer sig genom att den efterlagrats under kortare tid, gissningsvis något halvår, på mindre fat så kallade quarter casks, för att förstärka fatkaraktären på en ändå ganska ung whisky.)

I Örjan Westerlunds En bok whisky finns en rejäl mängd mycket läsvärd fakta som inte bara bjuder på kunskap utan också många drag på mungipan.

“LÄST HOS EN BOURBONTILLVERKARE

Marknadsföring det är sannerligen en konst, och amerikanerna har drillats i den långt om länge. Den som besöker bourbontillverkaren van Winkle i Lawrenceburg i Kentucky kan se exempel på det.

Familjens motto påminner om Tärnö Bryggeris, där det ju heter ” Vi brygger, vi dricker, vi säljer det som blir över”. Hos familjen van Winkle heter det istället “We make fine bourbon — at a profit if we can, at a loss if we must — but always fine bourbon”. Här snackar vi uppoffring.

Förutom denna deklaration har de också ett klargörande angående kemister, vetenskap och inblandning av nymodigheter i tillverkningen. Utanför destilleridörren sitter en patinerad skylt med sliriga bokstäver som också den visar var skåpet ska stå.

“No chemist allowed! Nature and the old-time “know how“of a Master Destiller get the job done here. Because traditional Kentucky Whiskey is a natural product, we disdain synthetics, scientists and their accompanying apparatus. This is a Distillery not a whiskey factory.”

Stor stolthet och glädje! Haha! Kolla in denna bok av Herr Westerlund, den finns att köpas här på momangen både som  pocket och som inbunden.

//Frederik

“Northern Higlands

Längst i norr ligger Northern Highlands med en samling destillerier som är väl utspridda till geografi och smak. Inkluderar vi Orkneyöarna i detta område har vi en brokig samling destillerier.

Här finns den lätt spritiga Glenmorangie gjord på kalkhaltigt vatten i begagnade ginpannor, men även rökare som den ljungsmakande Higland Park och pärlan Brora. Karaktärerna här är mer individuella än för Lowlands och Perthshire. Några andra tillverkare i denna region är Old Pulteney, Dalmore och Clynelish. Landskapet i denna landsända varierar kraftigt: bedårande långgrunda vikar runt Glenmorangie, stormig stupande nordsjökust på Orkney och spöklika klippor som störtar ned i Atlanten i väst.

“Kajsa Warg, eller Christina som hon i själva verket hette, gav 1755 ut sin berömda kokbok “Hjelpreda i hushållningen för unga fruentimber”. Namnet på brännvinskryddningen här nedan ger en anledning till att misstänka att den har anknytning till Skottland. Kanske är det en typisk kryddning från norra delarna av av brittiska öarna eller så är det Kajsas egen bild av hur maltbrännvin smakade.

Whisky smakar kryddningen åtminstone inte — snarare pepparkaka. I sin bok skriver Kajsa om lanthushållets göromål som matlagning, klädfärgning och hembränning. Rejält kvinnogöra med andra ord. Där finns också detta intressanta recept på kryddat brännvin, just detta kallar Kajsa “Uskueba”:

“Här till tages följande, såsom anis, fänkål, koriander, röd kanel, kardemumma — ett lod; 1/2 lod muskotblomma, nejlikor, violrot, lakritsrot, dill och isop ett halvt lod var. Dessa stötes och lägges i 2 kannor brännvin, sedan lägges 3/4 lod saffran, ett halv skålpund russin, ett halvt skålpund dadlar eller fikon, låt stå i 8 dagar, filtrera och söta efter behag.”

De mått hon hänvisar till motsvarar:

1 lod = 13,3 g
1 skålpund = 425 g
1 kanna = 2,67 l

Denna bredsida från kryddskåpet tyder på att den whisky som fanns historiskt inte var drickbar rakt av. Men det gällde väl å andra sidan också det som svenska fruentimber kokade ihop. Och det var ju förresten “man tager om man så haver” hon skrev. Det är ju något helt annat än “man tager vad man haver”, i synnerhet i whiskysammanhang.”

Veckans bok är “En Bok Whisky” av Örjan Westerlund som vid printning 2009 hade sålt över 25.000 exemplar. Den andra utgåvan är en smidig liten pocket variant 238 tunna, fina sidor fyllda med spännande information och intressant och god läsning. Den kan inhandlas här för endast 42 kronor.

”En bok whisky är skriven för dig som är nyfiken på whisky. Den är också skriven för dig som trodde att du visste det mesta om whisky, eller för dig som bara gillar whisky, men inte kan sätta fingret på varför denna älskade dryck är så oerhört fascinerande!”

I Örjans bok får vi läsa om tillverkningshistoria, tekniker, mältning, vattnets betydelse osv.

