Utdrag från Andreas Kjör­lings fan­tas­tiska bok Det syd­af­ri­kanska vinet. Njut vän­ner, njut!

“Muscat är en druva som odlas i näs­tan hela vin­värl­den. Olika typer av Muscat odlas, men den som ger bäst resul­tat är Mascat à Petit Grains.

Ofta används den till for­ti­fi­e­rade söta viner som får aro­mer av tor­kad frukt och syl­tat apel­sin­skal, som t ex i Muscat de Beau­mes de Venise i Rhô­ne­da­len. (läs mer…)

Apropå på mil­stolpe i förra kom­men­ta­ren om “En bok whisky” låg jag och klu­rade innan jag som­nade i går kväll. Vilka mil­stol­par har vi pas­se­rat i våra svenska whis­ky­med­ve­tan­den senaste åren? Embryot till en bok whisky kom för mer än tio år sedan. Jag bör­jade notera de ofta dis­pa­rata anled­ning­arna till att olika des­til­le­ri­re­pre­sen­tan­ter alla gjorde värl­dens bästa whisky.

Redan kring 1995 då var intres­set för whisky stort om än det kanske var mer nyhe­tens behag än något eta­b­le­rat i folk­dju­pet. Sedan dess har jag skri­vit vidare, del­ta­git i prov­ningar och själv mäs­sat whisky vid ota­liga till­fäl­len. Litet i back­spe­geln sedan slu­tet av 1990-talet kan jag tycka att whis­ky­in­tres­set har skif­tat i karak­tär. Det som kanske kunde tyc­kas vara en fluga, så som Ines Uus­man upp­levde inter­net, har för­änd­rats till att bli folk­ligt eta­b­le­rat. Whisky finns med allt som oftast: Litet koket­te­rande i seri­estrip­par med Berglin (som jag miss­tän­ker är en inbi­ten fan av just mal­twhisky med tanke på när­va­ron då och då i strip­parna), eller i tid­nings­ar­tik­lar där allehanda scen– och musik­kän­di­sar berät­tar om sina whis­kyupp­le­vel­ser och pre­fe­ren­ser till recept och mat­lag­ning där exem­pel­vis Sten Bro­mans kött­bul­lar får sig en väl­pla­ce­rad skvätt whisky.

Allt detta ser jag som indi­cier på att whiskyn tagit ste­get som vin tog för tju­go­ta­let år sedan, dvs att gå från något för­behål­let exper­ter och nör­dar med Sven-Bertil scar­ves till att bli var mans och kvin­nas egen­dom. Ste­get till att bli något man oan­strängt småpra­tar om på tåget med okän­di­sar, något man bestäl­ler in efter mid­da­gen utan att ögon­bryn höjs och något som det inte är upp­se­en­de­väc­kande att känna så myc­ket att det är en bag­gis att välja en Glengoyne 21 år efter maten istäl­let för en ospe­ci­fi­ce­rad cog­nac. Att vi kom­mit så långt skulle jag kalla en milstolpe.

Vi blädd­rar vidare i Det syd­af­ri­kanska vinet, skri­ven av Andreas Kjörling.

“DEN SYDAFRIKANSKA MÅNGFALDEN

Något som gör Syd­af­rika unikt är den extrema mång­fald som flo­ran kan upp­visa. Trots att syd­af­ri­kas vin­pro­duk­tion (ca 112000 ha) endast utgör 3% av den glo­bala är lan­det ändå den åttonde största vin­pro­du­cen­ten i värl­den. (läs mer…)

Vec­kans bok är det som van­ligt dags för. Det syd­af­ri­kanska vinet är det som gäl­ler denna vecka och det är med stor glädje jag ser fram emot att få bläddra ige­nom denna bok skri­ven av Andreas Kjörling.

Andreas Kjör­ling har även skri­vit ett hand­full andra myc­ket goda böc­ker. Här hit­tar ni hela listan»

“Den kom­pletta gui­den över Syd­af­ri­kas viner (läs mer…)

Från Gäs­sens Dal, som ska betyda på gae­liska, kom­mer denna välåld­rade milda orökta whisky. Dof­ten är fatig och har en söt ton. Den dof­tar som utsi­dan på nyba­kad soc­kerkaka med vanilj och myc­ket av kara­mell, knäck och mörk sirap, vanilj och även litet mogen frukt − bana­ner och melon − och ger intryck av något högre alkohol­styrka än vad som är fal­let. Sma­ken är rikt söt, men med en tyd­lig strävhet från faten. En eldighet acce­le­re­rar men däm­pas av söt­man och är sna­rare en till­gång för att inte allt ska stjälpa över och bli för sött.Eftersma­ken är som sma­ken karak­tärs­fullt söt med viss fruk­tighet och har myc­ket brö­dig vanilj. Lik­nelse? Ja, som ett vaniljhjärta som top­par en grabb­näve fruktcock­tail, allt­sam­mans över­strött med litet kris­tal­li­se­rat soc­ker. Summa sum­ma­rum en ganska bitig avec som ändå har all den brända sötma, och delar av den fruk­tighet, som en avec kan tarva.

(Numera fri­stående des­til­leri, ägt av de fri­stående butel­jö­rerna Ian Mac­Leod Distil­lers. Mal­twhiskyn lär, åminstone tidi­gare, ha varit huvud­mal­ten i Famous Grouse. Glengoyne kate­go­ri­se­ras som hög­lands­des­til­leri även om det lig­ger så långt söderut man kan komma på en halv­tim­mes avstånd från Glas­gow och där­med väl­be­sökt av whiskyturister.

5 söta och fyl­liga, men väl­ba­lan­se­rat ekiga järn.