Jag som själv inte är någon stordric­kare av te har så klart koll på svart te, grönt te och möj­ligt­vis rött te, men gult och vitt hade jag mis­sat helt.

Roland Eriks­son som skri­vit En Hand­bok Te för­kla­rar med väs­sad penna det mesta om te, både gäl­lande histo­ria, ursprung, sor­ter och kvaliteter.

Föl­jande kan man till exem­pel läsa om Gult Te…

Gult te anses myc­ket exklu­sivt, främst bero­ende på att den gula fär­gen i Kina all­tid har sym­bo­li­se­rat över­klas­sen och kej­sa­ren. Dess­utom pro­du­ce­ras teet i myc­ket mindre voly­mer än de allra finaste vita teerna.

Gult te fram­ställs på samma sätt som grönt, men efter en lät­tare rost­ning får de fort­fa­rande fuk­tiga och varma bla­den ligga och svalna under ett lin­ne­tyg och slutox­i­dera i upp till sju dagar, vil­ket ger bla­den en gulare färg.

Sedan får bla­den ytter­li­gare en rost­ning till de blir helt torra. Syf­tet är att behålla allt det nyt­tiga hos grönt te sam­ti­digt som man tar bort den grä­siga dof­ten och smaken.

Gult te pro­du­ce­ra­des huvud­sak­li­gen bara i pro­vin­serna Hunan och Anhui i Kina.

—

På min andra blogg får ni idag ett overk­ligt välsma­kande recept på Röd­tunga i lergryta!

//Frederik