“Att tillverka whisky

Att tillverka whisky i kopparpannor är ett hantverk med över femhundra år på nacken. Senaste åren har dock whisky börjat utforskas alltmer vetenskapligt och industrialiseringen i branschen har pågått sedan decennier.

Trots det är det arvet som lyfts fram, det är hantverkstradition som betonas. Trots, eller på grund av, erfarenhet

och generationers lärdom finns ibland en närmast religiös övertygelse om okända faktorers påverkan.

Det är denna blandning av hokus pokus och analytisk kemi som gör whisky till ett
så spännande ämne även då automatisering och styrsystem rullar fram i och utanför destilleriet.”

Glenfiddich 18yo.

Mackmyra Moment medvind & & Urberg

Auchentoshan

Ja, på detta vis är boken upplagd. Boken jag pratar om är alltså “101 Whisky Du Måste Dricka Innan Du Dör”. Fina, stora bil­der till vänster och kommentarer från för­fattaren Örjan Westerlund. Det finns även plats för egna noteringar samt ett stort rött vaxmärke uppe i högra hörnet som betygsätter whiskyn.

Eftersom Örjan har valt ut 101 whisky som måste drickas innan en människa lämnar denna jord så är det inga medelbetyg som delas ut utan endast fyror och femmor. Tyckte mig faktiskt se även en femma med ett plus efter vid några fall …

Det är en bok som man med stor glädje bläddrar sig igenom och gärna viker ett hörn eller två vid de sorter som man först ska testa. Givetvis så känner man igen en hel del av sorterna och som amatör-whiskydrickare har man även testat sig igenom en handfull av dessa fina drycker, men mer än en gång så vänder jag blad och ser en flaska som jag aldrig sett med ett namn jag aldrig hört talas om och är inte det spännande och lärorikt så säg!?

På torsdag skall vi fira in whiskyboken och dess systerbok 101 Öl som jag så klart kommer att skriva om inom kort på Öl & Whiskymässan. Jag (Frederik Zäll) och Örjan Westerlund kommer att finnas hos Nils Oscar inne på mässan i Nacka mellan klockan 18 — 19. Väl mött!

De två tappningarna nedan håller dock en betydligt fruktigare, rundare och äldre profil.

Moment Medvind (48,6%):
Doften är milt ekig och litet kryddig. En tydlig doft av vanilj och piptobak slår mig. Scottish Blend närmare bestämt. I bakgrunden finns en söt ton som väl balanserar mot alkoholen. Mest bourbonkaraktär, men aningen av litet russinsötma kan skymtas bakom de ekanstrukna vaniljslöjorna. Likaså litet rostat ekträ. Med vatten angenämt balanserad, honungssöt och med någon ton av bränt fat. Smaken är fruktig, och i ovattnat skick eldig. Stinget hålls i schack av en tilltagande fruktighet som med lite sörplande blir riktigt mullig. Efter hand kommer en ekig ton som har litet av brända bittra chokladtoner, nästan som av färgmalt, eller skarp salmiakintensiv lakrits. Eftersmaken är först bittersöt och övergår mot allt beskare, men har hela tiden en söt fruktton i bakgrunden. Även eftersmaken drar iväg åt lakrits, men här mer av söt lakritsrot och ekbeska. En stark 4 av 5, som jag nog tycker har de hustypiska dragen av en godisaktig fruktsötma avvägd med en påtaglig ekbeska.

Moment Urberg (55,6%)
Doften på denna är skarpare och känns yngre. Alkoholen påminner faktiskt något om spritstencil. Med vatten kommer dock en svagt parfymig, mild nötig och söt ton med något vanilj, påminnande om att dofta utanpå en prinsesstårta — mandelmassa, vanilj, lite dammigt socker och kanske en dunst av sylt! Smaken är först pepprig och munkänslan fyllig och mjuk, en tydlig eldighet till trots. Efter hand kommer en svagt ekbetonad syrligt frisk exotisk fruktighet som är mycket lovande. Denna blir mildare med vatten. Eftersmaken är mycket läcker, hoptvinnad av färsk aprikos, litet sherrylagrade jordgubbstoner och en uppstramande efter hand ganska kraftig fatbeska. I en lång eftersmak ligger den goda fruktigheten kvar och skvalpar i fattonerna. Mot sluttampen får den också en svag aning av bränt svenskt ekfat. Ovanligt gott och personligt. 5/5.

Slutligen: Inget om om maltgrappa förresten. Jag talar mig gärna varm för ung sprit. Och gäller det att parkera sovsäcken utanför Systemet, så ger de ovan recenserade Mackmyradestillaten all anledning att ta en frostnatt på trottoaren, framför allt, i mitt tycke Moment Urberg. Skål vänner! Upp med dragkedjan! Release i december!!

/Örjan W